"Utopia Avenue" av David Mitchell

Min förhoppning att lässvackan skulle ge med sig grusades raskt. Jag har haft svårt att koncentrera mig när jag läser (en av anledningarna till att jag lyssnade på "Mio, min Mio") och vissa dagar har det som mest blivit några sidor. Och då har jag ändå läst en bok som jag tycker om, av en av mina favoritförfattare. Men nu är även den utläst, David Mitchells senaste roman "Utopia Avenue".

Bildkälla Goodreads

1967 bildas det psykadeliska rockbandet Utopia Avenue av fyra musiker med olika bakgrund, av managern Levon som för dem samman. Folksångerskan Elf, bluesbasisten Dean, jazztrummisen Griff och gitarrgeniet Jasper bidrar med sina egna vinklingar till varandras låtar, och tillsammans skapar de ett helt unikt sound. De tar sig från klubbar och pubar i England, hela vägen över till andra sidan pölen och en radda framgångsrika konserter.
Deras karriär blir kort. På två år och lika många album,, börjar de lägga världen under sina fötter, samtidigt som Kärlekssommaren håller på att övergå i något mörkare. När bandet upplöses verkar det vara oåterkalleligt.

Åh, vad jag tyckte mycket om den här boken. Jag älskade alla karaktärerna, och jag fick verkligen lära känna dem på djupet. Boken är uppdelad i olika delar, där de olika kapitlen fått namn från de sånger som inspirerats av händelserna. På det sättet får jag djupare kontakt med låtskrivarna, då det är deras perspektiv som återges i kapitlen. Låtskrivarna var tre, så det är främst Elf, Dean och Jasper som kommer till tals, men några låtar/kapitel skrivs även av andra. Och det är mycket som berörs. Kärlek, politik, sorg, mental hälsa, ilska, orättvisa. Det politiska landskapet speglas väl, och jag känner det som att jag far på en tidsresa 60 år tillbaka.
Det är mycket sex, droger och rock'n'roll, men också mycket hjärta och själ. Många av den tidens rockstjärnor tittar förbi, i både små och något större skepnad. De tar inte över, men de ger texten en autenticitet.
Som läsare vinner du helt klart på att ha läst David Mitchells andra böcker, men det är inte nödvändigt. Anledningen till att det är en fördel att ha läst hans tidigare verk, är den att han gärna återanvänder både skeenden och karaktärer. Det var ju inte svårt att lista ut någon sots släktskap mellan den här bokens Jasper de Zoet, och titelkaraktären i "The thousand autums of Jacob de Zoet" (pronounced more like "loot" than "poet"). Men jag hittar många fler förbindelser mellan den här boken och hans andra.
David Mitchell använder sig gärna av magisk realism i sina böcker, och så även här. En kan ju tro att en bok som handlar om ett band och deras kamp för framgång, inte skulle ha något utöver det vanliga hända, men det gör det. Inte bara under ett LSD-rus. 

Jag skulle kunna skriva om den här boken länge till, men då kommer spoilervarningen in och det vill jag inte. Jag nöjer mig så här, och uppmanar dig som orkar läsa långa böcker med inte alltid helt enkel text att verkligen försöka dig på att läsa David Mitchells böcker. Och jag skulle börja från början, nu när jag vet allt jag vet.

Mitt betyg på "Utopia Avenue" blev självklart det högsta, 5/5.

5 favoriter goes FredagsFilm: Spökfilmer

Eftersom den här månaden kallas spooktober bland de som gillar Halloween mer än skivat bröd, så tänkte jag att det kunde vara ett lämpligt tema för den här månadens fem favoriter. Jag är inte ett stort fan av vare sig Halloween eller skräck, men spöken kan jag tycka är lite mysrysliga sådär. Det är klart att det finns skräckelement även bland spöken, och det finns väl en och annan jumpscare även i de fem filmer jag tänkte passa på att skriva om idag. Men spökfilmer kan även vara romantiska, barnfilmer, komedier - det måste inte vara skräck och otäckt. 
Här är fem av mina favoritfilmer med spöken i, i ordningen äldst först och så vidare.

