Junifavoriter

Juni känns som att den varit en fin månad i år. Mycket vackert väder, även om det ibland var lite för varmt. Dessutom tog Chilipojken studenten, jag (och brorsorna) fyllde år och det var midsommarafton. Jag fick stygnen borttagna, har haft Plejad-träff, pizzamys med föräldrarna och har träffat hunden Jackson och hans pälsföräldrar vid en trevlig fika. En bra månad. Vissa favoriter bland favoriterna ska jag nog lyckas finna ändå.

Bok: "Wayward son" av Rainbow Rowell. Jag har gett samma betyg (4/5) till flera andra böcker den här månaden, men den här är ändå den jag tycker gav mig mest av dem. Förutom möjligen "The Five" av Hallie Rubenhold, som jag skriver om senare i veckan.

Film: Jag har knappt tittat på film alls i juni. Jag tror att "Ad astra" är den enda film jag sett som inte var en omtittning, och den når faktiskt inte upp i favoritstatus bara för det. Så pass på den.

TV: "What we do in the shadows". Tveklöst.

Nagellack: Clockwork Castle från Pahlish. För det har ju verkligen ungefär allt som gör ett snyggt nagellack.

Skönhet: Små saker. Som att raka benen (försiktigt vid ärren!), klippa tånaglarna, tvätta håret, duscha. Så kanske mest av allt pallen vi köpte så att jag kan sitta med hela kroppen inne i duschkabinen och verkligen ta en dusch. Till skillnad från att tvätta mig med tvättlapp i badrummet. Duschen är för övrigt en trappa upp och jag har liiiite problem med att ta mig upp dit för trappor är fanimej läskiga med brutet ben. Kan avslöja att jag inte hoppar upp med kryckorna, utan snarare på rumpan. 

Extra speciell rolighet: Så klart Chilipojkens student. Mammas lille pojk. 

Favoritinlägg: Wishlist Wednesday. Det mesta på den listan ligger dessutom kvar på den...

Mitt i tårtförtäringen!

Nagellacken i juni

Jag har varit något flitigare med nagellacken den här månaden. Så bjussade juni på fler tillfällen att piffa upp sig också, som studentfirande, födelsedag och midsommar. Fem lack blev det, alla utom ett från indie-märket Pahlish.

Pahlish, Clockwork Castle

Jag har inte valt ett enda lack själv den här månaden, utan bett någon annan plocka fram ett ur otestade lådan. Här valde E Clockwork Castle, som är blått i basen men som även skiftar över rejält i grönt och guld. Dessutom med holo. Ett multikromt och holografiskt lack all rolled into one. Älskar't!

a England, Nevermore

Det släpptes två kollektioner i slutet av förra året från a England, varav en med inspiration av Edgar Allen Poe's dikt The Raven. Nevermore kommer från den kollektionen. Ett vackert blodrött lack med oftast diskret holo. Det syntes mest som ett skimmer som gav lacket ett djup, men när solen ramlade ner på det... hjärtögon.

Pahlish, Casse Noisette

Vit bas med flakes i olika färger. En enhörningsspya om något. Nu gillar ju jag vita (och nästanvita) lack ganska mycket, och jag har ännu inte tröttnat på vare sig glitter eller flakes, så det är klart att jag gillar det här. Flakesen är alltså olikfärgade, och vissa av dem skiftade i färg, dessutom tyckte jag mig kunna ana lite holoskimmer också.

Pahlish, Doll Kingdom

Ungefär så rosa det kan bli. Riktigt knallig cerise. När det inte fullkomligt sprakade holoregnbågar om det, såg skimret gyllene ut. Ett perfekt sommarlack, i mina ögon.

Pahlish, Seven Crowns

En mjukt regngrå bas med skimmer som skiftar i grönt och guld. Dessutom med ett diskret holoskimmer som jag upptäckte först efter att jag burit lacket i flera dagar. Jag har det fortfarande på, för det är precis så snyggt i verkligheten som det ser ut att vara på bild.

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 1

Som vanligt spoilervarning när jag skriver om tv.

Jo, jag vet. Jag är säkert sist på bollen nu igen. Men om nu någon är ännu senare på bollen än vad jag är, så handlar serien "Girls" om fyra tjejer i 20-årsåldern som bor i New York: Hannah, Marnie, Jessa och Shoshanna. Om deras vänskap, om deras kärleksliv och yrkesliv och om alla problem som kan uppstå när en försöker komma på vem en är.

Serien är skapad av, samt ofta skriven och regisserad av, Lena Dunham, som även spelar huvudrollen som Hannah. Finns 6 säsonger att streama på HBO Nordic närhelst andan faller på.

Bildkälla TV Week

Favoritavsnitt: 1x07 "Welcome to Bushwick a.k.a. the crackcident" Tjerna går på ett stort party i Brooklyn. Marnie får veta att Charlie tagit deras uppbrott lite för bra, Hannah får veta något nytt om Adam, Jessas chef dyker upp och Shoshanna råkar röka crack.

1x10 "She did" Marnie flyttar ut. Hannah funderar på att flytta ihop med Adam. Jessa bjuder alla till en mystisk fest och Shoshanna får hjälp av Ray.

Favoritkaraktär: Oväntat förtjust i Shoshanna faktiskt.

Favoritpar: Hannah och Adam? Så småningom. Kanske. Eller?

Bäst i säsongen: Att ingen av huvudkaraktärerna egentligen är vidare värst likeable. Jag har svårt med dem allihop, men det är samtidigt det som är lite charmen med den här serien. Ibland blir det pinsamt, men det är väl så livet är.

Värst i säsongen: Allt detta knarkande. Och stundtals lite väl explicita sexscener.

Övriga kommentarer: Adam Driver (Kylo Ren) är baske mig en fantastisk skådespelare. Viket han visar här med att vara en fasansfullt egoistisk skitstövel.

Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 2

Spoilervarning när det handlar om tv.

Som vanligt tar det inte värst lång tid att titta på en serie med 20-minutersavsnitt, särskilt inte om det bara finns 10 av dessa avsnitt i en säsong. Så nu är vi färdiga med de avsnitt som finns av "What we do in the shadows". Det kommer en tredje säsong, troligen någon gång 2021.

Bildkälla Medium

Favoritavsnitt: Alla 10 var bra och roliga på sitt sätt, men hatten av lite extra för avsnitt 2x06 "On the run" där Laszlo tvingas fly från en fiende från förr - som spelas av Mark Hamill. Allt älsk på Mark Hamill liksom.

Favoritkaraktär: Guillermo. Och en oväntad bubblare i form av Colin Robinson, husets energivampyr.

Favoritpar: Det enda som finns är Laszlo och Nadja, så det får väl bli de den här säsongen också.

Bäst i säsongen: Guillermos oväntade släktskap med Van Helsing gör sig väldigt påmint. Och att Colin Robinson fick mer plats.

Värst i säsongen: Kan inte komma på något. Utom kanske att Nadja overlinade läppstiftet.

Övriga kommentarer: Älskar att det känns så vardagsrealistiskt, förutom att de är vampyrer. Och att alla andra övernaturliga väsen också finns med - varulvar, häxor, spöken, andra vampyrer att rivalisera med.

Bujo för juli

Inte jättelångt kvar tills det blir månad, och då behöver jag nya sidor i min bullet journal så klart. Den här juli har älskade maken semester hela månaden, men vi kommer nog inte att göra värst mycket för det. Dels på grund av corona, men mest på grund av mitt benbrott. Osäker på om det ens blir något årets slott-besök för oss i år. Jag hoppas så klart, men det är sådant som får visa sig.

Till semester hör förhoppningsvis sol, även om det gärna får vara lite svalare än rådande värmebölja. Solen är ju på ett ungefär gul, så det blev månadens färg, tillsammans med inslag av orange och svart, och så en washitejp med katter på eftersom jag inte har någon gul tejp. Villhöver washi med citroner på...

Även den här månaden har jag balanserat boken någorlunda i knät när jag gjorde sidorna, även om jag har blivit bättre på att sitta vid bord. Vissa streck är lite sneda och vinda, men det är ingenting jag orkat bry mig om.

Månadsuppslaget ser ut som vanligt. Lät siffrorna ta rejält med plats, så skriver jag över dem vid behov.

Uppslaget för ekonomin och nagellacken och böckerna. Inga nyheter här heller. Att jag har hittat en layout som funkar för mig är ingen överdrift.

Även uppslaget för en rad om dagen, vanor och månadens långläsning ser ut som vanligt. Jag har dock inte minsta lilla aning om vad det kommer bli för bok. Historia? Yoga? Mytologi? Tur att jag har en stund på mig att bestämma mig.

Och ett av veckouppslagen. Jag tror inte att jag gjorde några missar med det här... Den här månadens soliga tema fick gå igen även i citaten jag skriver in på veckouppslagen, som denna månad fick soltema hela bunten. Det här ovan är från en låt med Beloved.

Det var juli det. Dags att skriva in alla saker jag måste komma ihåg att göra. Som läkarbesök, födelsedagar och avgifter som ska betalas. Yay...

"Everything everything" av Nicola Yoon

Vad kan vara bättre läsning i dessa corona-tider än en bok om en ung tjej som levt hela sitt liv i självisolering? Inte mycket. 

Bildkälla Goodreads

Madeline har den ovanliga sjukdomen SCID. I stort sett är hon allergisk mot världen. Vad det är som triggar hennes attacker vet ingen, så för att skydda henne lever hon hela sitt liv i sitt hus. Hon andas filtrerad luft och de fåtal besökare hon får ta emot måste genomgå en stor reningsprocess innan de släpps in i samma rum som henne.

Madeline är ganska okej med sin tillvaro. Visst finns det platser hon skulle vilja se, saker hon skulle vilja göra, men hon har förlikat sig med att hon är sjuk och att det inte går. Men så flyttar Olly in i huset bredvid och med hjälp av mail och chattar blir de vänner. Kanske till och med något mer. Och plötsligt vill Madeline så mycket mer än att bara spela fonetisk alfapet med sin mamma.

Förra året läste jag Nicola Yoons vok "The sun is also a star" och jag fullkomligen älskade den. "Everything everything" är hennes debutroman och en väldigt bra sådan. Språket känns levande och jag gillar hur boken är utförd, med korta kapitel, många illustrationer och nästan som skärmdumpar från Madelines dator. Allt från hemuppgifter till beställningsbekräftelser på nya kläder. En tydlig inblick i Madelines liv, helt enkelt.

Boken är väldigt snabbläst med sina korta kapitel och rikliga illustrationer, så det var inte en bok jag spenderade många dagar med, men de dagar vi hade tillsammans kändes väl spenderade.

Jag älskade dock inte den här lika mycket som uppföljarboken "The sun is also a star". Dels för att den här historien kändes lite "för". Det var en del med den jag inte köpte. Jag anade mig till förloppet också, och det tog kanske bort en del av spänningen. Har en sett Jake Gyllenhaal-filmen "Bubble boy" från 2001 så anar en ganska snart varthän det barkar, om än med mer drama här än hos filmen, som är en komedi.

Mitt betyg på "Everything everything" blev 4/5.

"Miss Jean Brodies bästa år" av Muriel Sparks

Muriel Sparks är en författare som jag hört talas om  lite då och då. Så pass att min nyfikenhet väcktes och jag valde att läsa den bok jag har hört kallas hennes bästa, "Miss Jean Brodies bästa år".

Bildkälla Goodreads

I mellankrigstidens Edinburgh samlar lärarinnan Miss Brodie en skara elever till sig som hon kallar för sitt gäng. Brodie-gänget får lära sig saker utanför läroplanen, om konst, filosofi, kärlek och politik. Samtidigt har hon kärleksaffärer med skolans manliga lärare, varav en är gift. Hon uppmanar flickorna att se utanför trygghetens ramar. Och Brodie-gänget följer sin lärare - ända upp i vuxen ålder. Men en av dem kommer att förråda henne.

Här trodde jag att jag skulle få en lite småputtrigt trevlig bok att läsa. Lite Anne på Grönkulla i modernare tider. Icke då. Jag får en bok utan en enda pålitligt berättare. Ingen av karaktärerna vi får lära känna är lätt att tycka om, faktiskt så ogillar jag hela bunten. Miss Brodie, bokens nav, är en manipulativ kärring som försöker forma sina elever till versioner av sig själv som hon inte vill eller törs leva upp till själv. Dessutom är hennes politiska läggning, som hon tutar i sina elever, av det mer tvivelaktiga slaget.

Boken är ganska repetitiv. Jag ser samma fraser och formuleringar om och om igen, vilket jag upplever som tjatigt. Boken är trots allt bara 150 sidor lång. Och det är just bokens korta "längd" som gör att jag orkade läsa ut den. För den var inte bra. Och jag tyckte inte om den. Min nyfikenhet över Muriel Sparks är härmed stillad. Omslaget är snyggt dock.

Mitt betyg på "Miss Jean Brodies bästa år" blev 1,5/5. Jag har ju läst sämre, men inte den här sommaren. Jag har i och för sig hört att den här boken blir bättre om en läser om den, att det krävs några vändor med den för att riktigt förstå dess storhet. Jag är dock av åsikten att om det inte kommer fram första gången så är boken ingenting för mig. 

FredagsFilmen: Breakfast at Tiffany's

På tiden att jag skriver om en klassisk film igen. Eftersom det inte var jättelänge sedan jag såg om "Breakfast at Tiffany's", den här gången i sällskap med älskade maken och E, så faller valet på den. Filmen är baserad på boken med samma namn av Truman Capote, en bok jag inte har läst så ingen jämförelse denna gång.

Bildkälla Wikipedia

Författaren Paul Varjak flyttar in i en New York-lägenhet som tillhandahålls av hans rika älskarinna. I samma hus bor Holly Golightly, en partyflicka som flytt från sitt förflutna. Vänskap och intresse uppstår, men hinder finns på vägen. Så klart.

Spoiler-y trailer ahead.

Den här filmen har kanske inte till hundra procent överlevt tidens tand. Jag får en hyfsat dålig smak i munnen dels av Mickey Rooneys roll som hyresvärden Mr. Yunioshi som inte bara är en vit man sminkad som en japan, utan även en (inte så) smått rasistisk nidbild av asiater. Dessutom en antydan till pedofili då Holly visst stod brud redan vid 13 års ålder, med en betydligt äldre man. Samt det faktum att både Holly och Paul lever på att bli betalda för sällskap/sexuella tjänster.  Så njä, inte helt mysig så sett.

Det finns ändå scener som glämtar till och är riktigt bra, och när folk säger att de har Audrey Hepburn som stilikon är det egentligen ofta Holly Golightly de menar. Samt att det här var första gången vi fick höra "Moon river" som skrevs för den här filmen.

"Wayward son" av Rainbow Rowell

Om en har tittat på mer än ett avsnitt av tv-serien "Supernatural" så är det lätt hänt att tro att den här boken skulle ha någon anknytning till den serien, då låten "Carry on my wayward son" av Kansas är starkt förknippad med "Supernatural". Nu är det inte så. Inte minsta lilla faktiskt. Boken "Wayward son" är i stället bok två i den planerade trilogin om Simon Snow och hans vapendragare Baz, Penny och Agatha.

Bildkälla Goodreads

Simon Snow har gjort det han var förutbestämd att göra, men vad kommer nu? Hur ska han komma på vad det är meningen att han ska göra med resten av sitt liv? Förutom att ligga på soffan och dricka cider? 

Baz och Penny är oroliga för Simon, men vet inte vad de ska göra. Tills Penny kommer på den snillrika idén att åka till USA på en roadtrip för att hälsa på Agatha. Kanske kan det vara lösningen på alla deras problem. Eller början på en hel massa nya.

Om en vill så kan en säkert läsa "Wayward son" på egen hand, som en: vad händer med den utvalde efter att sista striden stått. Men jag rekommenderar att läsa "Carry on" (del 1) först. Kanske att jag till och med rekommenderar att läsa "Fangirl" innan det, eftersom det är ur den boken karaktärerna i de här böckerna föddes. Men just "Fangirl" är inte nödvändigt för att hänga med i svängarna här.

Jag gillar hur "Waward son" är skriven. Det är något trevligt med själva språket, och det är något jag uppskattat i de Rainbow Rowell-böcker jag läst hittills. (Alla de jag hittills nämnt.) Däremot hade jag lite svårt för handlingen i just den här boken. Den var väldigt angstig, och bristen på riktiga samtal mellan karaktärerna gjorde nästan lite ont i själen att uppleva. Mycket av det som händer i Simons och Bazs tankar skulle kunna lösas om de bara satte sig ner och pratade med varandra, i stället för att gissa vad den andre vill. Hur ofta är det å andra sidan inte så i böcker, att jag som läser så tydligt ser att allt som fattas är ett öppenhjärtigt samtal. Jag har ju hela bilden - inte de.

Det ska bli spännande att se vad Rainbow Rowell gör med de här karaktärerna i den avslutande (?) boken "Anyway the wind blows". När den nu kommer.

Jag gillade den här boken en hel del, men något i själva storyn fattades ändå för mig för att jag ska tycka att den förtjänar högsta betyg. Alltså blev betyget 4/5 den här gången.

Soundtrack of my life

Otis Redding - (Sittin' on) The dock of the bay

Sittin' in the morning sun

I'll be sittin' when the evening come

Watchin the ships roll in

Then I watch them roll away again

I'm sittin' on the dock of the bay

Watching the tide roll away

Oh, I'm just sittin' on the dock of the bay

Wasting time

I left my home in Georgia

Headed for the Frisco Bay

'Cause I had nothing to live for

Look like nothing's gonna come my way

So, I'm just gonna sit on the dock of the bay

Wathing the tide roll away

Oh, sittin' on the dock of the bay

Wasting time

Looks like nothing's gonna change

Everything still remains the same

I can't do what ten people tells me to do

So I guess I'll remain the same

Sittin' here resting my bones

And this loneliness won't leave me alone

Two thousand miles I roam

Just to make this dock my home

Now I'm just gonna sit at the dock of a bay

Watching the tide roll away

Oh, sittin' on the dock of the bay

Wasting time

Wasting time-Dagens

Låt: "(Sittin' on) The dock of the bay" med Otis Redding.

Outfit: Top från Monki (gammal). Byxa från H&M.

Smink: -

Nagellack: Casse noisette från Pahlish.

Doft: -

Klocka: -

Smycke: Ringarna

Läser: "The five" av Hallie Rubenhold och "Wayward son" av Rainbow Rowell. Handlar inte om "Supernatural" ett endaste litet dugg.

Frukost: Te, rostmacka med ost, yoghurt med havrefras och russin.

Fika: Te och hobnobs med choklad.

Middag: Nachotallrik.

Pryl: Kirurgtejp. Att tejpa operationssåren med under tiden de läker för att minimera ärren.

Motion: Mina sjukgymnastikövningar. Saknar att yoga och att promenera så det nästan gör ont.

Kvällsnöje: Ingen aning. Gissar på tv.

Att tillägga: Saker som händer nu när jag inte känner mig så säker på kryckorna (än) (någonsin?). Tappar balansen på väg in i en bil och slår armen skithårt i bildörren. Om ni undrade över blåmärket på armen. 

Och det var katten själv som lade sig så där mysigt. Just nu ligger han bredvid mig.

Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 1

Som alltid spoilervarning när det handlar om tv.

En av de stora filmbehållningarna för mig förra året var "What we do in the shadows", en mockumentär från Nya Zeeland där vi fick följa ett gäng vampyrer. Filmen blev en lågmäld succé, och banade även väg för skaparen Taika Waititi att ta sin rättmätiga plats i regissörsstolen (bland annat "Thor: Ragnarök"). 

När någonting som inte är gjort i USA från början blir en succé, så vill gärna de däringa amerikanerna ha ett finger med i honungskakan. Så även denna gång, då filmen gjordes om till en tv-serie, som nu utspelar sig på Staten Island i New York. Den här gången får vi följa vampyrerna Nandor, Lazlo och Nadja, samt energivampyren Colin Robinson och Nandors tjänare Guillermo som inget hellre vill än att få bli vampyr han med.

Bildkälla 

Favoritavsnitt: Vi såg den här säsongen i en hyfsat rasslande takt. Det är en sit-com och avsnitten är dryga 20 minuter långa, så det går ju fort. Möjligen att jag skrattade lite extra mycket åt 1x06 "Baron's night out" när Baronen tar med sig gänget ut för en natt på stan, men alla avsnitt var mer eller mindre roliga.

Favoritkaraktär: Gillar Guillermo väldigt mycket, och hans härskare Nandor.

Favoritpar: Nadja och hennes reinkarnerade älskare Gregor/Jeff. På grund av skrattade.

Bäst i säsongen: Att de fick med så många skådespelare som en gång spelar vampyrer i andra sammanhang, att spela vampyrer igen i avsnittet "The trial". Tilda Swinton, Evan Rachel Wood, Taika Waititi och Wesley Snipes på ett hörn.

Värst i säsongen: Hm. Ingenting?

Övriga kommentarer: Det krävs kanske en viss sots humor för att se det här. Det är mycket blod, under-bältet-humor och sjuka skämt. Men framför allt är det en kul serie om att se ett gäng vampyrer försöka leva i symbios med sin mat.

"Min historia" av Michelle Obama

Innan den där conflakesfärgade katastrofen till människa flyttade in i ett visst vitt hus (byggt av slavar) i Washington, bodde det en annan familj där. En historisk familj, i det att de var de första afro-amerikanska att bo där. Så klart talar jag om Barack Obama som valdes till USAs president och satt sina två ämbetsperioder, och nu får se allt han kämpade för raseras av den där orangea demonen.

Boken jag precis har läst är dock skriven av hans fru, Michelle Obama, och då hon faktiskt inte är vidare värst intresserad av politik så handlar hennes memoarer väldigt lite om just det. Det här är i stället en berättelse om hennes liv - från uppväxten i Chicagos Southside till flytten ut ur Vita Huset.

Bildkälla Goodreads

Självklart är det intressant att läsa en bok skriven av en afroamerikan just nu när ungefär hela världen visar sitt stöd till Black Lives Matter-rörelsen i USA. Allt var såklart inte rosenrött under Obamas ämbetstid, men det är svårt att få en bättring när en ständigt blir nedröstad i kongressen (jävla republikaner). Det handlar dock väldigt lite om vad Barack Obama gjorde (eller inte gjorde) under sin tid i Vita Huset, utan mer om Michelles arbete med att främja barns hälsa. Faktiskt så handlar bara bokens sista del om tiden när Barack Obama var president, utan boken handlat mest om Michelle själv, så klart - det är ju hennes memoarer, och hur hon hamnade där hon gjorde - i hela världens strålkastarsken.

Från ganska enkla förhållanden i Chicago, men en MS-sjuk pappa, en beskyddande bror och en mamma som kämpade för hennes möjlighet att få en bättre utbildning. Till collegetiden på Princeton och Harvard, vidare till en ansedd juristfirma där hon blev ombedd att ta hand om en ny praktikant - Barack Obama.

Hur känslor växte fram mellan dem, hur de med viss svårighet bildade familj, Baracks strävan efter att göra en skillnad politiskt, medan Michelle försökte få pusslet att gå ihop med en man som ofta var hemifrån, ett ansvarsfullt arbete och två små döttrar. Och så vidare.

Och visst är det intressant att följa Michelle på hennes klassresa. Men det blir ibland också ganska tråkigt. Inte för att jag egentligen hade trott att hon skulle skriva mer om politiken i Vita Huset (men hon ger DT en och annan känga) men jag hade kanske hoppats på en lite större inblick i livet som politikerhustru. Som det känns just nu blev det lite "och sen så" över det hela.

Jag gillade att hon drog paralleller mellan sin uppväxt och sitt vuxenliv, och att hon var så pass öppenhjärtig om de svårigheter hon hade på vägen dit där hon är idag. Men ibland fick jag känslan av att hon nästan skyndade förbi partier som hade varit intressanta att fördjupa sig i. Som svårigheterna att få barn. Det faktum att hon och hennes man gått i parterapi. Det att det kanske inte alltid är så kul att vara presidenthustru och få allt en gör synat i sömmarna.

Jag fann boken vara ganska trögläst, och det var på vippen att jag bröt in med något annat bara för att liva upp stämningen lite. Men eftersom jag är ganska envis när jag läser, så tog jag mig ändå igenom den. Inte snabbt, men det gick.

Mitt betyg på "Min historia" av Michelle Obama blev 3/5.

FredagsFilmen: Ad Astra

Förra veckan hade vi filmmys i soffan och streamade filmen "Ad Astra". Ad astra är latin för mot stjärnorna, och det är där vi befinner oss i denna film, samt att det i allra högsta grad är en Brad Pitt-film, han är med i i stort sett varenda ruta.

Bildkälla Pinterest

Roy McBride är astronaut, precis som sin legendariska pappa som försvann med sin besättning på en expedition i utkanterna av vårt solsystem. 30 år senare får Roy ett topphemligt uppdrag som för ut honom i en ogästvänlig rymd, allt för att få reda på sanningen om sin pappas expedition och för att rädda Jorden från en möjlig katastrof.

Det var väl en helt okej film. Kanske lite för lång och kanske att en eller ett par saker för mycket går fel. För den här filmen verkar ha det som någon sorts motto - kan det gå åt fanders så gör det det. Det gör å andra sidan filmen mer actionladdad än att bara se Brad Pitt resa genom rymden i sakta mak, men det blir även lite av "inte nu igen".

Filmen känns som en mix av "2001", "Gravity" och en liten släng av "Event horizon". Den är bitvis ganska förutsebar, lite äcklig emellanåt. Snyggt foto, fina effekter och fint lågmält skådespeleri gör den här filmen ändå tittvärd. Jag må kanske inte tycka att Brad Pitt är så värst supersnygg som många andra i min generation tycker, men jag är på det fullkomligt klara med att han är en utmärkt skådespelare. Här får han verkligen visa det.

"Ad Astra" finns att streama på Viaplay.

Tomma i maj och juni

Ännu ett av de inlägg jag hade planerat att lägga upp när jag hamnade på sjukhus, var tomförpackningarna för maj. Nu var de inte värst många, och har inte blivit så värst många fler hittills i juni heller. Men eftersom jag inte direkt har något som håller på att ge med sig så kan jag lika gärna lägga upp det här inlägget nu. Fyra grejer har jag tömt, alla hamnar i plaståtervinningen.

Apotek Hjärtat. Mild duscholja. Oparfymerad.

En favorit att tvätta mig med. Har en annan i duschen just nu, dock.

Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad rengöringsmousse ansikte. Oparfymerad.

Så pass mycket favorit att jag så klart redan har börjat använda en ny.

Betyg 5/5

Waterclouds. Repair leave-in condtioner.

Jag vann den här i en bloggutlottning för en massa år sedan. Jag har aldrig riktigt gillat den dåden dels varit svårfördelad (hala badrumsgolv blev det), dels mest kändes flottig och dels inte luktade så värst gott enligt min näsa. Hittade denna långt in i badrumsskåpet med en liten slatt kvar som jag har kastat bort. För nej.

Betyg 1/5

Burt's bees. Beeswax lip balm with vitamin E & peppermint.

Min storfavorit. Har den här bredvid sängen och har så klart en ny där i detta nu.

Betyg 5/5

Om någon undrade - örngottet med stjärnbildsmönster kommer från H&M Home. 

Plejaderna om "Ordbrodösen" av Anna Arvidsson

I söndags vågade jag mig ut ur huset för att ta mig hem till en annan veranda än min egen och vara med i den allra senaste Plejadträffen. Vi mumsade på tårta, drack massa te och av en eller annan anledning pratade vi mycket om skador i allmänhet och brutna ben i synnerhet. Och så bok så klart.

Bildkälla Goodreads

Alba bor i en liten bruksort i Värmland med sina morföräldrar. I hennes släkt blir kvinnorna ordbrodöser när de fyller 18 år, en förmåga att med sina skrivna ord kunna styra människors handlingar. Inträdesprovet ska vara en ritual snarare än ett prov, och alla förväntar sig att även Alba ska genomgå provet utan problem. När så inte sker skickas Alba snart bort till avlägsna släktingar i Stockholm. Där börjar hon själv forska i vad som kan ha hindrat henne från att få sin kraft. Samtidigt som Alba närmar sig sanningen finns det även någon annan som gör det, någon som inte drar sig för att ta till drastiska metoder för att få igenom sin vilja.

"Ordbrodösen" gick snabbt att läsa, det var inga svårigheter alls. Boken har fina miljöbeskrivningar och karaktärerna känna bra utmejslade, språket känns levande. Men. 

Det är en ungdomsbok, och det känns den som också. Till och med tyckte vi att om det inte hade varit för visst hångel så skulle den här mycket väl platsa redan på mellanstadiet. Vi saknade ett djup i boken, som att den var rädd för att verkligen hantera svåra frågor. Ett litet tag verkade det som att boken skulle kunna få handla om de sektlika förhållanden som Alba levt i, hur hon upplevde det när hon kom ifrån Värmland. Då hade det här kunnat bli en tankvärd och lite djupare bok. I stället blev det någon sorts ungdomsdeckare och en katt-och-råtta-lek med en ondskefull karaktär.

Själva magin, ordbroderiet, gav jag inte mycket för. Jag tyckte den kändes tillkrånglad och svårbegriplig. Jag blev liksom inte klok på hur det var meningen att det skulle hänga ihop. När fungerade det och när gjorde det inte det? Och är inte Alba lite väl duktig på att läsa redan som femåring? Och hur skulle en sådan magi fungera för en dyslektiker? Eller en analfabet? Och rent historiskt - på den tid då nästan ingen kunde läsa överhuvudtaget? Ändå har ordbrodöser "alltid" funnits. Jag köpte inte riktigt det.

Vi hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var som vi inte tyckte så mycket om med "Ordbrodösen". Var det tempot, magin i sig, vändningarna den tog eller en kombination av massor av olika saker? För ingen av oss tycket värst mycket om den här boken. Vissa delar av den bra och det var bitvis spännande, men som en helhet fungerade det inte för oss.

Betygen hamade alla mellan 2,5 och 2,75 av 5, vilket ledde till ett medelbetyg på 2,6/5. Mitt betyg var 2,5/5.

Däremot fullkomligt älskar jag omslaget. Särskilt att det är en reservoarpenna på bokryggen. Kan ju behövas så jag hittar boken i hyllan eftersom det var på den här boken (också) som guldtexten slets av. Just guld har en tendens att skavas av när jag håller i boken, har jag märkt. Ytterst irriterande.

"Fugitive pieces" av Anne Michaels

Jag fortsätter läsa böckerna i Bloomsburys Modern classics-serie, även om vissa böcker i serien kanske inte greppat min nyfikenhet från början. Som jag tidigare sagt är jag hyfsat trött på att läsa historiska romaner som utspelar sig kring tiden för andra världskriget. Jag vet inte varför jag känner så. Kanske för att det finns så många och ämnet känns så stött och blött nu att det liksom känns som att inget finns kvar. Ibland dyker det såklart upp guldkorn även i denna genre, men om jag inte riktigt vill läsa dem är chansen att jag ska gilla dem kanske inte så stor redan från början.

"Fugitive pieces" tar sin avstamp i andra världskriget, men handlar allra mest om att ha överlevt. 

Bildkälla Goodreads

Jakob Beer räddas från ruinerna av sin hemby. Han är den ende överlevande. Hans räddare och adoptivfar, Athos, tar honom till sitt hemland Grekland och sedan vidare till Kanada efter krigsslutet. Jakob lär sig navigera känslorna från sitt eget krigstrauma och minnen av de som inte överlevde.

Ännu en gång läser jag alltså en bok med anknytning till andra världskriget som skrivits av en författare som även verkar som poet. Och som vanligt märks den där poesin i språket boken är skriven i. 

Mitt stora intryck av boken är att den är fragmentarisk. I vissa avsnitt känns det som att det inte hade spelat någon roll i vilken ordning jag hade läst de olika styckena för de verkar vara så skilda från varandra. Nu ska boken föreställa vara Jakobs egna anteckningar av sina minnen från sitt liv, och de kan ju vara just så fragmentariska som den här bokens text. En börjar skriva om en viss sak och tankarna leder en vidare någon annanstans. Så är den här boken ofta skriven, så det får väl anses att det är lyckat gjort. Det finns dock en kronologisk ordning, så mitt första intryck av att det skulle gå att läsa hur som happ stämmer inte.

Bokens andra del tyckte jag inte lika mycket om. En man som vi inte träffat i Jakobs egen berättelse ger sig av till Jakobs hem för att hitta just de anteckningar vi precis läst. Det var något med de sidorna som inte träffade rätt för mig, även om vissa skeenden förklarade saker om Jakob som inte framgått när det var han själv som skrev och mindes.

Boken är alltså vackert skriven med många fina miljöbeskrivningar, men inte så mycket persongestaltningar. Det här är en bok om att överleva och att orka göra det fastän att en bär på en stor sorg, en sådan där som genomsyrar hela livet. Det är en bok om att försöka hålla minnet levande av de en sörjer, dem som en älskat och fortfarande älskar. 

Dessutom med ett av de snyggaste omslagen i hela serien.

Mitt betyg på "Fugitive pieces" blev 3/5. Det var den där andra delen som drog ner betyget för mig.

För han har tagit studenten-Dagens

Låt: Får väl bli "Studentsången" då, eftersom Chilipojken tog studenten idag.

Outfit: Top och linne från H&M, kjol från Monki. It has pockets!

Smink: CC creme från Lumene, bryngel från H&M, ögonskuggor från Anastasia, mascara från L'Oréal, blusher från Glossybox, läppbalsam från Burt's Bees.

Nagellack: Clockwork castle från Pahlish.

Doft: Rain från Marc Jacobs. Passar ju bra eftersom det regnar nu.

Klocka: Inte haft på mig på flera veckor.

Smycke: Ringarna.

Frukost: Te, ostmacka, yoghurt med granola.

Fika: Te, en bit Williamstårta.

Middag: Bara något litet.

Pryl: Kryckor. Har varit och kommer vara den viktigaste prylen ett tag framöver.

Motion: Kryckhoppning och sjukgymnastikövningar.

Kvällsnöje: Lite tv och mys.

Att tillägga: Svårt att posera snyggt när en hoppar på kryckor och inte får stödja på foten. Därav kasst ljus med mera. Ah ja. Det är vad det är.

Bokhögen från maj

Med lite hjälp från familjen att bära böcker så lyckades jag till slut ta ett kort på de böcker jag läste ut i maj. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket läst efter olyckan, eftersom jag var ganska trött och omtöcknad och hade svårt med koncentrationen, så det är med viss förvåning jag ser att jag ändå lyckades läsa ut sju böcker. Och en hittills i juni, men den tar vi en annan dag.

Majs böcker visas som vanligt i utläst ordning uppifrån och ner.

"Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe är den sanna berättelsen om Will och hans mamma Mary Anne som börjar läsa böcker tillsammans och prata om dem vid hennes sjukbesök för sin cancerbehandling. En ömsint bok som jag gav betyget 3/5.

"Little women" av Louisa May Alcott skulle visa sig vara första delen av fyra om systrarna March och deras liv i mitten av 1800-talet. Jag har precis bestämt mig för att inte läsa de övriga böckerna, för så bra tyckte jag inte att det här var. Betyget blev 2,5/5.

"Hon som måste dö" av David Lagercrantz är den sjätte delen i Millennium-serien. Jag var nöjd redan med Stieg Larssons ursprungsböcker, och känner mig mer än färdig med serien nu. Splittrad handling som kändes överdrivet rörig och långsökt, och dåligt med samspel mellan Lisbeth Salander och Michael Blomqvist, gjorde att jag gav boken betyget 3/5. 

"The English patient" av Michael Ondaatje var lite för hoppig för min smak. Det märks att författaren främst är poet, för boken är vackert skriven med ett poetiskt språk, men jag tyckte inte värst mycket om handlingen. Betyget blev 2/5.

"Djävulen i den vita staden" av Erik Larson var majs månadsbok och blev även månadens favoritbok. Överraskade mig med att vara intressant även där jag inte trodde det från början. Lite av: jag kom för seriemördaren men stannade för världsutställningen. 4/5 blev betyget.

"Skönhetens väg" av Martha Hall Kelly var måhända lite rörig i sitt berättarsätt och jag gillade inte helt och hållet att det lades in en del kärlekshistorier i verkliga människors liv, som inte fanns där på riktigt. Annars var den helt okej och den fick 3/5 i betyg av mig.

"Ordbrodösen" av Anna Arvidsson är det som ligger längst ner i högen. Inte för att det syns, eftersom titeln var skriven med guldfärg och den blev som synes helt bortsliten av att jag höll i boken när jag läste den. För övrigt är det här en bok som jag läste för bokcirkeln Plejaderna, och vi har inte setts än för att diskutera den, så ni får vänta med att veta vad jag och vi tyckte om den.

Wishlist Wednesday

Vet ni vad? Jag fyller snart år. Och då skulle jag tycka att det vore trevligt med en present eller två, även om det viktigaste för mig just nu faktiskt är lite lugn och ro. Främst i världen, men även i själen. Känner mig lite ledsen just nu.

På önskelistan står, förutom snälla barn och fred på jorden, det här.

Bildkälla a England

Precis som vanligt så önskar jag mig nagellack. Särskilt de jag saknar från a England. Från bilden ovan saknar jag i och för sig bara ett lack (det lila), men det finns även några andra från andra kollektioner jag ännu inte har. Sedan finns det såklart andra märken som även de har fina lack. Pahlish till exempel har några med måntema och Doctor Who-tema som jag tycker är sjusärdeles fina, men även märken som Depend, Essie och OPI har en tendens att släppa riktiga godbitar som väcker mitt habegär.

Bildkälla H&M

Som alltid önskar jag mig en pyjamas eller två. Tycker den här med hjärtan på byxorna ser väldigt gosig ut, så den här gången önskar jag mig den.

Bildkälla Adlibris

Ett presentkort på Adlibris (eller fysisk bokhandel) skulle inte vara så dumt, så att jag kan köpa mig någon av de hundratals böckerna jag har på mina önskelistor. Boken ovan är bara en av dessa.

Bildkälla Kicks

Jag har för en gångs skull provluktat på parfymen jag önskar mig, och jag vet att jag gillar den. Samt att flaskan är himla fin. Valentino Donna Born in Roma har doftnoter av peppar, bär, citrus och vanilj och doftar mumma.

Och som alltid önskar jag mig en goseräv, chips är gott och så ett bidrag till nya träningsskor så att jag kan komma igång igen med stavgången när benet har läkt klart.

#blackouttuesday