Decembers bullet journal

Dags för årets sista sidor att bli tillverkade i min bullet journal, för nu är det snart december - med allt vad det innebär. Jag har önskemål för 2026, men det är inte säkert att jag kommer få som jag vill då den färg jag helst vill ha verkar vara slutsåld precis överallt. Och dessutom - börjar jag tröttna? Jag känner mig i varje fall hyfsat oinspirerad, så jag skulle kanske behöva ändra på något? Dags att börja tråla efter inspiration, kanske.

Att jag känner mig oinspirerad kommer synas på de här sidorna. Till exempel var det enda jag visste när jag skulle börja tillverkningen, att jag ville ha blått. Då blev det det här snöiga landskapet, som jag hade förra året också. Bara det känns ju lite tråkigt. Tejpen kommer från Willwa, som även har washi med veckodagar och datum som jag petade in här. Pennorna är Ultramarine, 555, från Tombow och en mörkblå från Stabilo.
Som vanligt består inledningsuppslaget av en sida att skriva (eller rita, eller klistra) något på, och så en månadsöversikt.

Herrejösses vad mörka färger ghostar i en Leuchtturm1917. Det visste jag redan i och för sig, men här syns det lite extra tydligt.
Kassabok på ena sidan, månadsbok och nagellacksspaning på den andra.

Sedan kommer sidorna för träning. Jag brukar fylla i varannan nederkant i månadens Tombowfärg, av anledningar, men eftersom jag valt en så mörk färg i december så skulle det inte gå att skriva på den så att det syns. Alltså valde jag att markera med lite prickar i stället, och det blev ju jättefult! Kommer störa ihjäl mig på det.
Plats också för yoga med Adriene, som jag sedan en tid tillbaka inte följer slaviskt och bara gör när jag vill. Vilket ändå är ganska ofta. Ofta väljer andra pass än de som föreslås, men jag gillar ändå att ha månadstemat som inspiration.

Här är lite sidor där inspirationen är låg, även om jag fortfarande uppskattar att ha en to-do och en humörkoll. Vanorna däremot. Kommer möjligen bli förändring här. Vi får se. Och här använde jag washin med datum. Gick betydligt snabbare än att skriva själv.

Sista veckosuppslagen 2025 har fått citat från böcker. Den här gången sista raden, meningen eller delen av en jättelång mening (som här) från en bok. Annars ser det ut som vanligt. Som det gjort i flera år faktiskt. Och här har vi också något sådant där som jag funderar på att ändra på nästa år. Sitter och provkladdar i slutet av boken, så får vi se om jag fastnar för något annat. Fram till dess får det här duga - som synes.

FredagsFilmen: Touch of evil

Vi fortsätter det svartvita FredagsFilmstemat med att även fortsätta med Orson Welles. I filmen "Touch of evil", "En djävulsk fälla" på svenska, spelar han en av de stora rollerna, men står också för manus och regi. Huvudrollen spelas av Charlton Heston, i lite ofräsch make up för att kunna spela en mexikansk polis - gift med en vit kvinna (Janet Leigh), gubevars!

Bildkälla Movies anywhere

Mexikanske polisen Miguel Vargas är på smekmånad med sin amerikanska fru Susie, när en bilbomb exploderar i den gränsstad de befinner sig i. Två personer dör, och Vargas intresserar sig för fallet. När en mexikans man blir misstänkt anar Vargas att bevisen mot honom är har placerats ut av polisen, närmare bestämt den rasistiske polischefen Quinlan. 
För att avleda uppmärksamheten från sig själv försöker Quinlan och en av Vargas fiender, gangstern Joe Grandi, kasta misstankarna på Vargas, och de drar sig inte för att dra in Susie i sina planer.

Det är ganska länge sedan jag såg den här filmen senast, tror inte det hänt den här sidan millenieskiftet. Men jag kommer ihåg att den var bra, och att jag störde mig på att vita skådespelare sminkats för att se mexikanska ut. Det fanns säkert mexikanska skådespelare 1958 också, men här känns det som att det var viktigare med stora (amerikanska) namn. Nåväl, det må vara hur som med den saken, filmen är ändå klart sevärd. Även om det så klart hade varit roligast av allt om Orson Welles ursprungliga klippning fanns kvar, och inte den omklippning som studion gjorde. Bland andra Janet Leigh har sagt att Orson Welles vision försvann i och med det.
Filmen finns att streama bland annat på SF Anytime.

