"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates

En bok som legat väldigt länge i olästa högen är "Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates. Jag köpte den till årets bokrea, om jag inte minns tokfel, och det var ju ett tag sedan. Den har legat i min månads-tbr mer än en gång sedan dess, men alltid fallit på målsnöret. Men nu var det dags - äntligen.

Bildkälla Goodreads

Violet Rue är yngst av sju barn, familjens lilla älskling. När hon får veta att hennes äldre bröder är misstänkta för mordet på en afroamerikansk skolkamrat, berättar hon vad hon vet om den kvällen och hennes bröders inblandning. Det leder till att hon blir utfryst av sin familj, och tvingas flytta till en moster flera mil hemifrån.

Råtta som i någon som tjallat alltså. Det är vad Violet blir för sin familj. Taskigt kan en tycka, att helt utesluta ett barn ur ens liv till förmån för två andra, som i det här fallet begått ett rasistiskt mord. Det hon blir beskylld för och får utstå gjorde mig som läsare väldigt ledsen.
Boken är uppdelad i tre delar, där del ett handlar om tiden kring mordet, del två om åren hon bor hos sin moster, och del tre om när hon tvingas ut på egen hand, fram till ett sorts avslut. Boken gick hyfsat fort att läsa, den kändes liksom okrånglig, trots att den ibland behandlar ganska tunga ämnen. Stackars Violet hinner med att uppleva en hel del elände innan boken är slut.
Berättelsen känns ibland lite episodisk. Så har delar av den utgivits på andra sätt, om jag förstått saken rätt, och här samlats ihop till en helhet. Det känns inte konstlat, utan de olika delarna passar bra in i varandra, men ibland kom jag på mig själv med att försöka lista ut vilka delar som tidigare publicerats, det finns en del som känns lite "novelligt". 
Det var intressant att läsa den här boken samtidigt som jag läser månadsboken "White fragility" av Robin DaAngelo. Mycket av det som beskrivs i "White fragility" om hur vita personer slår ifrån sig rasism och försöker göra den till något annat/rättfärdiga den känns igen i "Mitt liv som råtta". Allt från snack om "omvänd rasism" till försök att ogiltigförklara brottet som begåtts. Eller bara helt enkelt rasism - utan minsta lilla försök att dölja den. Det är ett ämne JCO berört flera gånger förut, och det är ett bra sätt att sätta strålkastarljuset på det, men några lösningar ges så klart inte. 
Mitt stora aber med "Mitt liv som råtta" är att det känns som att jag läst något snarlikt förut. Och det har jag, för jag läste "Det var vi som var Mulvaneys", också den av Joyce Carol Oates, tidigare i år. Där om en ung kvinna som utsätts för ett brott och hur det påverkar hennes familj, bland annat hennes far som inte kan hantera det, så hon - skickas iväg till en släkting för att bo där. I fallet med "Mulvaney" handlar det om hela familjen, och i "Mitt liv som råtta" är det bara Violet som berättar. Men upplägget blir ändå så pass likt att det stör mig lite. Det känns som att hon skrivit samma berättelse två gånger, och en hade kanske räckt.
Men, lite som vanligt med Joyce Carol Oates så är det välskrivet. Personerna blir levandegjorda, vissa mer ömsint än andra, och även miljöerna beskrivs på ett bra sätt.

Jag tyckte om "Mitt liv som råtta" men jag älskade den inte. Betyget blev 3/5.

Veckans vego: Cottage pie

Det finns många "eller" med det här inlägget. Som i att vi numera äter vego betydligt oftare än en gång i veckan. Jag skämtade med älskade maken häromdagen att jag skulle kunna kalla det för "veckans kött" i stället, eftersom vi äter vegetariskt majoriteten av veckans dagar numera. 
Sedan är ju inte det här en riktig cottage pie, eftersom en sådan faktiskt innehåller kött, och så gjorde ju inte jag den. Och eftersom vi har en person i huset som inte gillar potatismos, är det här kanske mer en vegetarisk gratäng med potatistäcke. För vi blandar inte någon pajdeg heller... Gott blev det i varje fall. 

Potatis, sallad, tomater och gurka från vår egen trädgård. 

