Septemberfavoriter

Sista september - dags att lyssna på lite Ratata.
Jag har plockat bort punkten om populäraste inlägg för det är ju det där absintinlägget som får flest träffar månad efter månad och hur kul är det, att det ständigt är samma inlägg på den punkten? Sådär roligt tycker jag själv. Då finns det andra saker att favorita. Jo - det är ett ord.

Födelsedagsbarn: Massor av folk har fyllt år. Bland annat en kär vän vars födelsedag jag missade totalt. Stort grattis i efterskott A/I.

Kläder: Eftersom dagarna börjar bli kyligare har jag haft anledning att rota fram min orangea rutiga jacka ur garderoben. Den har krympt lite mystiskt över magen, men så trång är den inte att jag inte kan ha den. Tackålov. För den är supergosig!

Film: Illa att jag inte kommit iväg än och sett "Scorch trials". Så kan det gå när man har massa uppbokade kvällar, både jag och biosällskapet Chilipojken. Snart så!
Ingen film den här månaden alltså. Heller.

Tv-program: Har precis hulkgråtit mig igenom det sista avsnittet av "Merlin" så gissa. Det kommer en sammanfattning i morgon. 
Andra serier jag börjat titta på den här månaden är "Scream queens" som ska få ett par avsnitt till på sig för att övertyga mig, och så "Mr. Robot" som övertygade mig de första 5 minuterna av första avsnittet.

Bok/fic: Bästa utlästa bok är "Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman. Den är dock läst för min bokcirkel Plejaderna och vi har inte träffats och pratat om den än så den skriver jag om senare.
Favoritfic blev Sterek-ficen "Holding your own weight" av zjofierose. En cirkus au som överraskade mig med att vara i stort sett omöjlig att sluta läsa när jag väl börjat. Och det tog emot där ett tag kan jag lova.

Nagellack: Jag har varit snål med mina fullpoängare igen, men ett lack nådde dit, knalligt blå Lapis lazuli från HM Beauty. Den nya nagellackslinjen på HM är överlag ganska så fab.

Frisyr: Chop chop! Klippte bort allt det som var slitet och har numera endast axellångt hår. Ska spara ut det igen och den här gången ska jag gå till frisören och underhålla utväxten så att det inte blir så slitet att det känns som hö när man tar i det.

Upptäckt: ? Ingen aning? Att det är gott med annat än bara salt på popcorn kanske? Som örtsalt eller den säkert vedervärdiga popcornkryddan jag bar hem från affären senast. Man måste ju få variera snacksen menar jag!

Extra speciell rolighet: Det känns lite osannolikt att det var 25 år sedan jag tog studenten, vart tog åren vägen liksom? Men det var 25 år sedan och för första gången på alla de åren hade ett par tappra själar skrapat ihop en återträff. Det kom några sena återbud varav ett gäng var från personer jag verkligen ville träffa igen, men det var superkul att få träffa de jag ändå träffade. 

Mitt favoritinlägg: Just nu tycker jag att mitt bloggande har blivit synnerligen tråkig och jag känner mig matchande oinspirerad att skriva. Det blir mest de inlägg jag cementerat plats för som Soundtrack of my life, Dagens, Säsongssammanfattningar och avslutade böcker samt en och annan film. Så ja - jag har funderat på att sluta blogga, men det slutar nog vid funderingar precis som vanligt.
Det enda blogginlägg som sticker ut lite från mängden är mitt inlägg om att få tycka om sig själv som jag skrev häromdagen. Det satt långt inne att publicera det. Tycker inte om att visa upp min kropp nämligen, men jag kände att det var viktigt att illustrera inlägget med en bild av en kropp som duger bra även om den inte är perfekt.

"Strax efter solnedgången"

Årets andra novellsamling under bältet. Självklart påbörjad för flera år sedan, men noveller är inte mina favoriter att läsa - jag vill djupare in i en text helt enkelt. Så inte ens favoritförfattaren Stephen King kan locka mig till en sträckläsning av sina noveller om jag inte bestämmer mig, baske mig, för att läsa ut samlingen nu! Eftersom den legat flera år och det börjar bli pinsamt nu.

Jag är en sådan som oftast tar med mig en bok om jag ska någonstans där jag vet att jag kan få lite tid för mig själv. I stället för att ha tråkigt läser jag helt enkelt. Det är då det ibland passar så bra med novellsamlingar, om den bok jag för tillfället läser är inbunden och nästan 700 sidor tung, som fallet var med "De fördömda". Mycket smidigare att plocka med sig en pocket med noveller då. Jag läser nästan aldrig mer än en roman åt gången, om man bortser från mina fan fics av romanlängd.
Det var alltså på det sätter jag plockade upp "Strax efter solnedgången" igen efter att den legat ett par år i min hall-låda, jag orkade inte släpa med mig "De fördömda".

