torsdag 15 september 2011

Föräldraansvar

Så. Jag var alltså på föräldramöte igår. Alltid lika kul...
Är visst klassförälder den här terminen och barnen "skulle såååå gärna vilja att vi arrangerade ett disco!" Tur att vi delar ansvaret med tre andra föräldrapar så att inte jag måste dra igång det. Jag ställer gärna upp och vaktar/poppar popcorn/serverar/bakar chokladbollar men att arrangera... Inte min grej. Jag är inte en sådan förälder har jag märkt, som bara ägnar mig åt mina barn. Jag är för självisk för det.

Sedan har vi det här med allt annat det innebär att vara förälder i dagens samhälle. Jag vet inte om det beror på att jag redan har gått igenom hela den här uppfostringsgrejen en gång förut, men måste verkligen allt kollas av och kontrolleras mot andra föräldrar?
När lägger sig era barn? När är det lämplig ålder att skaffa mobiltelefon? Hur länge får de spela på datorn? Vad tittar de på när de är ute på nätet? Ska man bjuda på glass när barnet fyller år?
Är vi verkligen så ängsliga idag att vi inte kan skaffa regler som gäller i vår familj utan att kolla av mot andra först om man passar in i normen? Om ert barn säger att "alla andra får" måste ni då verkligen undersöka om så är fallet? Kan man inte säga "nej" till sitt barn utan omgivningens välsignelse?

Och här känner jag att jag blir trött och väldigt irriterad på folk runtomkring mig. Du som förälder är ansvarig för ditt barn, precis som jag är ansvarig för mitt. Vi har vissa regler hemma som vi kommer behålla oavsett vad barnens klasskompisar får och inte får göra. Vi väljer det som funkar för oss, och ja - jag skiter faktiskt i hur "alla andra" gör. Så länge du inte har ditt barn som boxboll så lägger jag mig inte i din uppfostran, och jag ser gärna att du håller dig utanför min.

När stora J gick på högstadiet fick vi föräldrar, under ett föräldramöte på skolan, skriva på ett papper om att vi inte skulle bjuda våra barn på alkohol innan de fyllt 18. Att barnen skulle sluta på just den skolan 2 år innan sin 18-årsdag var visst inte väsentligt. Det viktigaste var ju att vi föräldrar var enade, att vi hade lovat att inte ge våra barn alkohol. Allihop. För som ensam kan man visst inte stå för sitt "nej jag tänker inte köpa ut åt dig" utan att ha övriga klassens föräldrar bakom sig. Ändå kunde stora J vittna om hur det pratats om helgens fylleslag på måndagarna. Trots att vi föräldrar var så eniga i våra namnunderskrifter.

I ditt ansvar som förälder ingår det att kunna säga "nej". Man kan inte tillåta allt. Man måste hålla koll på vad de tittar på när de surfar på datorn. Man måste kunna inse att det inte är lämpligt att köpa ett spel med 18-årsgräns till en 8-åring även om de påstår att kompisarna får spela just det spelet. Man måste kunna använda sitt sunda förnuft. Det är inte farligt att lita på sig själv.

Släpp curlingborsten och lägg lite grus på isen. Barn behöver lära sig att allt inte alltid går precis som de har tänkt sig. Även om det gör det för "alla andra".

2 kommentarer:

  1. Fan vad du är klok :-) Håller afktiskt med men många är sååå osäkra på sig själva som förälder

    SvaraRadera
  2. Klok vet jag inte, kände mig mest irriterad. Ibland undrar man vilka som är ungarna liksom...

    Jodå, det finns en del ängsliga föräldrar där ute, och ibland är jag en av dem. Men jag anser att man måste kunna bestämma och känna själv och inte ha en hel armada av folk som backar upp en.

    Och så tycker jag att föräldramöten är sjukt tråkiga också, och om man ska hålla på med en massa hur-gör-ni-för-mitt-barn-säger-så-här-och-jag-kan-inte-tänka-själv så drar de ut på tiden så man blir sjösjuk.

    SvaraRadera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.