Plejaderna pratar om Serafers drömmar

Nytt år och nya böcker att läsa, vilket såklart betyder att vissa av dessa böcker kommer läsas för Plejadernas skull, bokcirkeln jag är med i alltså. Och igår träffades vi hemma hos Perny och åt godis och kakor och drack te så det skvätte smulor omkring oss, livligt diskuterande allt mellan himmel och jord samt den senast utlästa boken - "Serafers drömmar" av Ola Wikander.

Bildkälla AdLibris

Serafen Kwanzo har nyss kommit tillbaka till riket Dômweld efter ett lyckat fältslag. Med sig har han ett krigsbyte att överräcka till kejsaren Thomasion, ett krigsbyte som väckt funderingar hos Kwanzo. När Kwanzos vän, den framstående vetenskapsmannen Cardano, försvinner börjar Kwanzo alltmer tvivla på att allt står rätt till i det till synes perfekta kungariket, och tillsammans med sina vänner Ambrogael och Nymwë börjar han undersöka saken närmare och kommer sanningar på spåren som han kanske inte riktigt är beredd på.

Och vad hade vi att säga om den här lilla rackaren till bok då? En hel del skulle det visa sig. Som att det märks att författaren är kunnig i språk och religion för ibland är det lite väl tillkrånglat, sådär så att man är på vippen att bli förvirrad och kan känna sig aningen dumförklarad. Det ledde även till att den var lite trögstartad och man kanske var lite rädd att man hade "världens sämsta bok" del 2 i handen, men de farhågorna gav snart med sig. Kom man väl förbi den där tröskeln gick det ganska lätt att läsa, trots allt.
Något som däremot var värt att notera är att den här texten stundtals känns lite oarbetad och i behov av viss redigering, något som förvånar extra med tanke på att den är utgiven på ett så pass svårintagligt förlag som Nordstedts. Det känns som att det borde finnas lektörer där som hade kunnat styra upp texten och strama till den ett varv till. Som att inte vara övertydlig på vissa detaljer som man får repeterat för sig om och om och om igen, samt att man kanske hade kunnat kolla över det där med ur vilken karaktärs ögon vi ser historien utspelas. Som det var nu var det så pass flytande i berättandet att point of view kunde ändras i samma stycke samt vid något tillfälle till och med i samma mening. Sådant är galet förvirrande för läsaren.

Andra saker vi funderade över: när och var utspelar den här sig? Är det vår jord och i så fall i vilken tid? Är det ett parallellt universum?
Vi ser även inslag av nazi-Tyskland, ett bevakningssamhälle som påminner om "1984" en deus ex machina-karaktär i form av La Qvint, som jag inte blev klok på, samt en hel del steam punk med de tänkande maskinerna och de avancerade farkosterna och byggnaderna som verkar drivas på ren magi.

Det här är första delen i en planerad trilogi och det rådde blandade meningar om hur pass sugen man är på att läsa resterande delar. Jag tillhör de som vill läsa mer, så pass att min läsupplevelse förstördes lite av att det är så många obesvarade frågor när boken är slut att det känns lite snöpligt. Jag vill ha de andra delarna i förra veckan på ett litet ungefär.
Betygen var ganska samlade den här gången och var i spannet mellan 2 och 3 vilket gav ett medelbetyg på 2,6. En gnutta mer än medelbetyg från Plejaderna alltså.
Jag själv gav boken en trea, och väldigt länge hade jag ett högre betyg på den. Det var min besvikelse över det snöpliga slutet som sänkte bokens betyg för mig. Hade jag gett den betyg baserat på en helhet som hela trilogin kommer vara, så hade det antagligen blivit minst en fyra från mitt håll.

Silverkolonner stod i dubbla rader och visade vägen fram till tronen, den liksom salen i övrigt i blankpolerad vitskinande sten. Stora och ornerade fönster filtrerade eftermiddagsljuset till skimrande dimslöjor som fyllde hela salen och accentuerade dess tomhet och djup. Ovanför tronen pryddes väggen av en jättelik, mekanisk klocka, vars visare med utstuderad långsamhet mätte världens öde. Inga vakter fanns här inne - hit skulle ingen fiende någonsin våga sig. Kwanzo kände fortfarande hettan i sina vingar, deras falnade glöd efter stridens stora eld.
En röd matta som ledde fram till tronen var det enda som bröt av mot det vita: Kwanzo antog att det från början varit tänkt som en hedersbetygelse åt andra konungar och deras utsända som kom till Dômweld för att avlägga officiella besök. Så hade det kanske varit en gång, men nu kom bara de hit som skulle betala tribut eller erkänna sig besegrade. Ingen av världens kungar vågade sig i närheten av den ointagliga salen - att göra det skulle utan tvekan betyda döden.
Trots att rustningen var utformad för maximal smidighet kändes den nu som ett hinder. Kanske var det bara såren och tröttheten, kanske behövde någon av de svarta, fjärilstunna metallskivorna bytas ut, men Kwanzo trodde ändå att det var något annat. Han visste det.