Bildkälla Goodreads

Nej, du behöver inte putsa glasögonen - det är texten som är suddig. Skitirriterande om ni frågar mig. Har suttit och kisat mot boken flera gånger.

Det är svårt att bedöma en novellsamling och återigen tänker jag inte dela med mig av det betyg jag gav boken i min läsdagbok, eftersom det är baserat på samlingen som en helhet. Det var inte lågt dock. Jag har sagt det otaliga gånger, men det är ju så att Stephen King är en av mina favoritförfattare och han håller en ganska jämn nivå på sitt skrivande oavsett vad han skriver. Tydligen.
Självklart finns det vissa noveller i den här boken som jag inte var värst förtjust i, och självklart finns de noveller som var helt perfekta.
Vad som förvånade mig var att jag inte älskade novellen "N." som jag hört skulle vara så fantastiskt bra. Kanske var det hypen som gjorde mina förväntningar skyhöga och dessa blev inte infriade. Inte för att "N." var dålig, absolut inte, bara inte så bra som jag trodde av allt förhandssnack att döma.
Mina absoluta favoriter blev istället "Pepparkaksflickan" och "Kvarlämnde effekter". Jag har även efteråt funnit tankarna vara och sväva kring novellerna "Katten från helvetet" och "Sitta i skiten", förutom ovan nämnda "N.". Dessa fem noveller är enligt mig samlingens pärlor.

En annan sak jag gillade var författarens efterord där han gick in och berättade lite om varje novell. Varifrån han fick inspiration, hur det kom sig att just den novellen hamnade här. Det är alltid roligt att läsa författarens egna tankar om det hen skrivit. Om man väljer att läsa det vill jag påpeka att efterordet innehåller spoilers, så det är sist i boken av en anledning.

Textutdraget är hämtat från inledningen av novellen "Pepparkaksflickan".

När barnet dött började Emily springa. Till en början sprang hon bara till slutet av uppfarten, där hon ställde sig framåtböjd med händerna stödda mot knäna. Sedan började hon springa till slutet på kvarteret, sedan hela  vägen till Kozy's Qwik-Pik nedanför backen. Där köpte hon bröd eller margarin, eller kanske chokladöverdragen rulltårta eller en muffins om hon inte kom på något annat. Till en början gick hon alltid hem, men senare började hon springa tillbaka också. Så småningom slutade hon att äta rulltårta och muffins. Det var förvånade svårt. Hon hade inte förstått att socker lindrade sorg. Eller kanske hade sötsakerna blivit en fetisch. Hur som helst blev hon till slut tvungen att sluta äta rulltårta. Och gjorde det. Det räckte med att springa. Henry kallade springandet en fetisch och hon antog att han hade rätt.

Det här med att få tycka om sig själv.

Hej.
Jag är inte smal. Jag är inte tjock heller. Jag är mest lite pluffsig. Så där som man kan bli om man tycker det är tråkigt att motionera samtidigt som man älskar chips, lakrits, vin och bullar.
Min kropp har burit, fött och ammat tre underbara barn. Den har bristningar, födelsemärken, ärr, tatueringar, finnar och plitor. Jag har många gråa hårstrån som jag färgar bort. Jag tycker om att ha snygga ögonbryn men är dålig på att fixa till dem. Jag gillar nagellack. Jag gillar mysiga, mönstrade, färgglada kläder. Jag har överbett. Jag har krokig näsa. Jag använder glasögon. Jag har kass rygg. Jag sjunger mantran och sjunger med i bra låtar bara för att det känns skönt i kroppen att göra det. Jag fuldansar i köket när jag steker pannkakor.
Jag är jag. Och jag har en kropp.

Alla människor har en kropp, den enda vi har och får. Och ständigt bedöms våra kroppar - av oss själva. Av andra. Och det är just det här sista som gör mig ledsen ganska ofta. Jag är inte helt nöjd med min kropp, jag vet att jag skulle må bättre på att gå ner ett gäng kilon och röra på mig mer, det är ju liksom därför jag startade#operationrörafläsket för min egen skull. Men även om jag har ett gäng kilon i övervikt och inte gillar allt med min kropp så har jag ändå rätt att vara stolt över den, oavsett hur den ser ut.
Min kroppsnoja började tidigt, på den tiden jag var så smal att man såg mina revben och folk ständigt frågade om jag hade anorexia. När jag inte vågade börja träna, för då såg folk det som att jag var sjuklig i mitt beteende fast jag inte var det. Jag var bara väldigt smal. Det gick ju över kan vi säga. Nu nojar jag för att jag inte har ett mellanrum mellan låren, för att jag har en degig hängmage, för att jag har en stor rumpa.

Varför tycker jag inte om min kropp? Varför har jag nästan aldrig gjort det? För att jag har fått mig itutat att den är fel. För smal när jag var yngre, för tjock på mitten nu. Men jag vill tycka om min kropp, okej? Jag vill tycka att den duger. För att den har fött mig tre underbara ungar, för att mina ben kan slipa av 5 minuter på tiden i motionsspåret när jag stavgår, för att den kan fuldansa i köket när jag steker pannkakor. För att den är min.