Bildkälla Rotten tomatoes

The Haunting (1963)
Ingen som hängt med på den här bloggen ett tag blev det minsta lilla förvånad nu. Jag har pratat om den här filmen så himla många gånger, att det börjar likna tjat. Och jag tjatar också om att det är "The Haunting" från 1963 som är värd att se, inte den remake som gjordes 1999. 
Om Nell, som med ett gäng främlingar ska spendera några dygn på Hill House, som sägs vara hemsökt, för att undersöka om det finns spöken, och i så fall hur människor reagerar på dem.
Baserad på Shirley Jacksons roman "The haunting of Hill House". Också läsvärd.

Bildkälla Movies anywhere

Ghostbusters (1984)
En hel radda filmer följde på den här första spökjägarfilmen. Innehåller det mesta. Lite romantik, en massa spöken av olika otäckhetsgrad, och massor av komedi. 
Ett gäng forskare som forskar om spöken, får sparken från det universitet de jobbar på. De bestämmer sig för att starta eget, och erbjuder sina kunder spökutdrivning.
Who you gonna call?

Bildkälla Google Play

Beetlejuice (1988) 
Tim Burton i högform! En tokrolig historia som undersöker efterlivet ur en annan synvinkel. Här är det paret Maitland som nyligen omkommit i en bilolycka, som tar hjälp av spöket Betelgeuse för att driva ut människorna som har flyttat in i deras hus.

Bildkälla Rotten tomatoes

The sixth sense (1999)
"Sjätte sinnet" blev den svenska titeln på M. Night Shyamalans genombrottsfilm. 
Malcolm Crowe är en ansedd barnpsykolog som hjälpt många barn och ungdomar i sin karriär. Han är dock inte riktigt beredd på de problem som uppstår när han träffar sin senaste patient. Del lille pojken Cole säger nämligen att han ser döda människor.
Spoila inte den stora twisten! Om det nu finns någon kvar på planeten som inte redan sett den här.

Bildkälla Blockbuster

The Others (2001)
Sist ut i denna lilla lista blir en film från det här millenniet. En av de filmer som gjorde Nicole Kidman riktigt stor, och bitvis är den här hyfsat läskig. I varje fall första gången en ser den. Sedan är en liksom lite mer beredd på vissa saker.
Grace bor med sina två barn i ett mörklagt hus på ön Jersey. Hon väntar på att hennes man ska komma hem från kriget, och hjälpa henne ta hand om barnen som bär på en ovanlig sjukdom. De är allergiska mot solljus. En dag börjar konstiga saker hända i huset, ungefär samtidigt som det nya tjänstefolket dyker upp.

I min garderob

Idag är det en av de stora tvättdagarna i det här huset. Eller, det hade varit det om vi inte hade blivit klara med tvätten redan. Ibland går det snabbare än andra gånger, att tvätta, hänga, torka, vika, lägga undan alla kläder, handdukar, lakan, trasor och andra textilier. Vi har för övrigt ingen torktumlare, utan all tvätt lufttorkas. Det vi förlorar i tid vinner vi på när elräkningen kommer. Så det beror lite på hur mycket tvätt vi har hur lång tid det tar att ta hand om veckotvätten. För sortera och köra igång stora tvättdagen - det sker på söndagar. 

När all tvätt sedan är vikt (oftast av mig om jag inte får hjälp) så stoppas den in i sin respektive garderob för att användas en annan dag. Och min garderob ser ut ungefär såhär. 

