"Jul i rampljus" är den tredje delen i Ulltunasviten, och jag tror att det är den sista också, om inte andan faller på och Amanda Hellberg bestämmer sig för fler böcker i serien. Det går så klart alldeles utmärkt att läsa böckerna enskilt, då de inte knyter an till varandra mer än att en och annan karaktär dyker upp lite kort i de andra böckerna.
"Jul i rampljus" utspelar sig 32 år efter den första boken, och 14 år efter bok två, och nu är vi inne i 1900-talet med bok tre - 1902.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Harriet Hjort är barnhemsbarnet som numera tillhör teatersällskapet Gideons, där hon gör succé med sin vackra sångröst. När vintersäsongen närmar sig hamnar sällskapet i ett känsligt läge, då teatern de skulle uppträda på brinner ner och de står utan anställning och utan pengar.
Då utlyser Josef Ståhl, teaterdirektör i Göteborg, en tävling om huvudrollen i hans nyskrivna uppsättning "Snöprinsessan". Prissumman är på hisnande 5000 kronor, och Harriet ser här en chans att hjälpa sitt älskade teatersällskap. Om hon bara kan komma över den scenskräck som den senaste tiden har drabbat henne. Förhoppningsvis ska allt lösa sig bara hon får hjälp av sin pianist, Isak.
Boken har korta kapitel, och känns både lättbläddrad och snabbläst. Det är ingen komplicerad intrig vi får serverad, utan den följer den sedvanliga feelgood-mallen. Lite ömma känslor, lite förvecklingar, lite kärlekshinder, lite dramatiska händelser och ett lyckligt slut. Det är dock skrivet med en sorts värme som gör karaktärerna lite mer levande och roliga att läsa om. Faktiskt är det här min favorit av de tre böckerna. Det enda jag egentligen har att anmärka på är användandet av ordet "knoppar" istället för "bröstvårtor". Liksom, va? Jag tycker det är störtlöjligt, men det är ju jag.
Mitt betyg på "Jul i rampljus" blev 3,5/5.
