Det här är berättelsen om släkten Buendía och också om byn Macondo under de hundra år båda existerade. Och det är en berättelse fylld av personer - som alla heter något av fyra namn = förvirring - passion, åtrå, krig, död, åldrande, magi och guldfiskar.
Det här är magisk realism så det förslår - folk blir över 125 år gamla, folk kommer tillbaka från de döda för att det har långtråkigt som döda, en man sitter fastbunden under en kastanj tills han dör och sedan spökar han. Det regnar blommor, det regnar i över fyra år, kaniner förökar sig så de täcker en gårdsplan på bara en natt, det göms skatter, det begås alkemiska experiment och så finns det en förutsägelse om släkten Buendía på gamla pergament - skrivna på sanskrit och i kod.
Och det är fester, älskarinnor, soldater, avrättningar och allt däremellan. Det blir snurrigt ibland, det blir det. På ett sådant där sätt att man undrar om det är jag eller författaren som inte är smart.
Det förekommer barnäktenskap, det förekommer incest, det förekommer bestialitet och det är de delarna som gör att man faktiskt inte blir ledsen över att släkten till slut måste dö, för just de avsnitten är faktiskt ganska vidriga även om de beskrivs som en gemensam och delad passion och kärlek. Jag kan bara inte för mitt liv tycka att det är trevligt att läsa om vuxna män som förälskar sig i en 9-åring som sedan dör i barnsäng när de är 14, eller att läsa om mostrar som smeker sina brorsöner eller till och med gifter sig med sin systerson.
Männen i den här boken är antingen stora och burdusa eller betraktande tänkare. Vem som är vad beror ofta på vad de heter. Och bland dessa män finns kvinnorna som försöker hålla reda på dem vilket så klart inte är helt lätt.
Boken är upplagd på ett sätt så att det känns som att någon berättar om släkten Buendía precis så som det faller henom in. Ett kapitel kan börja med att handla om en person, sväva iväg till en annan händelse för att sedan komma tillbaka till första punkten någon annan gång. Det är inte en rak tidslinje, och med tanke på att så många heter samma namn blir det förvirrat. I min översättning fanns det en uppställning över vem som var vem, men jag läste även tipset om att göra ett diagram för att hålla reda på persongalleriet. Det här är kanske inte en bok att läsa som avkoppling, utan mer för att utmana sig själv. Det kan ta ett tag att komma in i just den här typen av berättande, men när man väl lyckats med det och lyckas förstå persongalleriet så är det riktigt bra.
Ett tag tänkte jag att det här skulle bli ett bottenbetyg, men det hämtade upp sig när jag nådde den där magiska gläntan av insikt och förståelse och mitt slutbetyg landar på 3/5. Jag skulle kunna tänka mig att läsa mer av Gabriel García Márquez, men inte än på ett tag.
Gabriel García Márquez fick Nobels litteraturpris 1982.
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugu hus av lera och vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars månad reste en zigenarfamilj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquíades höll inför allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska alkemisternas åttonde underverk. Han gick från hus till hus och släpade med sig två metalltackor och alla häpnade över hur grytor, kastruller, hovtänger och kolpannor föll från sina platser och hur träet knakade när spikar och skruvar gjorde förtvivlade försök att komma loss. Det hände till och med att saker som man hade tappat bort för mycket längesen dök upp igen just där man förgäves hade sökt dem och släpade sig i vild oordning efter Melquíades' magiska järntackor. "Varje sak har sitt eget liv", förkunnade zigenaren med djup övertygelse, "det gäller bara att väcka deras själ."