Det här är min kropp. Jag väljer att tycka om den från och med nu. Den behöver kärlek precis som jag.

We're superstars-Dagens

Låt:  "Uh huh" med Romans.
Outfit: Djungelmönstrad byxa och lagom kaxig tröja, båda från HM.
Smink: Lip tint från Elisabeth Mott och mascara. Orka.
Nagellack: A bouquet of warblers från Smitten polish.
Frisyr:  Fråga mig inte vad luggen håller på med, men rätt så nytvättat och lockigt. Och kortare än sist jag visade bilder på det.
Doft: Kaffe.
Smycke: Rävörhängen.
Klocka: Gul Zodiac.
Frukost: Te, ägg, rostat bröd med jordgubbsmarmelad.
Fika: Kaffe och Japp.
Middag: Vet inte för jag är bortbjuden.
Pryl: Bluetoothhögtalare - som inte vill ha kontakt med min dator.
Träning: Vilodag. 
Kvällsnöje: Middagsbjudning.
Att tillägga: Tanke som slog mig igår: "Jag tror mina bloggdagar är över." Så vi får se.

Säsongssammanfattning: Merlin, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

En lite mörkare säsong av "Merlin", den här fjärde. De komiska elementen är nästan som bortsopade, förutom när Merlin måste dölja sina magiska förmågor från Arthur.

Bildkälla Tv Stock

Favoritavsnitt: 4x02 "The darkest hour: Part 2" För att sluta sprickan mellan liv och död och befria landet från Dorochorna bestämmer sig Arthur för att offra sig. Lancelot beger sig till Camelot med en döende Merlin. Det ser sannerligen mörkt ut.
4x04 "Aithusa" En man dyker upp vid hovet och ber Gaius om hjälp att finna ett undangömt drakägg. Merlin bestämmer sig för att hjälpa honom - som den drakherre han är.
4x09 "Lancelot de Lac" Bröllopet mellan Arthur och Gwen närmar sig. För att stoppa det återbringar Morgana Lancelot från de döda.
4x13 "The sword in the stone: Part 2" Arthur har tappat självförtroendet som kung så Merlin hittar på en legend om ett svärd i en sten som bara en äkta kung kan dra upp. Camelot ska befrias från Morgana ännu en gång.

Favoritkaraktär: Merlin. 

Favoritpar: De kämpar på med Arthur och Gwen. Okej då. Men jag är inte superförtjust faktiskt. Finns bara inget annat att välja på.

Bäst i säsongen: Japp. Jag grät på riktigt riktiga tårar när Arthur drog Excalibur ur stenen. Det har jag väntat på sedan serien började liksom.

Värst i säsongen: Jag gillade seriens första avsnitt en hel del. Vad jag inte gillade var hur Dorochorna lät. Min tinnitus uppskattade inte det alls. Och med det kan ni ju gissa hur in i helsike bra jag tyckte den här säsongen var. Jag hade problem att vaska ner det till fyra favoritavsnitt - bara ett hade varit omöjligt.

Övriga kommentarer: Längtar lite till slutet nu, även om jag tror att det kommer bli sorgligt. Hela legenden är nämligen ganska tragisk, om man tänker efter och inte bara tänker på äventyren. Vissa saker är jag fullkomligt beredd på, och bävar en aning inför.

"De fördömda"

Just nu på lilla bloggen - inlägg om böcker och tv. Synnerligen oinspirerad fortsätter med andra ord. Idag handlar det om en bok jag har läst.

Jag räknar Joyce Carol Oates som en av mina favoritförfattare trots att jag bara läst en liten del av alla de böcker hon givit ut. Jag gillar hennes språkbilder och de miljöer och gestalter hon målar upp. Och jag brukar vilja rekommendera alla de böcker jag läst av henne. "De fördömda" däremot... Inte en av hennes bästa helt enkelt. Enligt mig. Enligt förståsigpåare är det tydligen en av hennes bästa någonsin.

Bildkälla Goodreads

Våren 1905 drabbas några familjer i Princeton av vad som verkar vara en förbannelse. Det börjar med att Annabel Slade blir bortrövad från altaret när hon precis blivit vigd, och försvinner utan ett spår. En död flicka visar sig i människors sovrum. Rationella människor blir plötsligt förvirrade och uppträder på ett för dem underligt sätt. Annabels bror försöker reda ut vad som har hänt hans försvunna syster.
Ursprunget verkar komma från en händelse många år tidigare, med patriarken Winslow Slade som förbannelsens kärna och hans barnbarn som de drabbade.