Dagens lunch

Här det bara jag som har större problem med att hitta på lunchmat än kvällsmat? Har jag inga rester i kylen (eller frysen) så är det som att hjärnan liksom bara stannar. Och efter ett tag blir man trött på pasta med köttbullar, nudlar, omelett. Det är då det är dags att göra en lunchmacka.

En lunchmacka kan se ut lite hur som helt, men gärna vara roligare än bara en ostskiva eller två. Idag hade jag hembakat bröd (bakar nästan allt bröd själv). På det smör och majonnäs, skivat ägg, picklad rödlök, salt och peppar. På den andra lufttorkad skinka (Parma, men inte) lite smörgåsgurka och balsamicocreme. Vid sidan en liten hög chips och så ett äpple till efterrätt. Är så pass mätt nu.

Men jag har även ätit grilled cheese med äpple, bagel med färskost och kallrökt lax, wraps med falafel, macka med baguetteröra från ICA (kyckling och curry), varma mackor med skinka, grillmacka med allt jag hittar i kylen, BLT och även lyxat till det med räkmacka någon gång. Ibland är det bara fantasin som sätter gränser. Och tillgången på råvaror. Man tager vad man haver, och så där.
Och nu ska jag fundera på vad det blir till lunch imorgon, om jag inte får rester från kvällsmaten.

Wishlist Wednesday: Snart är det jul

Dags att fundera på det där med julklappar, och här är lite vad jag önskar mig.

Bildkälla Pusselbutiken

Det är inte ovanligt att jag önskar mig ett pussel (eller fler) men i år har den här typen av förströelse dessutom utsetts till årets julklapp, så vad kan passa bättre? Och i "The world of..."serien bland pussel finns det ett King Arthur! Nämen va? Villhovet är stort.

Bildkälla Kicks

Den tog slut. Och alltså önskar jag mig en ny burk med Dr.Jart+ Cicapair sovmask. Dryg liten grej, som jag gillat väldigt mycket. Var nästan lite sorgligt när den tog slut. Men kanske en ny under granen?

Bildkälla Adlibris

Jag önskar mig så klart böcker också. Massor av böcker. Bland annat Magnus Västerbros senaste bok som utforskar kärlekens historia. "Kärlekens tid", således.

Bildkälla Tehuset Java

En annan sak man kan vara säker på är att jag uppskattar te. Jag uppskattar också att dricka det där teet i en snygg mugg upphälld från en snygg tekanna. Priset är ganska högt på den här tekannan/koppen med motiv från William Morris, men önska kan man alltid göra.

Bildkälla H&M

Älskade maken och jag har lite olika sovbehov, men vi envisas med att sova i samma sovrum. Som ett led i det kan jag ibland känna att det kanske inte vore så dumt med en sovmask för ögonen, men jag är alldeles för snål för att skaffa mig en. Jag misstänker nämligen att det kanske bara är kul en stund, och att risken att jag stör mig mer än vad den hjälper mig att finna ro, är hyfsat stor. Men som sagt - jag kan ju alltid önska mig.

Och så det vanliga. Fred på jorden, och så där. 

Sett på TV. Bron, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det finns tillfällen där det känns som att jag är sist på bollen, och gällande svensk/danska deckarserien "Bron" är den känslan väldigt stor. Det är först nu jag ser den, nästan 15 år efter det första avsnittet visades.
"Bron" blev snabbt en succé och serien såldes till många andra länder som gjorde sina egna versioner. Tror jag håller mig till den svensk/danska versionen.

Bildkälla Filmtopp

En mördad kvinna hittas mitt på Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark. Så möts poliserna Saga Norén från Sverige och Martin Rhode från Danmark, när de måste samarbeta för att lösa fallet.

Det visar sig snart att det inte är en kropp som hittats, utan två - delad på mitten. Och snart ger sig gärningsmannen till känna, en sanningsterrorist som med sina handlingar vill peka på fem samhällsproblem. Snart fortsätter han med sitt verk, och dödsoffren ökar på båda sidor gränsen. Frågan är motivet, och varför kan han så mycket om polisens arbete?

