Vill ha!

Nämen alltså guuuuud vad söta! Jag vill ha! 

Vad det är? Handkrämsburkar. Har nog aldrig sett på maken vilka snuttiga. De finns i fler utföranden och till ugglorna finns det även matchande småugglor med läppbalsam. Var? Hittade dem på BlueBox. Tror jag måste lägga en beställning där. Frågan är bara - vilken doft? Jordgubbe? Ros? Choklad? Lavendel? Allihop?

Pasta alla Carbonara

Jag börjar med att på inget sätt ta åt mig äran för följande recept. Det är direkt saxat ur den kokboken jag använder mest just nu, nämligen Paolo Robertos "Italiensk fastfood". Oumbärlig om man, liksom jag, är galen i allt som är italienskt och då framför allt maten. Mmmmm...

Jag erkänner även att innan jag började laga Pasta Carbonara enligt det här receptet så slabbade jag ner massor av konstiga grejer i det jag kallade för carbonara. Grädde bland annat. Men - om man en gång lagat carbonara som följer så lär man sig vad en äkta carbonara är, är det grädde i är det mer en hybrid mellan Pasta al Alfredo och Carbonara.

Och - mycket viktigt - det ska vara massor av svartpeppar i en carbonara. Carbonara betyder nämligen kolarhustru och svartpepparen symboliserar små flagor av kol. Så ös på bara!

Pasta alla Carbonara (som Paolo gör den)

500 g pasta (Paolo säger spagetti, jag gör den gärna på kort pasta, som penne)

4 ägg
2 krm salt
1 msk olivolja
2 msk smör
1 vitlöksklyfta, hel
200 g bacon (eller rimmat fläsk)
5 msk färskriven parmesan
5 msk färskriven pecorino
svartpeppar

Koka pastan enligt anvisningarna på förpackningen tills den är al dente. Spara gärna lite av kokvattnet.
Vispa ihop äggen med saltet.
Värm olja och smör i en kastrull och lägg i vitlöken (hel!) och bacon. Fräs på ganska låg värme så att det mjuknar men inte tar färg, ca 5 minuter. Ta upp vitlöken och släng den (eller ät den i smyg som jag brukar göra för jag är galen i vitlök).
Häll ner den färdiga pastan i kastrullen med bacon. Rör om och ta av från värmen. Häll ner äggsmeten och hälften av osten (jag brukar faktiskt ta enbart parmesan) samt svartpeppar. Rör om tills äggen stelnar men fortfarande är krämig. Blir det för torrt kan man späda med lite av kokvattnet från pastan. Blanda sedan ner resten av osten.
Strö gärna över lite extra svartpeppar vid servering.

Kattskrälle del två

Amen asså... Hur kunde jag glömma bort den här lilla detaljen igår när jag listade knäppa saker som Cullen gör?

Han dricker alltså vatten ur kranen. Alltid. Det fåtal gånger han druckit ur vattenskål har vi snudd på dansat segerdanser här hemma. Han vägrar.
Men så fort han hör att man sätter på en kran någonstans i huset så kommer han sättandes som en guttaperka och ska vara med. Ibland räcker det att man går in i köket/badrummet/tvättstugan för att han ska komma farande.

Och ja - jag vet att kaklet är skitfult. Vi ska renovera köket. Så småningom. Då ryker det där kaklet jag har hatat sedan vi flyttade in. För 10 år sedan.

Kattskrälle

Man vet att man delar hus med en galen katt när:

• han efter varje gång han varit på lådan och gjort nummer två, rejsar omkring som en förlupen missil i huset och klättrar på dörrfodret in till vardagsrummet.
• man vaknar på morgonen och hittar söndertuggat sugrör i hela hallen.
• man inser att han fått tag på detta sugrör genom att klösa upp dörren till skåpet under diskbänken där soppåsen är och hämtat sugröret ur sagda soppåse.
• han gnager upp brödpåsar man glömt bort på köksbänken och tuggar i sig brödet. Här får han dock hjälp av hushållets andra katt.
• han stoppar ner ansiktet i din armhåla/ditt skrev/eller ett mysigt tröj- eller filtveck och står så och spinner högljutt, som ett förspel till gos.
• gos består av att ligga draperad som en halsduk på dig, eller på annat sätt vara uppkrupen sisådär 5 mm från ditt ansikte.
• han äter gurka. Eller gurkskal. Bara det är grönt och han inte får så är det gott. Typ.
• han klättrar upp på fönster och försöker ta sig ut hur huset den vägen. Vi har sådana där fönster som man tippar inåt om man vädrar. Utmärkta att klättra på - tydligen.
• han hoppar upp på höga skåp för att ta sig till dess fönster. Och sedan ner igen så att det dunsar i hela  huset.
• han ligger och sover på rygg och på mage. Samtidigt.