Det här är en lång roman, den är i det format jag läste den nästan 700 sidor lång. Det är i sig inget problem, jag är van vid att läsa mycket och långa romaner är inget jag skyggar inför. Men stundtals är den här boken så in i bänken långtråkig att den var lätt att lägga ifrån sig en vecka eller så i stöten, och inte så lätt alla gånger att motivera sig till att plocka upp och läsa vidare i. Det var bitvis nästan lite nagelbitar-spännande med innehöll långa transportsträckor mellan de spännande bitarna.
Jag är inte heller jätteförtjust i att boken är upplagd som att den vore ett dokument över en "historisk" händelse. Bokens berättare kallar sig för historiker och hävdar bestämt att det vi läser är baserat på andras efterforskningar i ämnet "förbannelsen i Princeton" samt brev och dagböcker från flera av de inblandade. Och så förekommer det riktiga historiska personer där jag undrar vad sjutton de har i romanen att göra, förutom att de på riktigt riktigt bodde i eller kring Princeton vid den aktuella tidpunkten. Personligen hade jag gärna sett att Upton Sinclair och Woodrow Wilson lämnats utanför, för jag tycker helt enkelt inte att deras berättelser var viktiga för romanens kärnberättelse om förbannelsen, utan mest blev sidospår som jag hade kunnat hoppa över. Kill your darlings, och så där.
Det märks i miljöbeskrivningarna att Joyce Carol Oates arbetar vid Princeton-universitetet och har god koll på hur platsen är uppbyggd samt vilka historiska personer som huserat där. Man blir nästan lurad, men inte helt.
Mitt betyg på "De fördömda" blev 2/5, eller 2,5/5 beroende på vilket humör jag är på när jag tänker på den. Den blev bättre på slutet, men vägen dit var lite väl lång och omständlig, och jag upplevde aldrig att den blev sådär spännande och skräckromantisk som man kan tro om man läser om boken. Har hört den kallad för postmodernistiskt, och det är sant. Postmodernism är inte det allra mest lättillgängliga formatet på en roman, om än intressant. Det är väl därför jag vacklar i mitt betyg.
Om man ser till vad jag rekommenderar så tycker jag så klart att man ska läsa en eller många av Joyce Carol Oates romaner - jag är dock tveksam till att det ska vara just "De fördömda". Kanske inte som första roman av henne i varje fall.
Jag kommer så klart fortsätta hoppas att hon ska få Nobelpriset i litteratur.

"Patientens medicinska historia är sådan att jag måste tillråda honom inte bara att dra sig tillbaka från sitt förordnande som rektor här, utan att dra sig tillbaka från den akademiska världen helt och hållet. Han måste omedelbart 'stänga butiken'. Dessutom måste han avstå från alla aspirationer på att ha ett offentligt liv; framför allt hans vana att hålla långa tal, som är ett sätt att i smyg skapa en legend: att höja upp det som bara är åsikter och fantasier till pompösa tal, som upprepas gång på gång och stelnar, på en offentlig scen inför publik. Dessutom, mrs Wilson", sade doktor de Sweinitz allvarligt, "måste han sluta med sin vana att läsa böcker: en man med doktor Wilsons temperament kan nämligen inte läsa en rad som någon annan har skrivit utan att vilja bestrida den, något som ofelbart leder till att han 'ger ord' åt sina tankar och därmed börjar hålla tal. Han plågas av att ständigt tänka, det är som hjul som snurrar i gyttja. Detta har framkallat det höga blodtrycket och överansträngt nerverna och de vitala organen." Nu gjorde den kända läkaren en paus, för han hade själv arbetat sig upp till en nervös intensitet som märktes på den darrande rösten. "Jag måste därför tillråda att er make dessutom slutar tänka, för han kan inte tänka utan att vilja skriva och hålla tal - en patologisk ond cirkel som vi måste rädda honom från om han inte ska vara dömd att dö i förtid."

Lucifer

"Supernatural" har blivit dåligt och jag har bestämt mig för att jag har tittat klart på den serien. "Constantine", som jag älskade, blev nerlagt efter bara 13 avsnitt. Varifrån ska jag få min änglar/demonerfix nu då? Jag hoppas att svaret är "Lucifer".

Jag vet inte om pilotavsnittet jag precis har sett har läckt eller om man verkligen lockar tittare med ett avsnitt ett helt gäng månader innan de andra visas. Den information jag hittar indikerar nämligen att "Lucifer" ska visas 2016, någon gång under det första halvåret, och vara på 13 avsnitt.

"Lucifer" baseras löst på DC Comics "Sandman" och dess spin off "Lucifer".
Handlar om Lucifer, som i djävulen, som tröttnat på att vara i helvetet och bestämmer sig för att ta semester. När en vän till honom mördas bestämmer han sig för att hjälpa polisen Chloe att lösa fallet, oavsett vad Chloe vill. Samtidigt bir han uppsökt av ängeln Amenadiel som vill att han ska återvända till helvetet för att återställa balansen mellan himmel och helvete.