Cottage pie

1 gul lök
2-3 klyftor vitlök

olivolja
5 dl hackade rotsaker (morot, palsternacka, rotselleri var våra val)

1 burk krossade tomater

1 tetra kokta gröna linser

salt, peppar

örtkryddor

några kokta potatisar

2 dl riven ost

25 g smör

Hacka lök och vitlök fint och fräs dem i oljan tills de mjuknar.
Jag hade gjort en soppa några dagar tidigare, och då passade jag på att hacka rotsakerna även till den här pajen. Jag använde morot, rotselleri och palsternacka, som jag skalade och ansade och hackade smått i matberedaren. Välj de rotfrukter och grönsaker som du gillar. Rödbeta kanske. Zucchini. Pumpa. You do you. 
När löken mjuknar, tillsätt grönsakerna och fräs även dem tills de mjuknat något. Tillsätt tomater och sköljda linser. Krydda med salt, peppar och någon god örtkrydda, efter smak. Jag använde oregano, timjan och rosmarin. Låt grönsaksröran koka ihop några minuter.
Häll röran i en smord ugnsfast form. Lägg över potatis som skivats i halvcentimeter tjocka skivor. Toppa med ost, och sist smör som skurits i tunna skivor.
Ugnsbaka i 225℃ i ca 20 minuter, eller tills potatistäcket blivit gyllene.
Servera med en god sallad, och kanske även ett frasigt bröd.

Lite som vanligt så går det så klart att variera även det här receptet. Vill du så gör ett pajskal att bottna med. Bör i så fall förgräddas ungefär 10 minuter innan röran hälls på.
Bara för att jag toppade med skivad potatis behöver inte du göra det. Ett potatismos på toppen är mer i linje med pajens ursprung, blanda då i ost och smör redan i moset, och toppa med det. 
Som sagt - använd de grönsaker du gillar i fyllningen.
Och en cottage pie ska egentligen innehålla kött, och inte linser. I det här fallet nötfärs (till skillnad från Shepherd's pie som innehåller lammkött). Så kan du göra om du vill, men då funkar det så klart inte som veckans vego.

Sett på TV: American Horror Story: Double feature, säsong 10

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Jag hörde en klok människa säga någon gång att en tv-serie alltid borde avslutas efter max 7 säsonger, för sedan börjar de bara halka runt i samma spår och blir till sist bara en spillra av vad de en gång var. Och jag håller fullkomligt med om det. Så många serier som börjat så starkt, och så efter ett tag bara känns urvattnad. Det där som kändes så fräscht till en början blir mest pannkaka.
Så att jag fortfarande, efter 10 säsonger, inte tycker att "American Horror Story" känns tråkig, beror nog på en enda sak - säsongerna är avslutande. Nya teman inför varje säsong, och i säsong 10 var det till och med två teman, berättade och avslutade inom ett visst antal avsnitt.

Bildkälla AL

Hela säsongen var på 10 avsnitt, där de första 6 hette "Red tide" och de övriga 4 hette "Death valley".

"Red tide" handlar om familjen Gardner som bestämt sig för att flytta till en liten kuststad över vintern. Pappa Harry är manusförfattare som behöver inspiration till en ny serie, gravida mamma Doris har fått i uppdrag att inreda huset de hyr, och dottern Alma över på sin fiol. 
Men Harry har skrivkramp, och mystiska saker händer i staden som skrämmer upp dem. De bestämmer sig för att flytta tillbaka till New York, men så tar två framgångsrika författare kontakt med Harry. Även de spenderar vintrarna i den lilla kuststaden. Här skriver de vad de behöver för ett år framåt, hjälpta av ett litet svart piller som lockar fram talang hos dem som redan har den. Vissa biverkningar finns.

I "Death valley" ger sig några ungdomar ut på en campingresa som kommer att förändra deras liv. För redan under 1950-talet påbörjades ett samarbete mellan USA och de utomjordiska varelser som kontaktat dem. I utbyte mot avancerad teknologi, ska regeringen vända bort blicken från de amerikanska medborgare som varje år försvinner, för att skapa en hybrid mellan människa och alien. 

Det finns många anledningar till att jag tyckte bättre om den här säsongens första halva. En av dem är att jag inte gillar tentakler, något som tyvärr förekommer frikostligt i den andra halvan. Och inte bara i vinjetten, som jag så klart hoppade över så ofta jag kunde. Sedan är ju vampyrer roligare än aliens, så är det bara.

American Horror Story är förlängd till och med säsong 13 (hittills). När säsong 11 kommer är osäkert, likaså vad den kommer handla om. På IMDb tror de 17 oktober, men det återstår att se.
Alla säsonger är så klart inte lika bra, och jag har säsonger jag älskar och sådana jag inte tycker värst bra om alls. Men den här gillade jag.
Nu finns även serien "American Horror Stories", där varje avsnitt är avslutat, även om vissa kan ha förbindelse med varandra. Det går dock att se avsnitten separat från varandra. Jag har sett den första av de säsongerna, den andra går just nu upp med ett avsnitt i veckan på Disney+. Jag tänkte vänta med att se den tills när alla avsnitt finns att se.

FredagsFilmen revisited: Venom + Venom: Let there be Carnage

Jag var helt övertygad om att jag redan hade skrivit det här inlägget. Det var ju trots allt redan i oktober 2018 jag skrev att jag ville se "Venom", vilket jag också gjorde straxt efteråt. Men tydligen skrev jag inte om den igen i den vevan, så jag gör väl det nu istället. Eftersom jag egentligen hade tänkt skriva om uppföljaren "Venom: Let there be carnage". Mer om den längre ner.

