På sportlovet var jag knappt utanför dörren ens, jag som hade lovat mig själv en dos frisk luft om dagen. Att gå till brevlådan och in igen gör inte mycket för den saken. Men grejen är den att jag spenderade större delen av sportlovet med att försöka att inte brista totalt inför mina barn. Jag hade så mycket ångest den veckan att det inte var roligt på en fläck.
Yogan går det inte alls bra med just nu. Jag får inte tillräckligt med elever när jag ska ha klass och jag har fått ställa in fler pass än vad jag har lett. Skittrist och dåligt för min egen disciplin.
Sen fick jag ju order om att vila också, eftersom jag har en inflammation i ett muskelfäste i buken. Himla olämpligt ställe eftersom det är svårt att vila muskler som man använder hela tiden. När man andas, när man reser sig, när man går, när man böjer sig ner för att ta på sig strumporna...
Jag har tyckt så jädra synd om mig själv. För jag vill ju träna. Jag har den där längtan i mig efter att få ha lite träningsvärk. Vara trött i musklerna och känna svetten lacka. Så våren är välkommen. Jag ska ut och springa igen bara det blir barmark. Jag ser mig själv vinande nedför gatorna - som en graciös gasell. Inte den flåsiga flodhäst jag skulle vara om jag gav mig ut just nu i detta ögonblick.
Men det funkar ju. Att vila alltså. En kur med antiinflammatoriska och en veckas vila och jag har faktiskt inte jätteont längre. Jag känner av det fortfarande, det är lite ömt, men jag har inte ont. Och när jag inte har ont tror jag inte att jag ska dö och ångesten kan släppa taget om mig lite i sänder och jag kan börja må bättre inuti också. Hjärtat känns inte lika tungt inne i bröstet.
Sen hjälper det att jag har fina vänner och en underbar familj också. Och att jag kan inse att jag har det och känna lycka över det. Så jag har bestämt mig för att må bra nu. Hurtbulleriet kommer vara en del av det.
 |
| Be(e) happy. |