Säsongssammanfattning: Merlin, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Som anat bestämde jag mig för att titta klart på "Merlin" innan jag fortsätter med "Queer as folk". Spara det bästa till sist och så vidare.
Lilla E:s kommentar när hon såg bilden här nedan:
"Är hon ond?" *pekar på Morgana* Aningen tydlig bild då, kan man tycka.

Bildkälla The tv watchtower

Favoritavsnitt: 3x05 "The crystal cave" Merlin har sett en tänkbar framtid där Morgana försöker döda Uther. Desperat försöker han hindra att den framtiden slår in, men hans försök leder till andra tragedier. En hemlighet avslöjas.
3x08 "The eye of the Phoenix" Arthur har bestämt sig för att hämta en treudd från Fiskarkungens rike, ett rike som anses vara förbannat och få har överlevt en resa dit. Han måste utföra sitt uppdrag ensam, men Merlin får se något som får honom att ändå följa efter Arthur.
3x13 "The coming of Arthur: part 2" Morgana har tagit över Camelots tron och visar sig vara en grym härskarinna. Arthur samla några trogna vänner runt ett bord för att försöka störta henne och befria Uther.

Favoritkaraktär: Merlin. Det är klart att jag gillar Arthur också, men Merlin är bäst. Och så himla göllig! Jo, jag måste stava det så. 

Favoritpar: Verkar som att man går en annan väg här med Arthur, Guenivere och Lancelot, och Arthur och Gwen är ungefär det enda paret. Betyder inte att jag gillar det för det...

Bäst i säsongen: Excalibur! Det runda bordet! Damen i sjön! Svärdet i stenen! Arthur-legenden som jag känner och älskar den.

Värst i säsongen: Morganas lömska blick och sluga leende. Är det aldrig någon som tittar på henne och avslöjar henne? Och Morgause med sitt viskande. "Sister!" Bye bye!

Övriga kommentarer: Säsongerna är bara på 13 avsnitt vardera så det går fort att titta på. Som kanske märktes.

Soundtrack of my life

Boy Epic - Scars

Varning för slutet på videon där man kan ana självskador/självmorsdförsök.

I'll take my bow

I won't make a sound

I whisper truce as the ashes hit the ground

Hush love

No, I'm not what you think that I'm made of

I'm a story

I'm a breakup

Just a hero on a bridge that's burning down

Can you see my scars?

Can you feel my heart?

This is all of me for all of the world to see

So, who's it gonna be?

The one that you only need

I gave it all and all you gave was sweet misery

So, who's gonna save us now when the ashes hit the ground?

I gave it all and all you gave was sweet misery

This is the end

My beloved friends

I'm lost in dreams and all I know is where I've been

Run love

I'm the truth that you're afraid of

I'm a fever that you made up

Just a martyr on a bridge that's burning down

Can you see my scars?

Can you feel my heart?

This is all of me for all of the world to see

So, who's it gonna be?

The one that you only need

I gave it all and all you gave was sweet misery

So, who's gonna save us now when the ashes hit the ground?

I gave it all and all you gave was sweet misery

Can you see my scars?

Can you feel my heart?

This is all of me for all of the world to see

So, who's it gonna be?

The one that you only need

I gave it all and all you gave was sweet misery

So, who's gonna save us now when the ashes hit the ground?

I gave it all and all you gave was sweet misery

So, who's it gonna be?

The one that you only need

I gave it all and all you gave was sweet misery

I'm a story-Dagens

Låt:  "Scars" med Boy Epic
Outfit: Varmt och mysigt. Favoritkoftan på.
Smink: Nej.
Nagellack: NP59 från Nordic cap Star nails.
Frisyr:  Kapade av halva längden för en vecka sedan. Det ni! Och jag har inte fällt en enda tår över det.
Doft: Kanel.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, yoghurt med min hemgjorda granola, satsumas.
Fika: Te och müslibar.
Middag: Fransk bondsoppa, ostsmörgås. Äpplepaj med vaniljgrädde till efterrätt.
Pryl: Nagelbandspetmoj.
Träning: 40 minuter hundpromenad i mer eller mindre regn. Mest mer. 
Kvällsnöje: Läsa bok.
Att tillägga: Har suttit med en musiklista inför en grej på lördag att jag tror det möglar i mina öron om jag hör mer 80-talsmusik nu.

Säsongssammanfattning: Merlin, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Just nu vill jag kanske titta vidare på "Merlin" istället för att följa min plan och växla mellan "Merlin" och "Queer as folk". Inte för att det var cliffhangerslut på säsong 2 utan för att jag har kommit fram till att jag trivs bäst med att maratontitta på en serie i taget. Ska bestämma mig över helgen.

