Razor blade lips-Dagens

En viss katt försökte rymma vid fotograferingstillfället, men jag fångade honom.

Låt: "Evil in the night" med Adam Lambert.
Outfit: Prickig t-shirt och djungelmönstrad byxa, HochM.
Smink: CC creme från Luméne, blusher från HochM, ögonbrynsgel från Model co, guldögonskugga från Chanel, mascara från Julia, läppbalsam från Love and toast.
Nagellack: Field fox från CND Vinylux.
Frisyr: Utsläppt. Fortfarande lite rosa. 
Doft: Vanilla touch från HochM/La Rive.
Smycke: Triskeleörhängen i trä från Etsy-shoppen Salted melon.
Klocka: Randig Lambretta Cielo.
Frukost: Chiapudding gjord på blåbär och kokosmjölk som jag toppade med min hemgjord granola. Och så dricker jag te till frukosten. Så klart.
Fika: Te och smörgås.
Middag: Ugnspannkaka med riven morot och lingonsylt.
Pryl: Säkerhetssele.
Sysselsättning: Veckohandla, läsa, trott jag ska bli änka när älskade maken klättrade på taket, fånga katt, vinka åt vän.
Träning: *fnyser hånfullt* Nej.
Kvällsnöje: Ingen aning.
Att tillägga: Så... Adam Lambert släppte sitt nya album för en vecka sedan och jag lyssnar så mycket på det att man nästan kan påstå att jag tar det intravenöst. Så. Bra!

Lite blandat om tv sådär

Jag sticker inte under stol med att tv alltid har varit en viktig del av mitt liv. Jag tittar på många serier, fler än vad jag gör sammanfattningar om, älskar nyheter och dokumentärer och för mig är tv absolut en plattform för lärande. 

Jag är inte den enda i det här avlånga landet som lärde sig alfabetet och att läsa lite och räkna till tjugo tillsammans med Magnus, Brasse och Eva i "Fem myror är fler än fyra elefanter". Så det är självklart väldigt sorgligt att den kvarvarande medlemmen, Magnus, somnade in för en vecka sedan. Det var en del av min barndom som dog där liksom. Samtidigt känns det även lite fint att veta att de tre nu är samlade igen någonstans där på andra sidan. Om man tror på sådant, och det gör jag.

Magnus Härenstam, Eva Rabeus, Lars "Brasse" Brännström.

En annan trist nyhet är den att serien "Constantine" nu definitivt är nedlagd. Bolaget släppte den i början på maj men man försökte hitta en ny plattform för den. Häromveckan twittrade dock serieskaparen Daniel Cerone att skådespelarna och medarbetarna lösts från sina kontrakt och att det är helt kört för en fortsättning. Fasiken också! Särskilt som pruttserier som "Supernatural" förnyas år efter år...

Matt Ryan i titelrollen som John Constantine

Undrar ni varför det inte kommer något nytt inlägg om mitt senaste maratonprojekt "Queer as folk"? Jag brukar ju plöja en säsong på en vecka, men det har jag inte gjort nu. Anledningarna är två, eller tre beroende på hur man räknar. 

När jag sammanfattade säsong 1 varnade jag för att jag skulle bli besatt. Det har jag blivit också. Så pass att jag bokat ett exemplar av hela serien på box när de är åter i lager - vilket jag hoppas är snart. Jag har dessutom väckt älskade makens nyfikenhet så det finns en möjlighet att jag kommer vänta in honom och fortsätta mitt tittande i sällskap av honom, och då kommer det inte gå lika snabbt. 

En annan anledning är att mina barn har sommarlov nu och då är det lite problem att titta när de är hemma hela dagarna. Det här är nämligen på alla sätt och vis inte en barntillåten serie. Det är sex and drugs and all that jizz mest hela tiden, till och med ljudspåret är vågat. Jag hade ju kunnat titta på datorn med hörlurarna på så nu kan ni ju få gissa vem som gjorde sönder sina hörlurar typ jättemycket häromdagen. *skriet emoji*

Justin - Randy Harrison, Michael - Hal Sparks, Brian - Gale Harold.