Tokhyllad, kan vi väl lugnt säga att "Bron" blev. Och jovisst är det spännande, så där så att jag sträcktittade på de sista avsnitten för att få veta hur det skulle gå. Men samtidigt... Är det verkligen så lysande som det påstås? Jag känner mig kluven där. 
Det är så mycket som jag tycker känns helt osannolikt. Som till exempel att Saga verkligen skulle fungera som polis på det sättet hon beskrivs här. Hon ska helt klart vara autistisk, och jag säger ingenting om att autistiska personer inte skulle klara av att ha ett jobb, inte ens inom polisen. Men verkligen? Ute på egen hand, far kors och tvärs i sin Porsche över bron. Hon är en paragrafryttare och en utomordentlig utredare, men jag gissar att i verkligheten skulle en person med Sagas diagnos ha ett skrivbordsjobb, och inte vara ute i fält och intervjua vittnen.
Både Saga och Martin är också ganska glappkäftade om en utredning som borde vara förlagd med stor förundersökningssekretess. Så går det som det går också.
Genom hela serien förekommer också stickspår som visar sig leda ingenstans eller bara fizzlar ut i intet. Vad var grejen med Charlotte och Göran? Eller socialsekreteraren Stefan? Mer än så kallade red herrings. Tyvärr gjorde det berättargreppet att det var plättlätt att lista ut vem som var säsongens onding, när han väl dök upp. Varför skulle vi annars plötsligt ta det sidospåret.
Motivbilden kändes också en hel del svajig, och med tanke på hur fjuttigt det han egentligen var ute efter, i det stora hela, så krävdes det väldigt många offer för en så pass personlig hämnd.
Det var på vippen att jag valde att sluta här, men ändå. Serien har en viss charm, så jag fortsätter. Om inte annat så för att ta reda på vad det är alla tycker så mycket om. For science.

Saker som tagit slut

Sju tomma förpackningar har det blivit sedan sist. Det mesta är favoriter som fyllts på, men också saker jag säger hej då till av olika anledningar. 

It's skin. Bamboo moisture & fresh. + Olive nutition & firming. Mask sheet.
Två arkmasker har jag förbrukat sedan sist, och båda har varit bra och kommer helt säkert hitta hit igen. Men just nu är de slut, men jag har så klart andra som väntar på att användas. Kanske att jag tyckte snäppet bättre om Bamboo, om inte annat så för att jag verkligen tyckte om doften på den
Betyg på båda 4,5/5

Lush. Sleepy shower gel.
Det är nästan pinsamt hur länge jag har haft den här flaskan i duschen. Tror jag fick den på Mors dag förra året. Jaghar mest använt den om jag kvällsduschat, och det är inte det jag oftast gör. Sleepy har nämligen en ganska kraftig doft av lavendel (bland annat) och det är en doft som sitter i ett tag och som jag ofta sover gott till. Därav dess namn, gissar jag.
Betyg 3/5

Dr. Jart+. Cicapair Tiger grass sleepair intensive mask.
Jag önskar mig en ny i julklapp, för den här är inte billig men dryg och väldigt bra. Ungefär två gånger i månaden drog jag på ett lager av den här gelmasken och sov med den och vaknade med goshud dagen efter. Mjuk, återfuktad - en aning av Askunge-förvandling. Den är som sagt dryg, och en kikärtsstor klick har räckt till mitt anikte. Den kan kännas lite klibbig, men den känslan är helt borta dagen efter.
Betyg 5/5

The Ordinary. Glycolic acid 7%. Exfoliating toner.
Jag har använt den här som toner i ansiktet väldigt få gånger. Som behandling av hårbottnen innan hårtvätt desto oftare, och det är som sådan jag köpt mig den nya flaskan jag redan börjat använda. Det blir tre fyra gånger i månaden på ett ungefär, helt enkelt när jag tycker hårbottnen känns i behov en en extra kick.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream. 
Den här månaden också. Älskar den.
Betyg 5/5

ACO. Body lotion moist. Unperfumed.
Ännu en historia som upprepar sig. Älskar den här också.
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Den tredje mannen

Tema svartvitt fortsätter, nu med en av mina absoluta favoritfilmer som jag skrivit om många gånger förut, men som faktiskt aldrig blivit fredagsfilm - förrän nu.
"Den tredje mannen" heter så klart "The third man" i original, och är en av de där klassiska filmerna som man absolut känner igen bitar av även om man aldrig sett filmen. Om inte annat så är filmmusiken väldigt välkänd, med Anton Karas på cittra. Men det finns vissa tema som känns igen, och fotot i filmen är minst sagt inspirerande.

Bildkälla Empac

Författaren Holly Martins anländer till Wien på inbjudan av sin gamle skolkamrat Harry Lime, som erbjudit honom ett jobb. När han kommer fram får han dock veta att Harry nyligen avlidit i en underlig trafikolycka. När Holly pratar med Harrys vänner och bekanta märker han att historien inte hänger ihop, och han bestämmer sig för att undersöka saken närmare. 
I efterkrigstidens Wien har de allierade delat upp staden i olika sektioner, vilket har lett till brist på vissa varor och en blomstrande svart marknad. Holly misstänker att det är där svaret på hans frågor finns.

