torsdag 10 september 2015

Slakthus 5 + update om tävlingen

Jomen förlåt. Det hände lite liv och jag glömde bort - jag hade ju en tävling om ett ex av Pernilla Lindgrens senaste bok "Alvhilda - Lidandet". Vinnaren är utsedd, kontaktad och jag hoppas att din vinst har kommit fram. Men det vore kanske kul att veta det rätta svaret också, för er som tävlade, och kanske för andra nyfikna också.
Frågan jag ställde var vilken färg det skulle bli på omslaget till den tredje boken i trilogin. Första boken är grön, andra boken är orangeröd. Och den tredje kommer bli *trumvirvel* blå. Jag har sett det planerade omslaget och det är vrålsnyggt. Jag fick in 6 rätta gissningar och väldigt många fel, men fram till sista dagen hade ingen gissat rätt. Poppis förslag var annars rött eller gult.

***

And now to something completely different. The larch.
Eller nej. "Slakthus 5" av Kurt Vonnegut däremot, som är min senast utlästa bok. Men den är nästan lika absurd som en Monty Python-sketch och slutar utan någon egentlig poäng. Det är en antikrigs-bok och baseras på författarens egna upplevelser från andra världskriget, främst från hans tid som krigsfånge i Dresden under bombningarna som krävde minst 25000 dödsoffer, troligen betydligt fler.

Bildkälla Goodreads
Billy Pilgrim är lösgjord från tiden. Efter att ha blivit kidnappad av utomjordingar och förd till planeten Tralfamadore kan han uppleva vilket ögonblick som helst i sitt liv när som helst. Ibland är han på Trafalmadore, ibland på sin optikermottagning och ibland är han i Tyskland under andra världskrigets slutskede.

Och det är lite så det är att läsa den här boken, hoppigt. Det finns ingen given tidslinje utan precis som Billy Pilgrim upplever vi ögonblicken lite hur som happ och absolut inte i någon kronologisk ordning. På Trafaldamore får han lära sig om tidens och dödens hemligheter och det är faktiskt väldigt intressant och tankvärt emellanåt. Vad som berörde mig mest dock, och som jag tänkt mest på efter utläsningen, är så klart händelserna under kriget. Man märker tydligt att det här är en roman som starkt kritiserar krig i allmänhet och Dresdenbombningarna i synnerhet.
Boken var inte svår att läsa, språket var lätt att ta till sig och ta sig in i, men ibland behövde man kanske fundera lite på innehållet. Just därför att man får sig en och annan funderare om både det ena och det andra. Ändå var det något litet som fattades för mig, jag tyckte bland annat att händelserna på Trafalmadore kändes rätt så överflödiga, han var ju bara på zoo liksom...
Mitt betyg blev 3/5 men jag känner ändå att jag absolut vill rekommendera boken, den är väldigt läsvärd på grund av sitt tema.

Det var en film om amerikanska bombplan under det andra världskriget och de oförskräckta män som flög dem. När Billy såg den baklänges tedde sig handlingen såhär: 
Amerikanska plan, fulla av hål och sårade och lik, flög baklänges från ett flygfält i England. Över Frankrike kom några tyska plan flygande baklänges mot dem, sög åt sig kulor och granatsplitter från några av planen och besättningarna. De gjorde likadant med störtade amerikanska bombplan på marken, och dessa plan flög upp baklänges för att ansluta sig till formationen.
Formationen flög baklänges över en tysk stad som stod i lågor. Bombplanen öppnade dörrarna till sina bombrum, utvecklade en mirakulös magnetism som kom bränderna att krympa, samlade in dem i cylindriska stålbehållare och lyfte behållarna in i buken på planen. Behållarna travades prydligt in på hyllor. Tyskarna därunder hade egna mirakulösa apparater, vilka bestod av långa stålrör. De använde dem till att suga åt sig mer splitter från besättningarna och planen. Men det fanns fortfarande en del sårade amerikaner, och somliga av planen var i dåligt skick. Över Frankrike kom emellertid tyska jaktplan upp igen och gjorde allt och alla så gott som nya. 

När bombplanen kom tillbaka till sin bas togs stålcylindrarna ner från hyllorna och skeppades tillbaka till Amerikas Förenta Stater, där fabriker arbetade dag och natt med att ta isär cylindrarna och sönderdela det farliga innehållet i mineral. Rörande nog var det huvudsakligen kvinnor som utförde detta arbete. Mineralerna skickades sedan till specialister i avlägsna områden. Det var deras uppgift att stoppa dem i marken, att gömma undan dem skickligt, så att de aldrig skulle kunna skada någon mera.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.