Och ja - han ligger sådär ofta. Man tycker ju att det borde göra ont att ligga på benet sådär, men då skulle han väl knappast göra det om och om och om igen? Eller?

Vad i....

Svenska Postkodlotteriet. Jag ber er högaktningsfullt dra åt det där varma plejset.

Jag har avtackat mig utskick från er via reklamfritt.se (slipp adresserad reklam - bra skit). Då började ni skicka reklam på min mail. Så jag har spärrat mitt mailkonto och avsagt mig en prenumeration jag aldrig ville ha. Som ni bestämde att jag ville ha därför att jag inte ville ha er skit i brevlådan. Dålig stil.

Och nu har jag precis lagt på luren i örat på en av era telefonsäljare.
Mitt telefonnummer är nixat.

Kommer ni och ringer på härnäst? För då kommer jag bli galet förbannad. Bara så ni vet.

Svinalängorna

Idag har läsecirkeln träffats för att diskutera boken som fick mig att utbrista i ett högljutt neeeeej när den presenterades, nämligen Augustprisvinnande "Svinalängorna" av Susanna Alakoski. Och varför denna "glädjeyttring" kanske ni undrar? Jo - jag avskyr att läsa böcker om barn som far illa, och som jag förstått den här boken så är det precis vad den handlar om. 

Men faktiskt - jag blev inte så illa berörd av den här som jag hade befarat. Trots att det handlar om Leena som växer upp med alkoholiserade föräldrar och en till stor del eländig tillvaro med misshandel, alkoholmissbruk och fattigdom som sin vardag. Det berättas ur barnets perspektiv och blir på så sätt normaliserat. För jag antar att det är så det är, det sätt man växer upp på blir det normala, oavsett vad det nu är som blir normalt. För många är det nog så att det är först som tonåring/vuxen man inser att det inte är normalt att pappa slår mamma och super upp hela lönen. Inbillar jag mig. Jag kan ha fel.

Men på samma sätt som vi inte blev illa berörda så blev vi inte heller så värst berörda överhuvudtaget. Det var helt enkelt karaktärer som inte blev levande för oss, de höll sig på boksidorna. Vi hade även lite problem med hur den var skriven, liksom lite i stackato. Spontant kände jag att några av alla de där punkterna som boken var nerlusad med, hade kunnat få förvandlas till kommatecken, eller ordet och. En av oss uttryckte det som att det kändes som bokens skelett, som stolpar att bygga upp handlingen kring, brodera ut sig i texten. Så skedde dock inte, tyvärr.

Slutet var en annan sak vi tyckte var sådär. Jag vet inte hur pass självupplevd boken är, men vi saknade en epilog. Vad hände sedan? För man kan väl minst sagt säga att den här boken har ett abrupt slut. Jag var inte den enda som undrade om jag hade fått en feltryckt bok där det saknades ett kapitel eller sju.

Betyg då? Jo, vi fyllde hela skalan från 1,5 - 4. Tyvärr var hon som gav 4 inte närvarande och det enda omdöme vi fick in (via sms) var att hon tyckte den var bra. Det hade varit kul att få veta varför, eftersom vi som var där trashade den ganska rejält. Snittbetyget blev i varje fall 2,9.

Den här boken vann Augustpriset 2006 och det är inte utan att vi undrar varför? För även om den berör ett viktigt ämne så är den ju inte bra. Det är inte stor konst vi har framför oss, tycker vi. Det känns lite som att man måste tycka att det är bra på grund av ämnet. Ungefär som att man måste tycka att böcker om andra världskriget är bra bara för att de berör ett viktigt ämne. Men nej, vi uppskattade inte alls det här.

Vad vi däremot uppskattade var de chokladcupcakes vi bjöds på. Mycket mumsiga. Och så ungefär en katt var att klappa på. 

Nästa bokträff blir i slutet av oktober. Då åker vi ut på landet för att diskutera boken "Utan ett ord" av Lindwood Barclay. 

