"Gökboet" av Ken Kesey

För många, många år sedan såg jag filmen "Gökboet" med Jack Nicholson, och jag gissar att fler känner till filmen än att den baserats på en bok. Jag är osäker på om jag visste det, tills den dök upp på bokrean i år och jag slog till. Tror faktiskt det är den sista bokrea-boken jag har i läshögen. 

Bildkälla Goodreads

 Livet på syster Ratcheds avdelning på mentalsjukhuset går i sina inrutade mönster, till den dag då McMurphy anländer. Med sitt sätt att vara utmanar han vårdarna, framförallt syster Ratched, samtidigt som han väcker upp patienterna ur deras dvala och väcker inom många av dem en längtan efter frihet.

Boken berättas av en av patienterna, Indianen eller Hövdingen eller Sopa sopa eller mr Bromden beroende på vem som tilltalar honom. Då han inte talar har han ansetts vara dövstum, vilket gör att han kan smyglyssna på samtal som pågår omkring honom. Han har till och med personalens förtroende att städa inne i personalrummet under under personalmötena. Han är alltså vara sig döv eller stum, utan har bara slutat tala för att folk omkring honom ändå inte lyssnar.
När McMurphy anländer till sjukhuset kan han alltså iaktta händelserna på sitt eget unika sätt. Hans egen värld, som han är övertygad om är den rätta världen, består av mekanik som på olika sätt tar kontrollen över människorna. Ratched kallar han Stora Syster, och hon kan ta olika gestalt, men hon försöker att inte visa sitt mekaniska jag för patienterna. Det gäller också att akta sig för vissa mediciner, för de kan innehålla den teknik som vårdare försöker lura i patienterna för att lättare kunna kontrollera dem. (Inte utan att jag undrar om det här är en av källorna som antivaxxers anser sig ha.) Han kan även försvinna in i minnen från tiden innan sin sjukhusvistelse, särskilt från reservatet och livet där innan den mark de levde på blev tvångsuppköpt av staten för att anlägga en damm. Just de styckena tycker jag är intressantare än vissa andra, om jag säger som så. Dock gör de här utsvävningarna som plötsligt dyker upp, att Bromden känns som en sådan där opålitlig berättare.
Handlingen kretsar dock kring Bromdens iakttagelser av McMurphy och hans förehavanden. Han har förklarat sig sinnessjuk för att slippa ifrån fängelset, men när han ser hur patienterna behandlas kanske han till viss del ångrar sitt beslut. Med list och charm lurar han till sig både förmåner och medpatienternas pengar, och det är många upptåg som leds av honom. Till det en dag går för långt. 
Jag kan även se vissa mer eller mindre tydliga paralleller till bibeln, och McMurphy framställs som någon sorts Jesus-gestalt. Vi vet ju hur det gick för honom. 

Jag tyckte inte direkt att den här boken var dålig, men det lockade mig inte till läsning heller. Den är inte värst lång, straxt över 400 sidor, men det tog mig ändå nästan två veckor att läsa ut den. Kanske led jag lite av läsbaksmälla efter att ha avslutat "Dark Tower", eller så tyckte jag bara att jag hade vält en konstig bok att följa upp den med. Kanske en kombination av de två. Egentligen är boken inte värst svårläst, bara lite knepig och ja - tråkig. Det tog lång tid innan det äntligen hände något. Det var en massa pokerspel och nattliga färder ner i underjorden och badhusbesök och tjuvlyssnade och vadslagning innan händelserna som leder till slutet drar igång på allvar. Visst kan det vara etableringar av karaktärer och miljö, men det gjorde det inte intressantare att läsa för det.
Jag tycker inte heller att texten åldrats väl. Den kom ut första gången 1962 (på svenska 1973) så lite kan väl skyllas på den tiden. Det är mycket misogyni, och jag tycker inte alls att McMurphy är så där härlig som han medpatienter tycker, mer att han är en otrevlig kåtbock, som gör allt för sin egen vinning och för nöjes skull. Här finns också den vanliga homofobin och en rasism som känns mindre rolig. Det förekommer en del ord som inte är så mysiga att se i tryck, och till och med vår berättare verkar lida av någon sorts internaliserad rasism - även mot sig själv och sin släkt.
Det var som sagt ganska  länge sedan jag såg filmen, men jag tror minsann att jag ändå kan arkivera den här boken under fliken "Filmen är bättre än boken", och det är ju inte ofta jag gör det.

Mitt betyg på "Gökboet" blev 2,75/5.