Jag höst/vinterväxlade min garderob för några veckor sedan, så alla tjusiga sommarklänningar och fladdriga byxor med korta ben, shorts och andra sommarplagg plockades undan för den kallare årstidens skull. Till och med pyjamasshortsen lades undan för att ge plats för varma pyjamasar. 
Jag har gjort den här växlingen mellan årstiderna i garderoben några år nu, och det är också ett utmärkt tillfälle att rensa ur garderoben och hitta eventuella luckor. Som att jag visst behöver fler långbyxor... Jag gör som många tipsat om förut - vänder kroken på galgen åt "fel" håll, för att sedan vända den rätt när plagget använts och hängs tillbaka in i garderoben. (Jag gör samma sak med mina vikta kläder. Vänder dem upponer och vänder dem rätt när de kommer tillbaka in i garderoben igen.) Plagg som fortfarande hänger på felvända galgar när det är dags att skifta om använder jag alltså tydligen inte, och de läggas undan för att begrundas en annan dag - eller så skänks de direkt.
Jag försöker att inte köpa så mycket kläder, men ibland blir så klart frestelsen för stor. Särskilt försöker jag att inte köpa så mycket fast fashion, för det vet vi ju alla vid det här laget hur dåligt det är för klimatet. Fast det är ju svårt att låta bli H&M, det är det. Och jag använder ofta mina plagg därifrån tills de är väldigt slitna. Gissningsvis är 80% av min garderob fast fashion från början, men mycket har jag haft i flera år och använder ofta.
Tvättar gör jag när plaggen är skitiga. Om jag spillt på dem eller smutsat ner dem på andra vis. Eller om de börjar bli ofräscha. Underkläder och strumpor byts så klart varje dag, men en tröja jag använt en gång kan med fördel bara vädras ur innan den hängs tillbaka i garderoben. Ibland med en pust textilspray som uppfräschning också.
Jag försöker tänka på att min garderob ska bli hållbar. Att laga om det går, och inte bara ersätta med nytt. Vädra, skifta. Hitta kläder som går att kombinera med varandra. Bara köpa sådant jag vet jag trivs i att bära. Inte följa modeväxlingar, utan hitta de plagg som känns som mina. Och har fickor. Jag har en ganska neutral färgskala, med mycket svart, sand, vitt, mörkt marinblått och pudrigt rosa. Ibland hittar knalliga färger, gärna rött, in också. Mönster hittas inte lika ofta som förr bland mina kläder, men jag är fortsatt svag för ränder, prickar och blommor. Sommarkläderna är lite mer mönstrade än vinterkläderna, men det beror så klart på att det är himla fint med blommiga sommarklänningar. De som just nu ligger undanpackade och väntar på att det ska bli varmt igen. Om ett halvår eller så. Fram till dess är det tjocka tröjor och ulliga sockor som gäller.

Sett på tv: Sense 8, säsong 1

Jag känner mig som sist på bollen när det gäller "Sense 8". Serien har funnits på Netflix sedan 2015, gubevars, och jag kommer mig för först nu. Jag såg några avsnitt tillsammans med älskade maken då det begav sig, men på den tiden hade vi dålig tillgång till Netflix, så det blev inte mer än just några avsnitt. Nu är Netflix-åtkomsten bättre, och jag har äntligen tagit mig tid till den här serien. Ett beslut jag inte ångrar ett endaste litet dugg.

Bildkälla Walmart

Åtta personer, på åtta olika platser i världen, med åtta olika personligheter, erfarenheter, yrken, social status och problem. En dag ser de samma syn, det är då de föds på nytt, nu som sensater. De är sammanlänkande känslomässigt och mentalt, och delar varandras upplevelser och kan hjälpa varandra över tid och rum. De är en skilda, med de är också ett "vi".
De åtta jagas dock av en organisation ledda av Viskaren, en sensat som bytt sida och nu kämpar för att neutralisera alla sensater.

Jag älskar det här! En mix av science fiction och äventyr, blandat med mänskliga dilemman och problem som kan uppstå även utan att vara en sansat. Som kärleksbekymmer, familjeproblem, försök att ta sig ur en svår situation, att komma tillrätta med sin sexualitet, att bli bekväm i sin egen kropp, att bli lyssnad på och sedd för den en är.
Alla rollerna är fantastiskt tecknade, och jag tycker så mycket om den allihop. Det är härligt att se hur de kliver in och hjälper varandra när det behövs. Om en av dem är i fara, så kommer de andra till undsättning. Styrkan i det!
Jag sitter flera gånger och pratar med de olika karaktärerna, hejar på dem och talar om för dem vem de behöver hjälp av. Allt från Suns förmåga att kicka röv med den störste av skurkar, till Capheus stora hjärta och alltid välriktade råd. 
Det ska bli spännande att se vad som händer alla i nästa säsong, som också är den sista. Jag har dock ganska mycket inplanerat de närmsta veckorna, så jag kommer nog inte börja titta på den förrän i november. Om jag kan hålla mig så länge.