Alltså på riktigt - jag får gåshud av det här. Jag visste redan att jag gillade film när jag såg den här första gången, men här blev gillandet till ren och skär kärlek. Den är så vacker! Fotot är fantastiskt på det där sättet att det känns som att varenda bildruta skulle kunna bli en tavla.
Manuset skrevs av Graham Greene, för regin stod Carol Reed och i de stora rollerna ser vi Joseph Cotten och (min favorit) Orson Welles. Jag akn inte rekommendera den hör filmen nog många gånger. Se den!

Sett på TV: C.B. Strike, säsong 4 (eller 6)

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

När säsongerna/miniserierna bara är fyra avsnitt långa går det fort, men nu har jag slut på C.B. Strike att titta på. Den kommande säsongen är under inspelning, så jag gissar att jag får vänta ett tag tills den kommer, men gissningsvis någon gång nästa år. 

Bildkälla TV Line

Edie Ledwell, en av upphovsmännen bakom den populära webserien "Ink Black Heart" tar kontakt med Robin för att be om hennes hjälp. Hon har under flera år blivit trakasserad online av någon som kallar sig Anomie, och ber om firmans, och särskilt Robins, hjälp att avslöja vem som ligger bakom pseudonymen. Eftersom firman har fullt upp med andra fall kan de inte ta sig an Edie som klient, men Robin hänvisar henne till andra firmor mer specialiserade på cybersäkerhet.
En kort tid därefter hittas Edie mördad på kyrkogården där serien utspelar sig, och hennes partner är svårt skadad. Robin drabbas av skuldkänslor, och i samråd med Cormoran bestämmer de sig för att i samrådan med polisen försöka utreda fallet. 
Anomie var en av skaparna bakom ett spel baserat på "Ink Black Heart", och hen vände sig mot Edie efter en intervju där hon uttryckte åsikten att Anomie inte riktigt förstått innebörden av karaktärerna. Sökandet efter Anomie pekar på att en högerextrem rörelse är inblandad, och snart blir hoten allvarliga.
Samtidigt dras Cormoran och firman in i hans ex-flickväns smutsiga skilsmässa. Robin hittar en ny lägenhet, och Cormoran har kärleksbekymmer och väldiga problem med sitt amputerade ben.

Här mindes jag handlingen i boken väldigt väl, men det är ändå alltid en fröjd att följa fallet. Men mest av allt fick jag ut mycket av den fördjupade vänskapen mellan Cormoran och Robin, även om den får sig en och annan törn. Nu får också andra på firman ta större plats, och bäst av alla är receptionisten Pat. Älskar hennes rättframma med ändå varma sätt.

Golden-Dagens

 

Låt: "Golden" med EJAE, Audrey Nuna & Rei Ami. Eller Huntr/x från KPop Demon Hunters. 
Outfit: Svarta byxor från My Wear, Beatles tshirt och kofta från H&M.
Smink: Mascara från Essence, läppstift från L'Oréal och ögonpenna från H&M.
Doft: Kanel.
Nagellack: Ingenting, men det blir nog ett Essie-lack snart.
Läser: "Dracula" av Bram Stoker är månadsboken i november. Och inför nästa Plejad-träff läser jag "Onda flickor" av Alex Marwood.
Frukost: Te och äppelkrisp med yoghurt.
Fika: Te och kanelbulle.
Middag: Varma mackor med salami och ost.
Motion: Så lite som möjligt. Stort behov av en vilodag idag.
Kvällsnöje: Beror på när älskade maken kommer hem. Kanske "The Bear", kanske läsa.
Att tillägga: Älskade maken är på galej med jobbet ikväll, så jag är solokvist. Men jag har ju lilla katten, så det kommer nog gå bra.

"Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab

En av de böcker jag såg mest fram emot att den skulle komma i våras var den senaste från V.E. Schwab, för henne gillar jag. Det dröjde dock ett tag innan jag skaffade den och sedan dröjde lite till innan jag började läsa den och sedan dröjde det ytterligare innan den blev utläst. Jag har helt enkelt inte haft en enorm läslust den senaste tiden, och hittar gärna på andra saker att göra - som att dumrulla på mobilen. 