Saker folk tror att man inte gör när man är yogalärare:

• Dricker kaffe/svart te. Jo för det där gröna hösmakande teet är ju så himla gott. Eller inte. Ge mig min dagliga dos Earl Grey, tack.
• Dricker vin/sprit. Kan inte minnas att jag avgav nykterhetslöfte när jag började med yoga. Faktiskt.
• Äter godis och annat sockrigt. Nä, för när man håller på yoga är man värst renlevnadsmänniskan? Inte jag i varje fall - jag väljer att fortsätta vara människa, med fel och brister och laster.
• Svullar chips. Se ovan.

Sen ska man visst kunna slå knut på sig själv som den värst kringlan också. Och alltid vara lugn till sinnes. Ha tålamod som en hel änglakör och så. Vissa tror helt enkelt att man byter personlighet när man börjar med yoga. Kan väl hålla med om att jag utvecklats enormt och har fått mer tålamod och så. Men jag kommer aldrig sluta dricka te eller vin, aldrig sluta äta chips och godis och att jag skulle kunna bli sådär vig att det ser ut som att jag vrider till mig en kringla - glöm det.
Jag är den jag är, tryggheten har blivit en annan, jag har lättare att se de bra sakerna i mitt liv och jag är nöjdare. Därför kan jag inse att jag aldrig kommer bli särskilt vig, och vara nöjd med det. Jag kan dricka ett par glas vin och vara nöjd med det. Jag kan ha en rund liten chipsmage och vara (någorlunda) nöjd med det.

This is me

När man går från världens dummaste till världens snällaste på en eftermiddag

Idag blev jag världens sämsta mamma. 

För några veckor sedan donerade min ömma moder x antal besök till badhuset till oss. Meningen var att vi skulle åka iväg på onsdagar och dagen idag var tänkt som premiär. Men så kom vi på att älskade maken skulle på konferens med jobbet och sova på annan ort just idag. Jag lovade dock att åka till badhuset med dem om det inte var alldeles för pissigt väder. 

Gissa vad - det regnade! Mycket! Ända tills lilla A kom hem från skolan. Men det såg inte lovande ut om man tittade ut så jag sa att nej, vi åker på fredag i stället när pappa är hemma och vi kan ta bilen (för jag har inte hittat ett körkort i flingpaketet så jag kan inte köra). Och jädrar vilken gnäll det blev! Och vilken världsadum mamma jag var! Och jag förstår dem, för de hade sett fram emot det. Konstigt - om man tänker på att de alltid gnäller som f*n när det är simskoledags. 

Gissa nu om solen sken ett par timmar senare? Just det. Usch vad taskig jag kände mig då...

Så för att blidka mina små lagade jag god kvällsmat, men det visste jag inte just då. Jag räknade iskallt med att den här soppan skulle bli totalsågad, men herrejösses vad de slevade i sig! Och det där brödet jag panikbakade i stekpannan gick hem så till den milda grad att de bad att få det till frukost någon dag. Mamman var en hel del förvånad över det, men på ett trevligt sätt.

Och eftersom det var soppa till kvällsmat så vankades det efterrätt. Smörstekta äpplen, med socker, kanel och havregryn serverade med vaniljglass. Lilla E var minst sagt skeptisk, men gulpade i sig som om det inta fanns någon morgondag.

Nu håller jag tummarna för att nattningen går smidigt också...

Rosor? Till mig?

Jag får nästan aldrig blommor av älskade maken, så jag blir lite extra glad nu när jag fått en award i form av en vacker ros! Det är underbara Perny som gett mig denna award med nomineringen:

"...eftersom hon i mångt och mycket är en inspiration för mig i fråga om nagelkonst. Ja i ärlighetens namn var det ju hon som ledde in mig på den banan helt och hållet om jag ska vara ärlig. Utöver det har hon en helt fantastisk litteratursmak och detta blandar hon med alla sina vardagligheter som jobbsökande, uppfostrande av barn med mera, i sin blogg.

Skrapar lite blygsamt med foten och blickar generat ner i marken över det berömmet. Och om ni undrar så leker jag och Perny med varandra så ofta vi kommer åt. När inte vardagen är i vägen. Eller bokmässor...

Ska visst svara på lite frågor också.

1. Varför började du blogga?

Tänk, det undrar jag också mellan varven. När jag var yngre skrev jag dagbok jätteofta, men det upphörde ganska så helt för ungefär 13 år sedan, när jag träffade en underbar man och inte hade samma behov att vräka ut min olyckliga själ över en pappersbit. Dagboksinläggen kommer sällan numera, och jag har faktiskt saknat dem en del, men inte kommit mig för att ta upp det igen. Det här är väl någon sorts kompromiss, men jag är inte på långa vägar så utlämnande här som jag skulle vara i en dagbok. 

