Jag var mobbad när jag gick i grundskolan.
Se där - det gick att skriva. Ibland undrar jag. Jag är ju inte direkt stolt över att ha blivit mobbad. Men det har format mig, gjort mig till den jag är. På gott och ont.
På Facebook har jag en del "vänner" (bekanta snarare) från min skoltid. En av dessa tog kontakt med mig just på grund av denna mobbing. Han mådde dåligt över det och bad mig om förlåtelse. Då var han ändå inte en av de som mobbade, han var en av dem som såg på. Han bad om förlåtelse för att han hade sett att jag mådde dåligt och inte haft styrka att hjälpa mig.
Självklart förlät jag. Jag hoppas och tror att detta har hjälpt honom vidare. Det hjälpte i varje fall mig. Inte att få förlåta någon, för det har jag på sätt och vis redan gjort, men för att jag fick bekräftelse. På att det hade hänt. På att det inte var okej.
Tack M. Tack. Du förstår inte hur mycket det har hjälpt mig.
Jag gick ut 9:an 1987. Det har med andra ord gått 23 år.
I kväll såg jag min spegelbild i en fönsterruta och tänkte "Herregud - jag är ju vacker". Det har tagit 23 år, otaliga samtal med de som verkligen är mina vänner, en yogalärarutbildning som även ger personlig utveckling och en jävla massa tårar innan jag på fullt allvar kan se min egen skönhet och verkligen känna den.
23 år. Det är en lång tid.
Så. Ni som läser det här. Det sätter sina spår. Att i 9 år få höra att man är ful. Jag hoppas det inte drabbat er. Jag hoppas att det inte drabbar era barn.
Stöd Friends. Stöd BRIS.
Ett djupt, starkt och känslomässigt inlägg. Jag förstår din känsla av upprättelse som jag redan sagt. Vi behöver alla olika sätt att bearbeta en sådan skoltid men det viktiga är att man gör det på något sätt.
SvaraRaderaKramar till dig.
Jenny, det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta. Väldigt stort av dig.
SvaraRadera"i deras ögon var vi konstiga vi två..." är en textrad som får mig att tänka på dig. Vet du vilken låt jag menar?
/Johan
Ja Johan, det är den där jättefina låten du skickade till mig som jag varken vet artistens eller låtens namn på. :)
SvaraRaderaArchont, Perny, Johan. Vänner. Så underbart!
Tack Jenny för kloka, sanna ord! Ja det är en lång resa och det tar sin tid.
SvaraRaderaFör min del ligger motsvarande upplevelser ungefär lika långt tillbaka i tiden, vilket innebär att de för mig inträffade under gymnasietiden. Jag har idag svårt att tro att klimatet kunde vara så hårt som det då var, att sådana saker kunde hända.
Jag har jobbat med att förlåta både i samband med kortare kurser och en längre terapisession. Och i det tysta med mig själv i många år. Det är inte lätt, men det går åt rätt håll.
Det känns väldigt fint också för mig att kunna se mig själv i spegeln och verkligen tycka om den 42-årige man som tittar tillbaka och minnas den 17-årige pojke som tyckte så illa om sig själv och nästan trodde på det som de skrek åt honom...
Tack för att du inspirerar och är så modig Jenny!