Den här veckan var det 70 år sedan befrielsen av Auschwiz, koncentrationslägret som blivit synonymt med förintelsen. Det fanns fler läger, och det skedde så många mord. så pass många att om man skulle hålla en tyst minut för var och en av de som dog i förintelsen, så skulle man vara tyst i elva och ett halvt år. Det är lång tid - det var många liv som gick förlorade.
Det här har så klart uppmärksammats, 70 år är en lång tid och det finns få vittnen kvar i livet. Men film finns det gott om. Både autentiska filmer och filmer baserade på händelserna under kriget. De flesta av de filmerna speglar krigsherrarna, vissa speglar kampen för frihet. Innan Steven Spielberg spelade in sin 7-faldigt Oscarsbelönade film om Oscar Shindlers kamp var det inte många som kände till honom. Jag gjorde det i varje fall inte.
 |
| Bildkälla Doorway to my art |
Det här är en sådan där film som berör mig så mycket att det inte krävs många filmrutor innan gråtklumpen infinner sig. När den gick på tv förra veckan klarade jag inte av att se den, inte heller när Älskade maken och Chilipojken satt och tittade på den i helgen. Den gör liksom för ont. Samtidigt anser jag den vara en av de bästa filmer jag har sett, och jag anser den vara superviktig att se. Även om den är väldigt otäck, just för att den beskriver den ofattbara verklighet som rådde alldeles förträffligt bra.