Jag funderade nästan ett år innan jag verkligen började blogga och jag försöker att inte skriva om jag egentligen inte har lust. Bloggen ska vara rolig, annars kan det vara.

2. Vilka bloggar följer du?

Inte så många som man kan tro, men på sista tiden har det blivit en hel del skönhetsbloggsknarkande. Spenderar en hel del tid inne på min nagelblogg, Mrs Data målar naglarna, där man kan se min drog i högermarginalen. Här ser ni bloggarna jag tittar in på till vänster. Bara två dubletter...

3. Vilka favoritfärger har du?

Rött. Efter en tonårsperiod med idel svarta kläder (till min ömma moders stora sorg) har det hittat in en hel del färgglada plagg i min garderob. Fortfarande mycket svart, men även rött i massor. Och så gillar jag grönt också. 

4. Vilka favoritfilmer har du?

En sådan fråga borde vara förbjuden att ställa till en före detta filmvetare... 

Vi kan väl säga så här - jag är inte värst förjust i krigsfilm och västern. Eller skräck. Däremot gillar jag science fiction, musikaler, romantiska komedier och filmer med glimten i ögat. Bland favoriterna finns "Tredje mannen", "Sunset boulevard", "Grosse Pionte Blank", "Matrix", "Alien 1&2", "Star Wars 4-6", "Singin' in the rain", "Velvet goldmine" och ungefär allt som Tim Burton gjort. Det är den mycket korta listan det.

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?

Jag har alltid velat åka till USA. Någon gång... Och så skulle jag vilja se Ryssland. Och Australien. 

England och Italien har jag redan varit till flera gånger, men jag längtar alltid tillbaka. 

Jag har en dröm om att besöka alla Europas huvudstäder, men med den här bristen på pengaflöde så går det lååååångsamt att uppfylla den drömmen.

Och så skicka vidare då.

Nailtastic måste absolut få en award av mig, för om det var jag som ledde in Perny i nagellacksträsket, så var det Nailtastic som gjorde samma sak för mig. Hennes lacksamling får min att framstå som en liten målarlåda, och sambons kommentar ger det där lilla extra som man bara måste älska!

Katta Kvack är en ny bekantskap för mig. Jag har följt hennes blogg Bjooti ett tag, men halkade in på Katta Kvack häromdagen och har sedan dess skrattat så tårarna rinner och förfasats över såsiga tatueringar. Hon är preggo just nu, så en award kanske kan pigga upp?

Nystartade Vanish Varnish får min sista award. Är man ny ska man uppmuntras - så är det bara. Dessutom gillar jag fotona väldigt mycket. Ljusa och klara, med tydlig färgåtergivning. Handlar om nagellack, för er som inte listat ut det...

Färdig!

Sådärja! Nu har jag avslutat Vampire academy-serien, inte utan att jag känner ett visst mått av saknad. För även om det finns ett naturligt slut här, så finns det även en naturlig början. Men mer än så säger jag inte så har jag inte avslöjat något för någon som vill veta själv. Klart är dock att jag kommer sakna Rose. Härlig tjej!

Om man är sugen på att läsa en serie om vampyrer så ska man kanske välja några andra böcker än de här, för jag ser vampyrvinklingen som ett sätt att skapa en annan värld inuti den som är vår. Det hade kunnat vara något annat, men vampyrer är ju onekligen rätt så populära just nu så varför inte.
Till en början hade jag lite problem med vampyrbefolkningen i de här böckerna. Det handlar nämligen om tre olika typer, av olika karaktär. Rose, vår hjältinna, är dhampir. Dhampirer är halvvampyrer. Dricker inte blod. Rose har en bästis som heter Lissa, hon är moroi. Moroi är de snälla, levande vampyrerna. Dricker blod donerat från frivilliga människor. Sedan har vi styggingarna, strigoi. Strigoi är döda och odödliga och mycket elaka. Dhampirerna försvarar moroi mot strigoi. I korthet.

Huvudpersonen är alltså Rose, dhampir och blivande beskyddare åt Lissa. De delar ett sort band som gör att Rose kan läsa av Lissas sinnesstämningar och även "gå in" i hennes tankar och känslor. När serien tar sin början är de på flykt från någon som hotar Lissa. Redan i första bokens första kapitel hittas de dock och förs tillbaka till skolan St. Vladimir, Vampire academy. Där träffar Rose Dimitri och krånglet kan börja.
Hela serien utspelar sig under ett år, och vilket innehållsrikt år det var!

Jag gav de här böckerna betyg från 3 - 5, och jag tycker absolut att hela serien förtjänar en femma i slutbetyg. Jag ville ju inte alls att det skulle ta slut. Mer Rose åt folket!

Saxat ur läsedagboken: "Vampyrtemat då? Känns mest som ett sätt att få etikett på karaktärerna. Ge det en fantasytouch. För det är ju inte blodtörst som man är van vid. Vill man ha det ska man nog läsa något annat. Nej, det här är en bokserie om vänskap, kärlek (med förhinder), att växa upp och finna sin roll. En ungdomsromanserie som man helt klart kan älska även om man är en 40-årig tant. Tydligen."

Böckerna i serien heter:

1. Törst (Vampire academy)
2. Fruset blod (Frostbite)
3. Skuggkysst (Shadow kiss)
4. Löftet (Blood promise)
5. Andens kraft (Spirit bound)
6. Yttersta offtet (Last sacrifice)

Tråkmåns

Förlåt. Jag har blivit skitdålig på att blogga. Jag har helt enkelt ingenting att skriva om just nu, och känner mig helt mätt på att skriva ytligheter om ingenting.

För sanningen är ju den att det inte händer värst mycket alls i mitt liv just nu. Jag har fortfarande inget jobb, och får inte ens komma på intervju till något av de jobb jag sökt. Undrar vad jag gör för fel, mer än att vara 40. För på något sätt känns det som att det är där det kniper. Och det är trist.

Det har hänt en del tråkiga saker, som jag blivit ombedd att inte skriva om, men jag kan ju helt klart konstatera att den gångna sommaren inte varit den bästa och roligaste i mitt liv. Men nu är det höst och det börjar bli bättre.

Fast vädret hörrni... Det är ju baske mig inte roligt alls.

Nu får det snart ta och hända något roligt! Jag vill ha lite mer glamour i mitt liv! Förslag mottages tacksamt.

Lördag

• Sovmorgon med frukost på sängen.
• Tvättat och hängt tvätt i trädgården för det är underbar sol ute. Årets sista?
• Lilla E på kalas på Lek- och buslandet. Kom hem och var  trött som en urvriden trasa.
• Lilla A åkte hem till bästisen.
• Stora J på teaterfestival hela dagen.
• Veckohandlat på Ica. "Råkade" få med mig några nagellack också.
• Klippt världens hemskaste häck. Berberis. Jag vill elda upp den. Staket vore fint.
• Läser och äter lördagsgodis så fort jag får ett ledigt ögonblick.

Ikväll ska vi käka indiskt och sedan planerar jag att klämma den där flaskan Prosecco jag köpte. Älskade maken kan också få smaka för att fira att han inte klippte av sladden till häcksaxen i år.

Föräldraansvar

Så. Jag var alltså på föräldramöte igår. Alltid lika kul...
Är visst klassförälder den här terminen och barnen "skulle såååå gärna vilja att vi arrangerade ett disco!" Tur att vi delar ansvaret med tre andra föräldrapar så att inte jag måste dra igång det. Jag ställer gärna upp och vaktar/poppar popcorn/serverar/bakar chokladbollar men att arrangera... Inte min grej. Jag är inte en sådan förälder har jag märkt, som bara ägnar mig åt mina barn. Jag är för självisk för det.

Sedan har vi det här med allt annat det innebär att vara förälder i dagens samhälle. Jag vet inte om det beror på att jag redan har gått igenom hela den här uppfostringsgrejen en gång förut, men måste verkligen allt kollas av och kontrolleras mot andra föräldrar?
När lägger sig era barn? När är det lämplig ålder att skaffa mobiltelefon? Hur länge får de spela på datorn? Vad tittar de på när de är ute på nätet? Ska man bjuda på glass när barnet fyller år?
Är vi verkligen så ängsliga idag att vi inte kan skaffa regler som gäller i vår familj utan att kolla av mot andra först om man passar in i normen? Om ert barn säger att "alla andra får" måste ni då verkligen undersöka om så är fallet? Kan man inte säga "nej" till sitt barn utan omgivningens välsignelse?