 Jag har alltså absolut inte gett upp "Queer as folk" men pausar lite grann. Funderar på att se "Merlin" så länge, men just nu njuter jag lite av att inte se på så mycket serier, jag läser desto mer i stället.

Lydia - Holland Roden, Stiles - Dylan O'Brien, Scott - Tyler Posey, Derek - Tyler Hoechlin.

Den här serien då? "Teen wolf " som typ varit mitt livselexir de senaste åren? Och som startar säsong 5 om lite mer än en vecka - är jag inte galet pepp på den? Nej - jag är ju inte det. Den här serien känner jag behöver läggas ner efter den här säsongen. När Tyler Hoechlin hoppade av var det den berömda droppen som fick min bägare att rinna över. Att förra säsongen var rätt så kass och att serien skrämt bort över 10 av sina regelbundna skådespelare på endast fyra säsonger säger en hel del. Jag tokälskar fortfarande Stiles, men för mig som shippar Sterek så är det rätt så surt att se -erekdelen av shippernamnet försvinna.
Om jag tittar så kommer jag högst troligt att titta i efterhand.

Rae - Sharon Rooney

Då är jag betydligt gladare över att den avslutande säsongen av "My mad fat diary" alldeles straxt kommer på en tv-skärm nära mig. Det blir bara tre små avsnitt att avsluta den här kärlekshistorien med, och de tre avsnitten kommer jag älska ihjäl tror jag. Har ni missat den här pärlan till tv-serie är det inte försent att göra något åt det. Jag har svårt att tro att man kan annat än tycka om "My mad fat diary" så just do it!

Övertalning

Jag hade ingen lust att titta på flåsig action i form av "Patrioter" igår. Jag hade lust att läsa ut min senaste bok istället, "Övertalning" av Jane Austen.

Jag brukar säga att jag räknar Jane Austen som en av mina favoritförfattare, men sanningen är att jag inte har läst alla hennes romaner och hon skrev bara 6 stycken varav två är utgivna postumt. "Övertalning" är en av de böcker som utgavs först efter hennes död och det var hennes bror som gav den sitt namn och såg till att den blev utgiven.

Bildkälla Goodreads

Anne Elliot bröt som ung förlovningen med kapten Frederick Wentworth efter att ha blivit övertalad om att han inte är ett tillräckligt gott parti för dottern till en baronet. Åtta år senare har kapten Wentworth skapat sig en mindre förmögenhet och omständigheter gör att Annes och kaptenens vägar åter korsas. Anne har sedan länge accepterat sin plats på glasberget och det faktum att hon aldrig kommer komma över den kärlek som väcktes i hennes ungdom. Men att se kapten Wentworth på nära håll igen gör att hoppets väcks en aning, även om hon förstår att han inte kan förlåta hennes svek i ungdomen.

Jane Austen är känd som en författare av romantiska romaner, och det stämmer så klart till viss del. Hon var även en kritiker av sin tid och det samhälle hon levde i. Strikta sociala regler dikterade vem man umgicks med och hur man skulle bete sig och vem man skulle gifta sig med. Förmögenhet och ett gott namn betyder mycket.
För vår hjältinna var det här väldigt mycket sanningen. Hon har varit förlovad med en man som inte ansetts passande och blivit övertalad att bryta förlovningen. Det saknas inte friare, men hon ger dem korgen för i hennes hjärta finns endast en. I stället iakttar hon sin omgivning och även om det inte skrivs rätt ut så förstår vi att hon ser sin egen familj i ett löjets skimmer. Fadern och den äldsta systern är besatta av fina titlar och förmögenheter, men ser inte själva att de bjudit in en lycksökerska i sin innersta krets, en kvinna som tillåts ta större plats och ha större inflytande än ens de egna systrarna/döttrarna. Den yngsta dottern som ständigt klagar över att allt inte är exakt som hon vill - en martyr ut i fingerspetsarna. Och så Anne som ser allt.
Skildringarna av omgivningarna visar även de på Jane Austens egna upplevelser och erfarenheter. Författaren trivdes själv bäst på landet och tyckte innerligt illa om staden Bath där hon själv hade bott, och Anne hyser samma känslor för sina omgivningar. Landet beskrivs som en stilla oas och Bath som en bullrig och överbefolkad stad med allt för mycket umgänge.
Den här boken upplever jag som mörkare i tonen än min, och många andras, favorit "Stolthet och fördom". Det kan bero på att vår hjältinna inte är en rodnande 18-åring i jakt på en make, utan en ung kvinna som funnit sig i sin plats på glasberget. Hon har erfarenheten och möjligheten att se sin omgivning i andra färger än rosenrött.
Samhällskritik förklädd till romantik, kan man kanske säga.