Bildkälla The StoryGraph

María träffar en mystisk änka i 1500-talets Spanien. Änkan lovar María att hon kan bli vem hon vill och lämna sin krävande make, men hon väntade sig inte att María skulle ta allt - även hennes namn.
Som Sabine färdas hon genom århundradena och får nya vänner bland andra vampyrer. Men vampyrer är inte odödliga, och förr eller senare når döden ikapp dem.
Charlotte är 18 år 1827, och har skickats till London för att uppfostras av en sträng faster. Förhoppningen är att hon ska träffa en lämplig make, när hon på en bal träffar en spännande änka som lovar att lära henne allt hon behöver veta om kärlek, livet - och döden.
Skotska Alice har nyligen börjat på college i USA när hon på en fest träffar en vacker flicka. Efter vad som skulle vara ett one night stand vaknar och märker att hela hennes värld skiftat börjar jakten på Lottie. Allt hon har att gå på är ett namn och ett suddigt foto från festen.
Snart ska tre öden vävas ihop, och inget kommer bli sig likt efter det.

Toxic lesbian vampires, har V.E Schwab mer än en gång kallat den här boken i sina sociala medier, och det stämmer ganska precis det. Till viss del kan jag känna sympatier för de tre vampyrerna vi träffar, men på ett eller annat sätt faller de ofta under läsningens gång. De känns som sådana där opålitliga berättare av både sina egna och de andras berättelse. Moraliskt grå och väldigt ofta toxiska. 
Slutet kom med en lte oväntad twist, vilket jag gillade. Dessutom tycker jag om sätter Schwab skriver på. Det är detaljerat och målar levande bilder av både karaktärer och miljöerna de rör sig i. Boken är uppdelad i flera olika delar där varje del har en av vampyrerna i fokus. Plättlätt att hålla reda på då varje sådan del inleds med deras namn. Vi får ta del av deras bakgrund, hur de var som människor, så väl som deras liv efter att de dött. I Alice delar får vi det mesta berättat i tillbakablickar och Alices tankar. Det är mycket fokus på en älskad storasyster och minnen från den lilla staden i Skottland som hon kommer från.
Det är ändå en del som fattas för att jag ska tycka att den här boken är fantastisk. Den är lite för lång, vilket gör att den ibland känns som att den upprepar sig. Jag tröttnar ganska snart på beskrivningar av hur de äter, för det är liksom tema med ytterst lite variation. Vissa vampyrregler bankas nästan in, så det är svårt att inte lista ut vad som kommer hända i slutändan (eller kanske lite, för jag blev ju överraskad över en sak). Jag hittade även vissa sakfel, som jag som historienörd hakade upp mig på. Som att det dansas vals 200 år innan valsen ens skapades. Kunde ingen av korrekturläsarna hittat det felet? Eller det här med att María dricker choklad innan hon dör. Choklad som dryck blev populärt först 150 år efter hennes död, och innan dess ansågs kakaobönan vara ganska oaptitlig. Man hade alltså inte helt kommit underfund med den när María fortfarande levde, endast 30 år efter att kakaon kom till Europa. Och skulle den ens finnas att få tag på på ett okrångligt sätt på den tiden? Tror kanske inte riktigt det.
Som sagt - stör mig på sådana fel. Massor.

Boken är dock ganska bra, om än inte riktigt så underbar som jag hade hoppats på. Det skulle kunna bli en fortsättning på den här boken, och då kommer jag gissningsvis läsa den också.
Mitt betyg på "Bury our bones in the midnight soil" blev 3,5/5.

Bury my bones in the midnight soil,
plant them shallow and water them deep.
and in my pace will grow a feral rose,
soft red petals hiding sharp white teeth.

Sett på TV: C.B. Strike, säsong 3 (eller 5)

Spoilervarning på TV-inlägg, som vanligt.

Det går rask med säsongerna när de bara är fyra avsnitt långa och jag cyklar (i stort sett) varje dag. Snart klar med den sista, så fortsättning följer.
Det är lite annorlunda med uppdelningen av de här säsongerna, HBOMax som jag streamar hos kallar "Troubled blood" för säsong 3, nästan överallt annars är det säsong 5. Det är den femte boken i varje fall, "Troubled blood", som drabbades av en del backlash på grund av en kuslig figur där paralleller drogs till J.K. Rowlings minst sagt klumpiga uttalanden om transpersoner. Alltid lika tråkigt när en människa med talang visar sig vara mindre trevlig än vad man hoppats på...
Men! Nu var det TV det gällde.

