"De fördömda"

Just nu på lilla bloggen - inlägg om böcker och tv. Synnerligen oinspirerad fortsätter med andra ord. Idag handlar det om en bok jag har läst.

Jag räknar Joyce Carol Oates som en av mina favoritförfattare trots att jag bara läst en liten del av alla de böcker hon givit ut. Jag gillar hennes språkbilder och de miljöer och gestalter hon målar upp. Och jag brukar vilja rekommendera alla de böcker jag läst av henne. "De fördömda" däremot... Inte en av hennes bästa helt enkelt. Enligt mig. Enligt förståsigpåare är det tydligen en av hennes bästa någonsin.

Bildkälla Goodreads

Våren 1905 drabbas några familjer i Princeton av vad som verkar vara en förbannelse. Det börjar med att Annabel Slade blir bortrövad från altaret när hon precis blivit vigd, och försvinner utan ett spår. En död flicka visar sig i människors sovrum. Rationella människor blir plötsligt förvirrade och uppträder på ett för dem underligt sätt. Annabels bror försöker reda ut vad som har hänt hans försvunna syster.
Ursprunget verkar komma från en händelse många år tidigare, med patriarken Winslow Slade som förbannelsens kärna och hans barnbarn som de drabbade.

Det här är en lång roman, den är i det format jag läste den nästan 700 sidor lång. Det är i sig inget problem, jag är van vid att läsa mycket och långa romaner är inget jag skyggar inför. Men stundtals är den här boken så in i bänken långtråkig att den var lätt att lägga ifrån sig en vecka eller så i stöten, och inte så lätt alla gånger att motivera sig till att plocka upp och läsa vidare i. Det var bitvis nästan lite nagelbitar-spännande med innehöll långa transportsträckor mellan de spännande bitarna.
Jag är inte heller jätteförtjust i att boken är upplagd som att den vore ett dokument över en "historisk" händelse. Bokens berättare kallar sig för historiker och hävdar bestämt att det vi läser är baserat på andras efterforskningar i ämnet "förbannelsen i Princeton" samt brev och dagböcker från flera av de inblandade. Och så förekommer det riktiga historiska personer där jag undrar vad sjutton de har i romanen att göra, förutom att de på riktigt riktigt bodde i eller kring Princeton vid den aktuella tidpunkten. Personligen hade jag gärna sett att Upton Sinclair och Woodrow Wilson lämnats utanför, för jag tycker helt enkelt inte att deras berättelser var viktiga för romanens kärnberättelse om förbannelsen, utan mest blev sidospår som jag hade kunnat hoppa över. Kill your darlings, och så där.
Det märks i miljöbeskrivningarna att Joyce Carol Oates arbetar vid Princeton-universitetet och har god koll på hur platsen är uppbyggd samt vilka historiska personer som huserat där. Man blir nästan lurad, men inte helt.
Mitt betyg på "De fördömda" blev 2/5, eller 2,5/5 beroende på vilket humör jag är på när jag tänker på den. Den blev bättre på slutet, men vägen dit var lite väl lång och omständlig, och jag upplevde aldrig att den blev sådär spännande och skräckromantisk som man kan tro om man läser om boken. Har hört den kallad för postmodernistiskt, och det är sant. Postmodernism är inte det allra mest lättillgängliga formatet på en roman, om än intressant. Det är väl därför jag vacklar i mitt betyg.
Om man ser till vad jag rekommenderar så tycker jag så klart att man ska läsa en eller många av Joyce Carol Oates romaner - jag är dock tveksam till att det ska vara just "De fördömda". Kanske inte som första roman av henne i varje fall.
Jag kommer så klart fortsätta hoppas att hon ska få Nobelpriset i litteratur.

"Patientens medicinska historia är sådan att jag måste tillråda honom inte bara att dra sig tillbaka från sitt förordnande som rektor här, utan att dra sig tillbaka från den akademiska världen helt och hållet. Han måste omedelbart 'stänga butiken'. Dessutom måste han avstå från alla aspirationer på att ha ett offentligt liv; framför allt hans vana att hålla långa tal, som är ett sätt att i smyg skapa en legend: att höja upp det som bara är åsikter och fantasier till pompösa tal, som upprepas gång på gång och stelnar, på en offentlig scen inför publik. Dessutom, mrs Wilson", sade doktor de Sweinitz allvarligt, "måste han sluta med sin vana att läsa böcker: en man med doktor Wilsons temperament kan nämligen inte läsa en rad som någon annan har skrivit utan att vilja bestrida den, något som ofelbart leder till att han 'ger ord' åt sina tankar och därmed börjar hålla tal. Han plågas av att ständigt tänka, det är som hjul som snurrar i gyttja. Detta har framkallat det höga blodtrycket och överansträngt nerverna och de vitala organen." Nu gjorde den kända läkaren en paus, för han hade själv arbetat sig upp till en nervös intensitet som märktes på den darrande rösten. "Jag måste därför tillråda att er make dessutom slutar tänka, för han kan inte tänka utan att vilja skriva och hålla tal - en patologisk ond cirkel som vi måste rädda honom från om han inte ska vara dömd att dö i förtid."