Jag gav "Övertalning" 4/5 i betyg.

"Så förändrad att han inte skulle ha känt igen henne!" Det var ord som bet sig fast. Och ändå gladde det henne snart att hon hade hört dem. De fick henne att nyktra till; de dämpade upprördheten; de lugnade henne och måste följaktligen göra henne lyckligare.
Frederick Wentworth hade använt de orden, eller ord som liknade dem, men utan att ana att de skulle föras vidare till henne. Han hade funnit henne bedrövligt förändrad, och ärligt besvarat en fråga i samma ögonblick som den ställdes. Han hade inte förlåtit Anne Elliot. Hon hade behandlat honom illa; övergett och svikit honom; och ännu värre var att hon därigenom hade visat en karaktärslöshet som hans eget resoluta, självsäkra temperament inte kunde tolerera. Hon hade avstått honom för att göra andra till lags. Det hade varit följden av övertalning. Det hade varit svaghet och undfallenhet.

Update

Här sitter jag i mina nya byxor och har en skön stressfri födelsedag utan tårta utan uppvaktning och utan ångest. The bliss!
Ibland är det att fatta beslutet som är jobbigast - sedan kommer lugnet. Kram på er.

För en jävla tårtas skull

Så här är det.

Jag vill inte fira min födelsedag i år heller. Jag gjorde dock misstaget att fråga älskade maken om de ville fira mig och med tanke på jublet som uppstod hos barnen när jag gick med på det så antar jag att mitt födelsedagfirande varit saknat. Jag var dock bestämd med att jag ville ha det litet. Bara familjen. Och att jag skulle slippa baka en tårta.

Min förhoppning här var att vi skulle köpa en tårta eller bara äta Mariekex och låta det vara bra med det. Men nehej då - plötsligt var halva släkten involverad i den där jävla tårtan. Och vilka kommentarer jag får! För att jag inte vill baka en tårta till min födelsedag. Som att någon annan i den här familjen bakar tårtor till sina födelsedagar. Nä just det - det är det ju jag som gör. Himlars praktiskt.
Men just nu vill jag inte. Jag vill inte baka någon tårta till min födelsedag för jag vill ingen tårta ha. Jag vill inte ens bli uppvaktad. Och det ska jag tydligen bli tråkad för - igen.

Igår kväll  rann min bägare över. Med tanke på att jag har haft månader av bra mående så känns det liksom lite extra surt när jag behöver gå ifrån middagen för att jag behöver tampa ner ett ångestanfall. Att jag sedan dess börjar gråta ungefär hela tiden. Utan någon anledning alls. För att i år igen får jag ångest över min födelsedag. För att det alltid är så krångligt och villkorat att bli uppvaktad. Och att det ska vara så surt när jag inte vill. Som att det inte vore mitt val liksom.

Det låter på order födelsedagsfirande som att det ska vara något roligt. Jag hittar inget roligt alls i det. Och jag ångrar så bittert att jag gick med på att de skulle få fira mig, för det var för deras skull - inte för min. Kan man vara frånvarande på sin egen födelsedag? Så kan de sitta där och dricka kaffe och prata om hur jävla otacksam jag är utan mig? Fast jag tänker inte baka någon tårta.