Bildkälla Filmtopp

Reportern Eddie Brock har nyligen blivit dumpad av sin fästmö, och gått från stor framgång till att bo i en sjabbig lägenhet och inte få så många uppdrag lägre. När han blir kontaktad av en forskare ser han sin chans att göra ett stort scoop. Hans snokande får dock oväntade konsekvenser i form av Venom - en utomjordisk symbiot som tar fäste i Eddies kropp. Nu måste de hjälpa varandra för att kunna överleva. 

En får ta den här filmen för vad den är - ännu en i raden av filmer baserad på Marvel comics. Venom brukar vara fiende till Spiderman, men Peter Parker syns inte till i den här filmen. Här blir istället Venom en sorts antihjälte i symbios med Eddie Brock. (Till skillnad från "Spiderman 3" med Tobey McGuire.) Det finns mycket humor i den här filmen, både i repliker och i scener där Eddie försöker anpassa sig till livet med Venom inom sig. En actionkomedi, med andra ord. 

Bildkälla Filmtopp

Du satt väl kvar till eftertexterna? För som vanligt i den här typen av film så är det extrascener i eftertexterna, och en av dem introducerade "Venoms" uppföljare, med undertiteln "Let there be carnage". 

Eddie blir ombedd av den dödsdömde seriemördaren Cletus Kasady att göra en sista intervju och bevittna hans avrättning. Allt går inte enligt planerna och en symbiot råkar ta fäste i Cletus. Eddie och Venom har dessutom stött på stora problem med att dela på samma kropp. De bestämmer sig för att gå skilda vägar, men måste återförenad för att bekämpa Cletus/Carnage och hans lika mordgalna flickvän Shriek.

Njä. Det här var inte alls lika roligt. Mest actionscener staplade på varandra med en och annan oneliner inmatad. Charmen från första filmen finns inte riktigt med här. Att jag känner så kan kanske också bero på att jag finner mig själv vara synnerligen trött på allt vad Marvel heter just nu. Vore kul med någon sorts variation i filmutbudet. Som det är nu har Marvel blivit filmens variant av de där mallade böckerna vi i Plejaderna är så innerligt trötta på. Orginalitet? Tror inte det.
En tredje Venom-film är under produktion, men den vet vi inte när den kommer. Gissar att jag kommer se den också, för Tom Hardy.

"1795" av Niklas Natt och Dag

När jag hade läst "1793" så ville jag gärna en fortsättning på den, fast den ändå kändes så avslutad. Och en fortsättning blev det, snillrikt döpta till "1794" och så precis utlästa "1795". Trilogin har fått namnet Bellman Noir, och det känns passande med tanke på att en del av Bellmans diktkonst känns igen i böckerna, den här inte undantagen. Är det slut nu? Ja, det är det.

Bildkälla Goodreads

Tycho Ceton finner sig ha fallit i onåd hos sina välgörare. Han tänker göra allt för att nå sin forna glans igen, och planerar ett spektakel vida värre än vad han skapat tidigare.
Emil Winge är fast besluten att stoppa hans framfart, men han finner att hans stöd i staden har minskat. Blickarna är riktade åt andra hålli den politiska maktkampen.
Mickel Cardell, som skulle vara Winge behjälplig, har fullt upp med att söka efter Anna Stina Knapp, som försvunnit efter att hannes barn omkommit i barnhusbranden. En brand som Cardell känner sig skyldig till.

Det är välskrivet i den här boken också. Mycket äckel, så klart, för det verkar på något sätt ha blivit författarens signum. Att skriva om det råa och fattiga, det hårda livet. Det kommer dock fram som äckel mest för äcklets skull, inte för att föra något framåt. 
Till en början gillade jag den här boken. Den gick fort att läsa, jag kom snabbt in i berättelsen igen och återstiftade bekantskapen både med karaktärerna och med miljöerna väldigt fort. Men nu när jag har läst ut den känns den mest som ett "jaha". Vad var den här boken till för? Vad berättade den? Vad gav den mig? Just ingenting, tråkigt nog. Faktiskt så känns båda uppföljarna till "1793" som ganska onödiga. Ett sätt att smida vidare på en succé utan att för den skull egentligen ha något nytt att komma med. Förutom fullkomligt vidriga brottsfall, tycks det som.
Jag läser gärna mer av Niklas Natt och Dag, för jag tycker han skriver väldigt bra och är duktig på att skapa karaktärer och miljöer. Hans böcker vilar på mycket research, och det märks och uppskattas. Men just den här världen är jag glad att få lämna därhän nu.

Mitt betyg på "1795" blev 2,5/5.