fredag 30 januari 2015

FredagsFilmen: Shindler's list

Den här veckan var det 70 år sedan befrielsen av Auschwiz, koncentrationslägret som blivit synonymt med förintelsen. Det fanns fler läger, och det skedde så många mord. så pass många att om man skulle hålla en tyst minut för var och en av de som dog i förintelsen, så skulle man vara tyst i elva och ett halvt år. Det är lång tid - det var många liv som gick förlorade.

Det här har så klart uppmärksammats, 70 år är en lång tid och det finns få vittnen kvar i livet. Men film finns det gott om. Både autentiska filmer och filmer baserade på händelserna under kriget. De flesta av de filmerna speglar krigsherrarna, vissa speglar kampen för frihet. Innan Steven Spielberg spelade in sin 7-faldigt Oscarsbelönade film om Oscar Shindlers kamp var det inte många som kände till honom. Jag gjorde det i varje fall inte.

Bildkälla Doorway to my art
Oscar Shindler är medlem i nazistpartiet och skor sig stort på det annalkande kriget och konfiskeringen av judisk egendom. När han på nära håll får bevittna grymheterna som judarna utsätts för bestämmer han sig för att försöka göra något. Med risk för eget liv lyckades han rädda cirka 1100 judar från gaskamrarna i Auschwitz.


Det här är en sådan där film som berör mig så mycket att det inte krävs många filmrutor innan gråtklumpen infinner sig. När den gick på tv förra veckan klarade jag inte av att se den, inte heller när Älskade maken och Chilipojken satt och tittade på den i helgen. Den gör liksom för ont. Samtidigt anser jag den vara en av de bästa filmer jag har sett, och jag anser den vara superviktig att se. Även om den är väldigt otäck, just för att den beskriver den ofattbara verklighet som rådde alldeles förträffligt bra.

4 kommentarer:

  1. Jag har sagt att vi ska titta på den med sonen, jag har sagt det i flera veckor. Blir nog i morgon kväll tror jag, eller på söndag. Just scenen när han kämpar för att fylla i listan och är förtvivlad över att han inte kan rädda alla, är en mycket stark scen, bland många så klart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns många starka scener i den här. Berättat ganska lågmält men så starkt att det berör. Så pass att jag känner tårarna välla upp när jag tänker på det. Bara att följa den röda kappan gör ont ända in i märgen, och den är ändå med väldigt lite men väldigt gripande. Filmkonst när den är som bäst helt enkelt.

      Radera
    2. Och den är från början av nittiotalet, imponerande. Vi såg på den igår med sonen (som ni kanske kan räkna ut) och han sa att den var mycket svår och tung. Vi får se om killarna terapipratar om den när de ses.

      Radera
    3. Jaha. Var det DÄRFÖR ni lånade den? För att SE den? Hade jag aaaaaaaaaldrig kunnat räkna ut.

      Radera

Tack för din kommentar!

Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .