När katten snor ens skrivbordsstol, skulle det här inlägget också kunna heta.
Jag har läst, återigen, Virginia Woolfs könsöverskridande bok "Orlando". Blev så klart extra sugen på att se filmen med Tilda Swinton i titelrollen igen.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Orlando är onekligen en man. Under drottning Elizabeth I regeringstid hamnar han i drottningens nåd och får komma till hovet. Där möter han en rysk prinsessa som krossar hans hjärta. Han söker tröst i familjens krypta, och funderar över livet, kärleken och poesin.
En dag, efter en lång dvala, vaknar Orlando, och är inte längre en man.
Könsöverskridande, skrev jag här ovan, och det är just vad den här boken är. Orlando byter nämligen kön under berättelsens gång, och kan sålunda ge perspektiv från två håll. Hen lever ett mycket långt liv också, som sträcker sig över flera århundraden, vilket gör att Orlando hinner se många historiska händelser, och möta många prominenta figurer. Hen funderar och filosoferar mycket också, och det var ofta jag satt och läste rader högt för älskade maken, bara för att jag tyckte att det som sades hade mening och resonans.
"Orlando" kom ut 1928, men ämnet den tar upp är aktuellt även idag. Det går att hitta paralleller till dagens transdebatt, och problematiken (?) kring den.
Boken är skriven som att den skulle vara en levnadsbeskrivning av Orlandos liv, och ibland flikar författaren in med egna perspektiv. Jag gillade det berättargreppet, som ofta tillförde en del humor till berättelsen. Ibland zonade jag ut, men oftast var det inga problem att hålla fast vid läskoncentrationen, för boken är så pass underhållande och intressant.
Jag gav "Oralndo" betyget 4/5. Den här gången också.