Plejaderna om "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

För mig var det inte jättelängesedan  jag senast läste "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren. Det var nästan exakt två år sedan sist, så när den valdes som bok för Plejaderna bestämde jag mig för att till största delen lyssna på den. Astrid Lindgrens egen inläsning av boken finns att lyssna på på Spotify.
Häromdagen bar det alltså iväg ut på landet, där vi blev hälsade välkomna av en av världens gulligaste hundar, och hans matte så klart. Hon hade dukat upp massor av te, och en smarrig chokladkolapaj. Massor av prat om ditten och datten, högt och lågt, allvar och bus, skratt och tårar. Och så bok.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten. Egentligen ville de ha en flicka, och Bo känner att han mest av allt är i vägen. Hans kompis Benka och dennes relation till föräldrarna ser Bo på med viss avund.
En kväll blir Bo skickad att köpa skorpor, men han kommer aldrig fram till bageriet. Istället hittar han en magisk ande i en flaska, som fått i uppdrag att föra Bo till Landet i fjärran, där hans Fader Konungen väntar på honom. Här börjar Bos liv på riktigt, eller Mio som han egentligen visar sig heta. Han får det drömliv han alltid önskat sig, med en far som älskar honom och alltid har tid för honom, vänner Jum Jum, hästen Miramis och alla äventyr som Landet i fjärran kan bjuda på. 
Men även den vackraste saga har ett mörkt stråk i sig. För i Landet Utanför härskar mörkret och den onde riddar Kato. Och det är Mio som är förutspådd att strida mot riddar Kato.

Eftersom det här är en bok skriven som en barnbok, så gick den fort att läsa. Vi funderade på läsålder för den här, och kom fram till att den nog främst passar för barn från 8-9 år och uppåt. Vissa delar i den kan vara skrämmande, som en av oss deltagare kom ihåg från när hon prenterades för boken i 6-årsåldern. Jag och en till hade läst den första gången i just 9-årsåldern, och både hon jag hade älskat den redan då och läst den om och om igen. För mig är Astrid Lindgrens berättelser STOR nostalgi.
Hon kunde konsten att skriva böcker med många lager. En ser olika saker o texten beroende på hur gammal en är och var i livet en befinner sig. Det är därför det inte finns någon övre åldersgräns för hennes böcker, de funkar från det du lär dig läsa och framåt. Hon drog sig inte heller för att skriva om tunga ämnen, och hennes böcker innehåller ofta barn som far illa och som flyr in i en fantasivärld, ofta med en eller flera låtsaskompisar i släptåg. De där barnen som blivit osynliga av en eller annan anledning, valde Astrid Lindgren att synliggöra. Här kan vi ana sår från hennes eget liv, och särskilt för det barn hon tvingades lämna bort.
Det går att göra många tolkningar även av "Mio, min Mio". Som att Bo egentligen sitter på den där parkbänken i Tegnérlunden och dör, och det här är hans himmelrike. Eller att den omilda behandling han fått utstå till sist gjort att hans fantasivärld får överhanden. Det kan vara bibliska referenser. Eller - så är det äventyr, där Bo äntligen får bli Mio och återförenas med sin Fader konungen. Och den här sagan innehåller många av de vanligaste sagotemana. Kampen mellan det goda och det onda. En utvald som ska återställa balansen. En resa och ett uppdrag som kan ses som för stort, särskilt för en ung pojke.

Betygen var lite splittrade den här gången. Bokväljaren herself var en aning besviken, för det var inte så här hon riktigt mindes den (vi kom fram till att hon i tanken nog gjort en egen remix av "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta"). Hon gav också det lägsta betyget, på 2,5. Högsta betyg var 4, och jag var en av de som gav det betyget. Jag baserade mitt betyg på förra läsningens betyg, den jag gjorde med mina egna öron. För ärligt talat tyckte jag att Astrids egen inläsning av boken lämnade en del att önska. Bara baserat på den hade mitt betyg blivit lägre.
Plejadernas medelbetyg på "Mio, min Mio" blev 3,4/5.