Bildkälla Apple TV

Cormoran Strike befinner sig hos familjen i Cornwall när han blir kontaktad av en kvinna som ber om hjälp att hitta sin mamma, som försvann 50 år tidigare. Margot Bamborogh var på väg från jobbet på en läkarmottagning till en närliggande pub för att träffa en väninna, när hon spårlöst försvann. Hon antogs vara ett offer för seriemördaren Dennis Creed, men han vägrar avslöja var kroppen finns - om han nu är gärningsmannen.
Firman tar sig an fallet, men varnar klienten för att det kan visa sig vara omöjligt att lösa så här långt efteråt.
Robin ligger i skilsmässa från Matthew, men han drar benen efter sig för att de ska nå en slutsats. Samtidigt har Cormorans moster drabbats av cancer och är döende, vilket gör att Cormoran ofta behöver fara till Cornwall och ansvaret för firman hamnar då hos Robin. Alla deras medarbetare accepterar dock inte Robins auktoritet, vilket ledet till problem på kontoret.

Jag kom ihåg den här boken i stora drag, men jag hade faktiskt glömt exakt vad som hade hänt och varför, vilket gjorde att det här blev en väldigt spännande och intressant säsong. Det finns sam vanligt sådant som tagit bort från böckerna, men på det stora hela är det här en väldigt bra adaption av boken i sig och hela bokserien i synnerhet. Det var fint att få se en närmare inblick in Cormorans trassliga uppväxt, och även att få träffa Robins familj lite mer.

FredagsFilmen: Whatever happened to Baby Jane?

Månadens filmtema är lite samma som i min bullet journal, grått. Alltså klassiska svartvita filmer som jag har sett och älskat.
Dagens film tar även lite upp samma sak som gårdagens inlägg, det om barn i underhållningsbranschen och vad de får utså, samt hur de i vissa fall reagerar när strålkastarljuset vänds bort från dem.
"Whatever happened to Baby Jane?" kom ut 1962, och är baserad på en bok med samma namn skriven av Henry Farrell. Här får väl boken anses ha hamnat i skymundan av filmen, som inte minst blev känd för att huvudrollsinnehavarna, Bette Midler och Joan Crawford, låg i luven på varandra. Något som blev grunden till den första säsongen av TV-serien "Feud".

Bildkälla The unaffiliated critic

Som barn var Baby Jane Hudson en firad stjärna på vaudeville-scenerna, hon var till och med så populär att det gjordes porslinsdockor i hennes avbild. I kulisserna fanns Baby Janes storasyster Blanche, som behandlades illa av sin övriga familj, då allt ljus föll på Jane. 
Senare skulle Baby Janes popularitet minska, och istället var det Blanche som blev en firad Hollywoodstjärna medan Jane förföll till alkoholism. Efter en bisarr trafikolycka, som Jane fick skulden för, har Blanche blivit förlamad. De två systrarna bor nu i ett smått förfallet hus i Hollywood, där Jane tar hand om Blanche, ofta på ganska otrevligt sätt. När Blances filmer återigen blir populära blir Jane alltmer avundsjuk och bestämmer sig för att starta upp sin karriär igen. Men när Blanche bestämmer sig för att sälja huset tar Jane till drastiska metoder för att förhindra försäljningen.

Bette Davis blev nominerad till en Oscar (hennes tionde nominering) för sin porträttering av Baby Jane Hudson. Den fick hon dock inte, men filmen vann för bästa kostym i en svartvit film. 
Filmen återupplivade till viss del karriärerna för både Bette Davis och Joan Crawford, men "Whatever happened to Baby Jane?" skulle bli den enda film de gjorde tillsammans. De förnekade också att någon osämja fanns dem emellan, men vänner blev de inte.
Det här är en bra film, och särskilt intressant att se för sitt kulturhistoriska värde, för oss som bryr oss om sådant. 

Sett på TV: Quiet on set - The dark side of kids TV

Förra året kom en mycket omtalad dokumentärserie ut, som belyser problemen med TV för och med barn. "Quiet on set" kom i kölvattnet av Jennette McCurdys memoarer, "Jag är glad att mamma dog", där hon beskrev sina egna upplevelser som barnskådespelare i en omtyckt Nickelodeon-serie, "iCarly". Självklart nämns det i den här dokumentärserien, men Jennette McCurdy själv medverkar inte.

