söndag 27 september 2015

Det här med att få tycka om sig själv.

Hej.
Jag är inte smal. Jag är inte tjock heller. Jag är mest lite pluffsig. Så där som man kan bli om man tycker det är tråkigt att motionera samtidigt som man älskar chips, lakrits, vin och bullar.
Min kropp har burit, fött och ammat tre underbara barn. Den har bristningar, födelsemärken, ärr, tatueringar, finnar och plitor. Jag har många gråa hårstrån som jag färgar bort. Jag tycker om att ha snygga ögonbryn men är dålig på att fixa till dem. Jag gillar nagellack. Jag gillar mysiga, mönstrade, färgglada kläder. Jag har överbett. Jag har krokig näsa. Jag använder glasögon. Jag har kass rygg. Jag sjunger mantran och sjunger med i bra låtar bara för att det känns skönt i kroppen att göra det. Jag fuldansar i köket när jag steker pannkakor.
Jag är jag. Och jag har en kropp.

Alla människor har en kropp, den enda vi har och får. Och ständigt bedöms våra kroppar - av oss själva. Av andra. Och det är just det här sista som gör mig ledsen ganska ofta. Jag är inte helt nöjd med min kropp, jag vet att jag skulle må bättre på att gå ner ett gäng kilon och röra på mig mer, det är ju liksom därför jag startade#operationrörafläsket för min egen skull. Men även om jag har ett gäng kilon i övervikt och inte gillar allt med min kropp så har jag ändå rätt att vara stolt över den, oavsett hur den ser ut.
Min kroppsnoja började tidigt, på den tiden jag var så smal att man såg mina revben och folk ständigt frågade om jag hade anorexia. När jag inte vågade börja träna, för då såg folk det som att jag var sjuklig i mitt beteende fast jag inte var det. Jag var bara väldigt smal. Det gick ju över kan vi säga. Nu nojar jag för att jag inte har ett mellanrum mellan låren, för att jag har en degig hängmage, för att jag har en stor rumpa.

Varför tycker jag inte om min kropp? Varför har jag nästan aldrig gjort det? För att jag har fått mig itutat att den är fel. För smal när jag var yngre, för tjock på mitten nu. Men jag vill tycka om min kropp, okej? Jag vill tycka att den duger. För att den har fött mig tre underbara ungar, för att mina ben kan slipa av 5 minuter på tiden i motionsspåret när jag stavgår, för att den kan fuldansa i köket när jag steker pannkakor. För att den är min.



Det här är min kropp. Jag väljer att tycka om den från och med nu. Den behöver kärlek precis som jag.

6 kommentarer:

  1. Tycka om sig själv är en svår sak och jag hejar på dig där =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skitsvår faktiskt, men man måste få försöka.

      Radera
  2. Heja dig. Jag är ju också inne på det spåret, dock har du tagit många fler steg i rätt riktning jämfört med mig. Jag hejar så klart på och kanske vill försöka haka på också. Kram på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har väl kommit exakt ett steg på vägen, att bestämma mig för att jag FÅR tycka om mig själv. Join me! I have cookies! Nej, det har jag inte - men jag kan baka. :D

      Radera

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.