Och här känner jag att jag blir trött och väldigt irriterad på folk runtomkring mig. Du som förälder är ansvarig för ditt barn, precis som jag är ansvarig för mitt. Vi har vissa regler hemma som vi kommer behålla oavsett vad barnens klasskompisar får och inte får göra. Vi väljer det som funkar för oss, och ja - jag skiter faktiskt i hur "alla andra" gör. Så länge du inte har ditt barn som boxboll så lägger jag mig inte i din uppfostran, och jag ser gärna att du håller dig utanför min.

När stora J gick på högstadiet fick vi föräldrar, under ett föräldramöte på skolan, skriva på ett papper om att vi inte skulle bjuda våra barn på alkohol innan de fyllt 18. Att barnen skulle sluta på just den skolan 2 år innan sin 18-årsdag var visst inte väsentligt. Det viktigaste var ju att vi föräldrar var enade, att vi hade lovat att inte ge våra barn alkohol. Allihop. För som ensam kan man visst inte stå för sitt "nej jag tänker inte köpa ut åt dig" utan att ha övriga klassens föräldrar bakom sig. Ändå kunde stora J vittna om hur det pratats om helgens fylleslag på måndagarna. Trots att vi föräldrar var så eniga i våra namnunderskrifter.

I ditt ansvar som förälder ingår det att kunna säga "nej". Man kan inte tillåta allt. Man måste hålla koll på vad de tittar på när de surfar på datorn. Man måste kunna inse att det inte är lämpligt att köpa ett spel med 18-årsgräns till en 8-åring även om de påstår att kompisarna får spela just det spelet. Man måste kunna använda sitt sunda förnuft. Det är inte farligt att lita på sig själv.

Släpp curlingborsten och lägg lite grus på isen. Barn behöver lära sig att allt inte alltid går precis som de har tänkt sig. Även om det gör det för "alla andra".

Skoltrött

Jag älskar hösten, jag gör verkligen det.

Men nu är jag jävligt trött på allt det här regnet och all den här blåsten. Blåst ger mig huvudvärk.

Särskilt trött på regnet blir man då det inte är så vidare värst roligt att tvinga på barn regnkläder innan de ska till skolan. Särskilt om man är 10 är det inte coolt. Oavsett om man ska ha friluftsdag eller inte. Och de har hunnit ha två stycken friluftsdagar sedan skolan började för 3½ vecka sedan. Vet inte om det är duktigt gjort eller en aning överdrivet. När jag gick i skolan hade vi väl 3 friluftsdagar per läsår, och som jag avskydde dem. Jag förstår min son med andra ord...

Om man är 8 och har en regnkappa med Hello Kitty på går det aningen lättare. "Aningen" being the keyword here.

Dessutom vill de inte ha sällskap av mamma längre. Vare sig till eller från skolan. De vande sig av med det den där veckan jag låg däckad i feber och hostade upp lungorna. Så jag vinkar av och väntar.

Ikväll är det föräldramöte för lilla E:s klass, nästa vecka dito för lilla A. Ikväll var det visst min tur. Nästan så jag hoppas på att huvudvärken ska bli värre så jag kan slippa ifrån. (Det är bara två timmar, det är bara två timmar, det är bara två timmar...)

I förkylningstider

Skolstarten är några veckor gammal. Som älskade makens mormor sade i den vevan - nu kommer förkylningarna och lössen! Så här är mitt lilla tips:

nässköljningar.

Jepp, du läste rätt. Den här blå kannan i förgrunden som ser ut som om den har en lång och smal penis, är en nässköljare. Man fyller den med vatten och lite salt (det är det måttet är till för), sticker pipen i näsan, lutar sig över valfri diskho/tvättställ och häller. Ut ur andra näsborren kommer så vattnet med skräp, snor och oönskade mikroskopiska små varelser som gör dig sjuk.
Det kanske krävs några hällningar för att få in rätta knycken, och till en början kan det kännas obehagligt, men jag lovar att det hjälper. Fungerar fint mot luftburna allergier också. Jag behöver inte alls ta medicin lika ofta under pollensäsong sedan jag började skölja näsan.

Det här är en gammal bild så feel free att ignorera spikmattan. Jag älskar fortfarande min när jag har en dålig ryggdag eller svårt att somna. Jag blir som en lealös katt av att ligga på den en kvart eller så, men jag vet att många är skeptiska till den. Jag tillhör dock inte den skeptiska kategorin.

Mitt tips mot löss? Skaffa en luskam och kontrollkamma. Mer än en gång.