Bildkälla YouTube

Serien bygger på intervjuer med personer både på och bakom scenen, och när den kom bjöd den på ett par chockerande avslöjanden. Här förekom olämpliga närmanden från producenter och rollbesättare, som i några fall ledd till regelrätta sexuella övergrepp. Att många av Nickelodeons barnstjärnor både då och nu drabbas av mental ohälsa visste vi redan, titta på Amanda Bynes till exempel. Huruvida det enbart beror på händelser bakom kulisserna är svårt att sia om, men man undrar ju.
Serien är bra upplagd, och avslutas med ett sista intervjuavsnitt som spelades in efter de ursprungliga avsnitten sändes. Här får vi ta del av reaktioner på det som avslöjades i serien.
Det är en ganska sorglig bild som målas upp, med illa dold rasism och barn som känner sig pressade att göra saker de egentligen inte känner sig bekväma med. Det förekommer många nidbilder, och mycket som kan tolkas som sexualiserande av de unga skådespelarna. Det förnekas så klart att det var så, men om man ser bilderna så är det svårt att bortse från.
Det är inte utan att jag är glad över att vi inte hade Nickelodeon när barnen var små, så att de slapp utsättas för det här. En svart tid i produktion av barn-tv.

Sett på TV: C.B. Strike, säsong 2 (eller 4)

Spoilervarning på TV-inlägg.

Den fjärde miniserien om Cormoran Strike och Robin Ellacott. Men om man tittar på åren som de släpptes så är det den andra säsongen. Eller så är det bara förvirrande för att det går att vara förvirrande. Jag har valt att kalla mina säsonger på samma sätt som de är indelade på HBOMax, som jag streamar från, och då är det säsong två. Baserad på den fjärde boken, med titeln "Lethal white.

Bildkälla Rotten tomatoes

Robin och Matt har varit gifta ett år och allt borde vara en dans på rosor. Robin kämpar dock med panikångest efter överfallet hon utsattes för året innan, och hon börjar även tvivla på äktenskapet. 
Cormoran har inlett en relation med en ny kvinna, men när hans ex Charlotte åter dyker upp i hans liv börjar han tvivel sätta in.
En dag när Cormoran och Robin kommer till kontoret upptäcker de att någon brutit sig in, någon som fortfarande är kvar och på ett förvirrat sätt berättar om ett mord han tror sig ha bevittnat som barn, och han kan peka ut var offret, en ung flicka, är begravd. Han flyr dock innan Cormoran och Robin får fler detaljer, men det verkar som att det kan höra ihop med ett annat fall de får. En minister är utsatt för utpressning, och han ber firman om hjälp med att skaffa bevis för vem det är som ligger bakom.

Det här var inte den bästa säsongen, för fallet i sig känns snårigt och bitvis långsökt. Ärligt talat tappade jag tråden där ibland, och jag kan kanske tycka att motivbilden var lite i det luddigaste laget. Då är det mer intressant med relationerna, och att se hur partnerskapet mellan Cormoran och Robin växer sig starkare. Det stämmer ganska bra överens med mina tankar kring boken, när det begav sig.
Jag tycker fortfarande att det är bra adapterat, och det var inte direkt oväntat att Charlotte skulle dyka upp igen, hur jobbig jag än tycker hon är och hur lite jag än har saknat henne. I böckerna har hon en stor påverkan på Cormoran, och på så sätt är hon en viktig karaktär, oavsett vad jag tycker om henne.

Oktobers utlästa böcker

Det gick sådär med läsningen i oktober. Jag har inte riktigt haft lust ett tag nu, och det är som det är med den saken. Alltså blev det bara fyra utlästa böcker i oktober, som vanligt utlästa med den första boken överst och så jobbar vi oss neråt från den.

"Den hand som föst höll min" av Maggie O'Farrell blev min favorit bland månadens böcker, fastän att betyget inte blev högre än 3,5/5. Boken berättas i två tidslinjer, med Lexie i den ena som straxt efter andra världskrigets slut beger sig till London för att skapa sig ett nytt liv - ett som hon själv väljer. I den andra tidslinjen har Elina och Ted precis blivit föräldrar, något som väcker dolda minnen i Ted.

"The silent companions" av Laura Purcell fick samma betyg som boken ovan, men blev alltså inte favorit. Mycket för att jag blev besviken på att den inte gav mig de utlovade kalla kårarna, även om jag tyckte att de verklighetstrogna målade träfigurerna som gett boken dess namn var bra creepy. Nygifta och nyblivna änkan Elsie beger sig till sin makes familjegods. Det dröjer inte länge innan mystiska ljud hörs, och snart börjar underliga saker hända som kan ha något att göra med att en häxa misstänks ha bott på godset. Boken berättas i tre tidslinjer, på ett sätt som jag tyckte var lite hattigt. Blev inte heller överraskad av den stora twisten. Så ja, lite besviken.

