 |
| Bildkälla |
Dagens löppass var det andra i september. Jag har nämligen bollat med benhinneskador, onda fötter och feber i flera veckor. Idag kände jag att det fick vara nog med självömkande och snörade på mig skorna. Det första steget, det ut genom dörren, är alltid det svåraste. Men jag ville verkligen inte ge upp - jag ville ut och känna höstluften i lungorna, känna marken fjädra under fötterna när jag skjuter ifrån från marken, känna den där sköna känslan i hela kroppen efter avslutat pass. Det är faktiskt ganska så underbart att springa. Eller jogga, lunka, gå fort, whatever.
Jag överraskade mig själv idag med att orka springa ett helt varv i vårt lilla spår. Igen. Det är inte riktigt en kilometer långt. Jag tog inte tid men jag gissar att det tog ungefär 6 minuter för mig att springa hela varvet. Hade nämligen planerat att bara springa 3-minutersintervaller idag, men kände att jag hade mer kraft i benen än så, så jag satte iväg. Ungefär halvvägs på varvet var jag när klockan signalerade att det gått tre minuter och då fortsatte jag. Skulle gissa att jag på de 25 minuter jag var ute idag sprang i 12. För tre månader sedan blev jag alltså andfådd av att gå uppför en backe. Det kallar i varje fall jag för framsteg.
Jag har inte bråttom i min löpning, jag ser bara till att passen blir av och att jag orkar. Jag pushar mig inte så hårt att jag tröttnar, men mesar inte heller. Nu har jag klarat hela varvet 3 gånger nämligen och hela varvet ska det förbli. Det gäller att ta sig förbi vissa mentala hinder också.
Efter 21 pass skulle jag ge mig själv en belöning. Funderar på om jag inte förtjänar ett par ordentliga löptights, gärna vinterdonade. För jag tänker inte sluta nu. Aldrig mer.
Så här har mina 21 löppass sett ut. Endomondo är roliga grejer! Man kan ju bli statistiknörd för mindre. Älskar att det står hur många varv runt jorden man motionerat och hur många hamburgare man bränt bort.