Bildkälla Far far away site

Favoritavsnitt: 2x09 "Lady of the lake" Merlin hjälper den tillfångatagna druidflickan Freya att fly. Känslor uppstår men Freya har en förbannelse vilande över sig.
2x12 "The fires of Idirsholas" Morgause har försänkt Camelot i sömn och kommer för att ta sin hämnd på Uther. Det är upp till Merlin att hejda henne, men för att göra det måste han skada någon han älskar. Och så är det tid för Merlin att infria ett löfte.
2x13 "The last dragonlord" Draken anfaller Camelot. För att stoppa honom reser Arthur med Merlin för att finna drakherren Balinor, den sista i sitt slag som kan befalla drakar. Merlin får veta mer om sitt ursprung och finner oupptäckta krafter inom sig själv.


Favoritkaraktär: Merlin. Så klart. Han växer för varje avsnitt. 

Favoritpar: Jag vet ju hur det kommer gå med Gwen och Arthur, är den historien med Lancelot också en av de äldsta kärlekstrianglarna? Och om kärlekstrianglar tycker jag inte. Så jag säger Merlin och Freya, även om det var kort.

Bäst i säsongen: Första halvan var lite småseg men det tog sig verkligen på slutet. Satt som på nålar de två sista avsnitten, och var tvungen att torka lite tårar och snyta mig lite grann över allt som hände i sista avsnittet.

Värst i säsongen: Tröttnade lite på allt tjafs kring Morgana. I ursprungslegenderna är hon inte snäll, så det är lite en känsla av 'get on with it already'. Och nu verkar det som att det kommer hända mer intressanta saker där och hon inte bara är en våpig ungmö som drömmer mardrömmar.

Övriga kommentarer: Lite av den här seriens problem kan kanske vara att den inte verkar veta vilken ben den ska balansera på. Är det ett drama? Eller är det en komedi? Eller är det ett drama med komiska inslag? 

FredagsFilmen: The Scorch Trials

Filmer som baseras på bokserier kommer i flera olika delar, det är sedan gammalt. Om de inte tokfloppar såklart *host* Eragon *host*. Nu är det dags för andra delen av Maze Runner-böckerna att få filmpremiär, och eftersom det är tre böcker i den så förutspår jag fyra filmer. Det har blivit lite av en "tradition" att sista boken blir uppdelad i två filmer för att täcka upp saker som uteslöts ur de andra filmerna, samt att det alltid är roligt att mjölka en kassako.

Maze Runners andra del heter "The Scorch Trials" och har svensk premiär på onsdag, 16 september. Eftersom den bara verkar gå upp i 3D till en början kommer jag avvakta en stund och hoppas den kommer i 2D också så jag slipper bli åksjuk. Att jag ska se den med Chilipojken är bestämt sedan länge då det är han och jag som har läst böckerna. Vi tycker båda att det ska bli spännande att se hur annorlunda filmen kommer vara från boken, första filmen avvek en hel del nämligen. Och jag tyckte andra boken var ganska så tradig så jag hoppas på mer action och djup och mindre förvirring.

Bildkälla The nerd stash

Thomas, Teresa och de andra från the maze har lyckats fly, bara för att upptäcka att labyrinten bara var ett första steg i ett experiment för att försöka finna ett botemedel till sjukdomen som härjar över jorden. De flyr över ett öde landskap och stöter på flera svårigheter i sin jakt efter sanningen.

Bara trailern skiljer sig rejält från boken. Det blir nog spännande det här.

Slakthus 5 + update om tävlingen

Jomen förlåt. Det hände lite liv och jag glömde bort - jag hade ju en tävling om ett ex av Pernilla Lindgrens senaste bok "Alvhilda - Lidandet". Vinnaren är utsedd, kontaktad och jag hoppas att din vinst har kommit fram. Men det vore kanske kul att veta det rätta svaret också, för er som tävlade, och kanske för andra nyfikna också.
Frågan jag ställde var vilken färg det skulle bli på omslaget till den tredje boken i trilogin. Första boken är grön, andra boken är orangeröd. Och den tredje kommer bli *trumvirvel* blå. Jag har sett det planerade omslaget och det är vrålsnyggt. Jag fick in 6 rätta gissningar och väldigt många fel, men fram till sista dagen hade ingen gissat rätt. Poppis förslag var annars rött eller gult.

***

And now to something completely different. The larch.
Eller nej. "Slakthus 5" av Kurt Vonnegut däremot, som är min senast utlästa bok. Men den är nästan lika absurd som en Monty Python-sketch och slutar utan någon egentlig poäng. Det är en antikrigs-bok och baseras på författarens egna upplevelser från andra världskriget, främst från hans tid som krigsfånge i Dresden under bombningarna som krävde minst 25000 dödsoffer, troligen betydligt fler.

Bildkälla Goodreads

Billy Pilgrim är lösgjord från tiden. Efter att ha blivit kidnappad av utomjordingar och förd till planeten Tralfamadore kan han uppleva vilket ögonblick som helst i sitt liv när som helst. Ibland är han på Trafalmadore, ibland på sin optikermottagning och ibland är han i Tyskland under andra världskrigets slutskede.