"Andas" av Joyce Carol Oates handlar om Michaela. Hon och hennes man her precis flyttat till New Mexico då maken insjuknar i en dödlig sjukdom. Michaelas liv har i mycket format av maken, och hon känner nu att hon tappar fotfästet. Bokens första del, där Michaelas man ligger för döden och hon desperat kämpar för honom och tänker tillbaka på deras liv, var ganska bra. I den andra delen där maken avlidit tappar Michaela fotfästet helt och det blir svårt att hålla reda på vad som verkligen händer och vad som är fantasier. Jag tyckte inte om det alls, och borde kanske egentligen slutat läsa den här boken, för jag tröttnade helt på den. Betyget blev därefter, 1/5.

"Hur du tränar yoga hemma" av Howard Kent är en av de första yogaböckerna jag skaffade, när jag började bli nyfiken på 1990-talet. Läste aldrig klart den då, men nu fick det vara dags. Jag förstår varför jag aldrig läste klart den, för den kändes väldigt daterad och tråkig. Satt och störde mig på saker som fula kläder och tråkigt upplägg som ibland var svårläst. Svart text på mörkblå bakgrund är inte så väldigt lyckat. Dessutom visades en del ställningar helt felaktigt, som i att de i det utförandet kan innebära skaderisk. Inte undra på att yoga länge ansågs vara ganska flummigt. Här blev betyget 2/5, men något eget inlägg fick boken inte.

Sett på TV: Interview with the vampire, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg. 

En vit liten lögn i bloggtiteln där, för jag har sett den här seriens första säsong från en dvd eftersom "Interview with the vampire" går på en kanal jag inte har tillgång till. Min svägerska, som jag en gång för många år sedan tipsade om Anne Rices böcker, hade dock ett stort behov av att få diskutera den här serien med någon som älskar de här vampyrerna lika mycket som hon gör, och till sist blev det som så att hon gav mig den första säsongen på dvd när jag fyllde år. Att det skulle ta flera månader innan jag äntligen tittade på den är en helt annan femma. Och nu vill jag så klart ganska genast ha tag på säsong två.

Bildkälla Flicks

Journalisten Daniel Molloy har träffat vampyren Louis de Pointe du Lac förut. Då, 1973, förblev intervjun opublicerad, men nu, 2022, vill Louis åter berätta sin historia för Daniel och vill absolut att den ska publiceras. Han bjuder in Daniel till sitt hem i Dubai och tar det från början.
1910 drev Louis en framgångsrik bordell i New Orleans. Som färgad finns det dock hinder i hans väg till större framgång, och Louis kämpar ständigt mot den rasism han möts av.
Till New Orleans anländer den stilige Lestat de Lioncourt. Han förälskar sig i Louis och de inleder en relation där Lestat snart förvandlar Louis till en vampyr liksom han själv. Tillsammans når de nya framgångar, men förhållandet vacklar. Lestat tycker att Louis bryr sig för mycket om människorna, och Louis har svårt att släppa sin mänsklighet och döda sina offer.
När Loius hittar en svårt skadad unga flicka, Claudia, och bönfaller Lestat att göra även henne till en vampyr, är det början på deras förfall.

Det är väldigt mycket som skiljer den här serien från den litterära förlagan. Bara det att Loius är färgad, och att berättelsen tar sin början 1910 snarare än under 1700-talet. Det är ingenting jag ogillar, snarare ger det berättelsen en ny dimension och Louis kamp med sig själv blir ännu tydligare. Att spegla en färgad mans kamp, dessutom en homosexuell man, under en tid när rasismen var stor (ja, jag vet att den fortfarande är hemsk) och det var brottsligt att vara gay blir lite av en genidrag. 
Den första säsongen behandlar ungefär halva den fösta boken, och tar slut när vampyrerna beger sig till Paris. Då han Daniel Molloy börjat undra över uppriktigheten i Louis berättelse, då han hittat flera olikheter mot det han berättade för nästan 50 år sedan och det han berättar nu. Vilket leder till att säsong 1, så klart, slutar med en cliffhanger och en ganska rejäl twist. Så som sagt, jag vill ha tag på säsong två så snart det bara går.

Det är klart med en tredje säsong också, som ska berätta Lestats historia. Serien kommer då byta namn till "Anne Rice's The Vampire Lestat", och bara det gör mig ytterst nöjd och belåten. Hur många säsonger det kan bli återstår att se, det finns 13 böcker i Vampyrkrönikan att hämta inspiration från. Och ja, att se den här serien har fått mig att ta tag i den där saken jag har funderat på i flera år - att skaffa böckerna på engelska och läsa hela rasket. Har de första två nu, bara 11 kvar.