Kopplar om

Dags att ställa om hjärnan lite. Jag envisas med att säga att jag ska "leda ett yogapass". Nu ska det bli andra ord som faller ur min mun.

Jag har eget företag. Jag tar betalt för det jag gör. Jag betalar skatt. Det jag gör är att jag leder yogapass, men det ändrar inte på det faktum att det jag gör är ett arbete.

Från och med nu ska jag säga att jag jobbar. För det är det jag gör.

Vem har sagt att man inte får älska det man jobbar med? Ingen.

Vinkar till mina fans

Idag berättade stora J för mig att hon och bästisen T brukar läsa min blogg. Skojigt värre. Fast de kommenterar aldrig de små illbattingarna.

Älskar dem ändå.

Hej på er tjejer!

Hundvakt

Idag ska jag passa hund en stund. Mina svärföräldrar har nämligen en ålderstigen herre boende hos sig som behöver lite tillsyn nu när svärfar är på fiskeresa och svärmor fick några extratimmar på jobbet. Jag har påpekat vid något tillfälle att så länge jag är arbetslös så kan jag hjälpa till att passa honom om det behövs, och ändå står de nästan med hatten i handen och skrapar med foten när de för en gångs skull ber mig om hjälp. Som att det skulle vara till besvär att släppa ut honom i trädgården en halvtimme...

Bild lånad från Svenska Kennelklubben.

När jag träffade älskade maken hade de två sådana här hundar, West Highland white terrier eller kort och gott Westie. Tyvärr dog den ena av dem i akut njursvikt för 3½ år sedan och nu är det bara en kvar. Han stapplar runt hela dagarna, flämtar som en blåsbälg, ser dåligt och hör dåligt. Han är en riktig pensionär så det är med ålderns rätt han är lite skruttig. Men han är fortfarande söt. Gillar honom skarpt faktiskt, fastän han bet lilla A när han var bebis. (Nafsade till lite, inget blodvite uppstod.)

Och ikväll leder jag ett yogapass. Dagens jobb.

Om att fastna

Perny är en av mina allra bästa vänner. Vi gillar "Fröken Fleggmans mustasch" till löjlighetens brant, vi dricker enorma mängder te, våra makar är bra vänner (det var genom dem vi blev vänner), vi älskar nagellack, våra barn är typ bästisar och så läser vi. Massor. Och tipsar varandra. Så det är hennes fel att jag fastnat i Vampire academy. Hon fick nämligen del 1-4 när hon fyllde år (har jag för mig) och efter att ha läst första delen tyckte hon att de var "sådär, väldigt tonåriga" och lånade ut dem till mig. Jag föll som en fura.

"Löftet" är del 4 i serien, och det skulle visa sig att det finns totalt 6 böcker om Rose, som är huvudpersonen. Eftersom jag nu läste de här innan Perny så hade hon inte blivit lika vild och galen som en annan och hade således inte de två avslutande delarna att låna ut till mig. Jag har dessutom en liten vurm för att läsa på engelska, jag uppskattar att läsa en bra bok på originalspråk (jag bryr mig inte om att läsa en japansk/fransk/tysk/spansk etc författare i engelsk översättning - då blir det på svenska). Alltså bestämde jag mig för att införskaffa hela serien på engelska, för jag är sådan att nog för att gratis är trevligt, men är det bra vill jag gärna äga det själv. Således har jag en trång bokhylla... Att jag hittade en rackarns snygg utgåva för ynka 69:- per bok gjorde ju inte saken sämre, så jag slog till och började lite smått med de två avslutande delarna så att jag kan få veta hur det går!

Och här kommer nu mitt lilla problem. Jag har inte svårt att läsa på engelska, tvärtom, och de här böckerna riktar sig till ungdom/ung vuxen så det är inget überkrångligt språk. Men jag har bytt språk och min hjärna vill inte ställa om sig. Det har tagit så himla lång tid för mig att komma in i textflödet och det går lååååååångsamt. Jag har inte kommit längre än till kapitel 5 än och då brinner jag ändå av nyfikenhet för hur de ska gå för mina kära halvvampyrer/vampyrer. Terminologin blir annorlunda nu när den inte är översatt och det tar ett tag för mig att fatta vad som är vad. Jag har samma problem om jag gjort tvärtom - först läst på engelska och sedan skiftat till svenska. Det känns liksom inte rätt ett tag, men det brukar snabbt ge med sig.