Och det är lite så det är att läsa den här boken, hoppigt. Det finns ingen given tidslinje utan precis som Billy Pilgrim upplever vi ögonblicken lite hur som happ och absolut inte i någon kronologisk ordning. På Trafaldamore får han lära sig om tidens och dödens hemligheter och det är faktiskt väldigt intressant och tankvärt emellanåt. Vad som berörde mig mest dock, och som jag tänkt mest på efter utläsningen, är så klart händelserna under kriget. Man märker tydligt att det här är en roman som starkt kritiserar krig i allmänhet och Dresdenbombningarna i synnerhet.
Boken var inte svår att läsa, språket var lätt att ta till sig och ta sig in i, men ibland behövde man kanske fundera lite på innehållet. Just därför att man får sig en och annan funderare om både det ena och det andra. Ändå var det något litet som fattades för mig, jag tyckte bland annat att händelserna på Trafalmadore kändes rätt så överflödiga, han var ju bara på zoo liksom...
Mitt betyg blev 3/5 men jag känner ändå att jag absolut vill rekommendera boken, den är väldigt läsvärd på grund av sitt tema.

Det var en film om amerikanska bombplan under det andra världskriget och de oförskräckta män som flög dem. När Billy såg den baklänges tedde sig handlingen såhär: 
Amerikanska plan, fulla av hål och sårade och lik, flög baklänges från ett flygfält i England. Över Frankrike kom några tyska plan flygande baklänges mot dem, sög åt sig kulor och granatsplitter från några av planen och besättningarna. De gjorde likadant med störtade amerikanska bombplan på marken, och dessa plan flög upp baklänges för att ansluta sig till formationen.
Formationen flög baklänges över en tysk stad som stod i lågor. Bombplanen öppnade dörrarna till sina bombrum, utvecklade en mirakulös magnetism som kom bränderna att krympa, samlade in dem i cylindriska stålbehållare och lyfte behållarna in i buken på planen. Behållarna travades prydligt in på hyllor. Tyskarna därunder hade egna mirakulösa apparater, vilka bestod av långa stålrör. De använde dem till att suga åt sig mer splitter från besättningarna och planen. Men det fanns fortfarande en del sårade amerikaner, och somliga av planen var i dåligt skick. Över Frankrike kom emellertid tyska jaktplan upp igen och gjorde allt och alla så gott som nya. 

När bombplanen kom tillbaka till sin bas togs stålcylindrarna ner från hyllorna och skeppades tillbaka till Amerikas Förenta Stater, där fabriker arbetade dag och natt med att ta isär cylindrarna och sönderdela det farliga innehållet i mineral. Rörande nog var det huvudsakligen kvinnor som utförde detta arbete. Mineralerna skickades sedan till specialister i avlägsna områden. Det var deras uppgift att stoppa dem i marken, att gömma undan dem skickligt, så att de aldrig skulle kunna skada någon mera.

När Plejaderna satte sidrekord

För något mer än en vecka sedan hade Plejaderna träff igen, hemma hos vår återinflyttade medlem. Skönt att ha dig tillbaka i stan!
Det är alltid värdinnan som väljer boken och till den här gången satte vi rekord i antal lästa sidor. "Presidentens hustru" av Curtis Sittenfeldt är med sina 670 sidor alltså den fläskigaste bok vi har satt tänderna i. Sedan att det bara var hälften av oss som läst den är en annan femma....

Bildkälla Goodreads

Alice växer upp i en liten stad i USA. I sin ungdom är hon med om en bilolycka som präglar hela hennes liv och sätter djupa spår. När hon sedan träffar Charlie Blackwell faller hon för honom trots att de är så olika. Hon är en försynt skolbibliotekarie med några få nära vänner och övertygad demokrat. Han är en utåtriktad festprisse med överklassbakgrund och republikan med politiska ambitioner.
Alice har vissa svårigheter att hitta sin plats bland de märkliga traditionerna bland sommarhus och på klubbar. När Charlie senare blir president finner hon sig vara i den obekväma positionen som rikets första dam. Och hur stöttar man sin man om man inte tycker han gör rätt?
Boken är löst baserad på före detta presidenthustrun Laura Bushs liv.

Man kan väl lugnt påstå att vi kände oss lite kluvna i vår läsning. Det är välskrivet, men alldeles för långt. Boken hade vunnit på att kortas med åtskilliga sidor och vi satt och funderade på om författaren fått betalt per ord eller något, för ibland är det utsvävningar så man tappade tråden i vad som egentligen hände.
Ett annat problem, för mig, är att det är förbaskat svårt att läsa en bok där man inte tycker om huvudkaraktärerna. Jag vet inte om jag färgades av att veta att Alice och Charlie är baserade på George W och Laura Bush, och jag tycker att George W Bush är något av det sämsta som har hänt amerikansk politik någonsin. Republikaner alltså...
Alice är dessutom så självuppoffrande att hon nästan är självutplånande. Hon låter så mycket i sitt liv styras och kontrolleras av andra allt från barndomsvännen Dena till sin bufflige och burduse make och hans rasistiska morsa. Hur man får Jenny att verkligen ogilla en karaktär: få honom att säga "Du är väl inte feminist? Du är alldeles för söt för det," till sin tilltänkta. Ridå.

En annan undring vi hade - vad 17 är det för fel på att ha kapitel? Den här långa boken är uppdelad i fyra delar, alla delarna utspelas på en adress som den är döpt efter, och i dessa delar finns det inga kapitel, bara ett sådant där piffigt mellanrum mellan stycken av olika storlek - allt från tre sidor till tjugo. Det. Blir. Lite. Jobbigt. För ibland vill man bara kunna hitta ett bra ställe att hundöra så man kan få sova! Som en av deltagarna uttryckte det.
Betygen hamnade i mittenskalan den här gången med noteringar från 2,75 - 3. Medelbetyget blev 3/5 som även var samma betyg som jag gav den.

Jag hade kunnat leva ett annorlunda liv, men jag har levt det här. Och det kanske inte är någon slump att jag gifte mig med en man som varken skulle klandra mig eller vara medveten om mina brister. Jag gifte mig med en man som jag skulle framstå som bättre än vid en jämförelse, därför att om jag har gjort lite, så har han gjort mindre, eller kanske mer. Om jag har åsamkat andra skada oavsiktligt och indirekt, så har han gjort det avsiktligt och utan samvetsbetänkligheter och med fullkomlig övertygelse.

Säsongssammanfattning: Queer as folk, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Säsong två av "Queer as folk" under bältet nu. Eftersom jag har längtat lite efter Merlin kommer jag följa min plan och varva dessa två serier, så det var ju tur att det inte slutade på en värre cliffhanger än heartbreak. Mer om det i sammanfattningen.

Förresten - har ni inte börjat titta på "Queer as folk" än så tycker jag att ni kan göra det. Det är mycket naket och mycket sex, men även mycket hjärta och mycket vänskap.

Bildkälla Series a Toda Velda

Favoritavsnitt: 2x02 "All better now". Justin lider svårt av minnena från misshandeln och Brian försöker hjälpa honom. Ted får sparken när hans chef kommer på honom med att porrsurfa på arbetstid.
2x04 "Pride" Det är dags för årets Pride-parad och känslorna stormar. Vem ska gå och vem ska titta på?
2x11 "The wedding" Jag älskar bröllop. Även om de är kaosartade som här och vägen till altaret verkar vara strödd med törnen snarare än rosenblad.
 Favoritkaraktär: Kan jag svara alla? Hjärtat klappar lite extra för Justin, men jag är bra förtjust i Brian, Michael och Debbie också. 

Favoritpar:  Brian och Justin. Jag visste att det skulle gå åt fanders...

Bäst i säsongen: Nog för att han bygger upp en viss fasad och försöker få folk att tro att han inte bryr sig, men att se Brian och hur hans känslor för Justin utvecklas har varit en fröjd den här säsongen. 

Värst i säsongen: Men så klantar han till det för att upprätthålla den där fasaden. Och jag gillar inte att han med det driver bort Justin. Så det som händer i deras förhållande är inte så kul om man shippar dem. Och det gör jag.

Övriga kommentarer: Jag spoilade mig själv inför den här säsongen för att jag var tvungen att få veta hur det gick för Justin efter att han fick ett baseballträ i huvudet i slutet av säsong 1. Så jag visste om att han skulle träffa Ethan. Det betyder inte att jag gillade det, bara för att jag var beredd på det.

I dessa tider...

Det är inte lätt att skriva blogginlägg ibland när världen ser ut som den gör. Just nu är lusten att skriva på bottennivå. Det känns så futtigt att skriva om mig och mitt liv när folk flyr för sina liv med livet som insats. Eftersom jag är normalt funtad och har ett hjärta är det väldigt jobbigt att ta in att Medelhavet har förvandlats till en massgrav. Vart jag än vänder är det bilder på drunknade barn och folk med sorg i blicken och hopplösheten lysande om sig.

Så låt oss hjälpa bäst vi kan, var och en av oss.
Låt oss dessutom fundera ett varv extra på om vi när vi gör detta verkligen behöver hjälpa till att sprida bilden på 3-årige Aylan som ligger drunknad på en strand i Turkiet. Det finns de som förlorat ett barn som blir väldigt illa berörda av den bilden, eller bilder som liknar den. Och så finns det sådana som jag som blir så otroligt illa berörda att det utlöser ångestanfall och panikattacker.
Så snälla - tänk ett varv extra innan du trycker på dela-knappen på FB.
Bilden kommer aldrig att bli osedd och aldrig glömmas, ens när man blundar.
Tack.