Min gissning är att jag kommer börja på den avslutande delen innan veckan är slut. Men jag kan ha fel. Det har jag haft förut.

Mrs Data testar

Jag har ett problem. Jag har nämligen känslig hud. Väldigt känslig hud till och med. Även i hårbotten. Detta gör att det kliar något alldeles otroligt mycket i hårbottnen efter en hårtvätt, och jag hamnar i en ond cirkel av mjäll, fet hårbotten, risiga toppar och mardrömmar om centimeterstora löss.

Jag har försökt med mjällschampo, schampo för torrt hår, schampo för torr hårbotten, schampo för känslig hårbotten, aloebaserat schampo, och balsammetoden. Ingenting hjälper. Och så läser man på lite grann och inser att varenda jädra schampo jag burit hem innehåller sulfater. För då löddrar det. Och torkar ut hårbottnen. Det verkar vara ungefär det sulfaterna är till för, att man ska få ett sånt där härligt lödder så man kan inbilla sig att håret blir rent. Och så är de väldigt uttorkande.

Igår stod jag som vanligt med öm hårbotten på den lokala Ica:n och studerade schampoflaskornas innehållförteckningar. Sulfater så långt ögat når, hur vårdande de än påstår att de är. Men så lade jag blicken på en sådan här flaska:

Urtekrams parfymfria schampo. Ekologiskt och utan sulfater. Det åkte ner i kundvagnen fortare än snabbt. Så nu testar jag och kan efter en hårtvätt konstatera att det löddrar väldigt lite, doftar gott och milt av kokos och redan - efter en enda tvätt - kliar min hårbotten mycket mindre. Tyvärr hittade jag inget matchande balsam, men å andra sida finns Urtekram att hitta på en hel del netbutiker. Den här till exempel. Blir nyfiken på Aloe schampot.

Skulle jag tycka att det här schampot blir dåligt såhör jag av mig igen, men just nu är jag galet nöjd. Helt klart väl spenderade 40 kronor.

Innehållsförteckning: vatten, vegetabilskt glycerin*, försåpad kokosolja och majsglukos, alkohol*, glycerid av kokosolja, glycerid av solrosolja, citronsyra. Inget annat.

*= ekologiskt

Uppdaterat: Det innehåller visst sulfater... sodium coco-sulfate. Det var finstilt minsann. Men jag hoppas ändå att det ska funka.

Biobesök

Det är inte ofta jag går på bio numera. Någongång där när jag gifte mig och klämde ut mina två yngsta barn, så blev det glesare och glesare mellan biobesöken. Det är ju så bekvämt att sitta hemma, man kan pausa och gå på toa, poppa mer popcorn, svara om det ringer i telefonen.

Jag önskar innerligt att killarna som satt på samma rad som mig och älskade maken igår hade tänkt på det. För jag vet inte varför det är så att jag alltid ska hamna i direkt närhet av folk utan biovett när jag går på bio. Vad är det med folk? Varför sitta och småprata hela tiden filmen visas, surfa på mobilen, spela spel på mobilen (!), resa sig och vanka fram och tillbaka, fnittra under en dödsscen...

Varför lägger man dyra pengar på en biobiljett om man ändå inte bryr sig om vad som händer på duken? Jag fattar verkligen inte, och kommer aldrig göra det. Lite hyfs och hänsyn vore kanske inte helt fel.

Om filmen var bra? Låt mig se... Vi såg alltså "Cowboy & aliens", vi körde sten-sax-påse på den och älskade maken vann, annars hade det blivit "Captain America". Igår gav jag den 2 i betyg. Idag vaknar jag och inser att jag knappast vet vad den handlade om. Så var den bra?

Nej. Vänta på dvd:n. Så kan ni sitta och småprata under filmens gång utan att störa en surtant som mig.

En påminnelse

Glöm inte att baka den här äppelkakan/äppelpajen nu i höst. Klicka bara på länken för den godaste segspröda härligheten jag vet. Har en jag äter upp just nu.

Så. Himla. Gott.

Godmorgon världen!

Att vakna i gryningsljuset kan vara trevligt. En hel dag som outforskad sträcker ut sig framför dig. Alla möjligheter!

Att vakna i gryningsljuset av att man blir anfallen av en hostattack som får en att undra om lungorna kommer fara ur kroppen och daska in i väggen. Inte lika trevligt.

Hann somna om en stund innan väckarklockan ringde i varje fall. Alltid något.