Nu har vi har alltid trevligt och vi träffas absolut inte enbart för att prata bok. Vi har blivit goda vänner och för det är jag evigt tacksam. Mina små Plejader är guld värda - puss på er!
Boken vi avhandlade denna gång var "Hemligheten på Mercy close" av en av mina favoritförfattare, Marian Keyes. Här hittade hon dock inte hela vägen fram till mig.
"Hemligheten på Mercy close" handlar om den yngsta systern i Marian Keyes favoritfamilj, nämligen Helen Walsh. Hon arbetar som privatdetektiv, har en snygg pojkvän och har precis förlorat sin lägenhet i svallvågorna av den finansiella lågkonjunkturen. Pojkvännen har en kanske lite väl god relation med sin ex-fru och hon tampas med en begynnande depression. Mitt i detta elände ringer hennes ex-pojkvän upp henne och vill att hon ska anta sig ett uppdrag. Wayne från det gamla pojkbandet Laddz har spårlöst försvunnit straxt innan bandet ska ge flera come back-konserter. Motvilligt tar hon sig an uppdraget.
Det här är helt klart inte en av Marian Keyes bästa böcker. Vi som brukar läsa hennes böcker var alla av den åsikten. Jag personligen tyckte den kändes lite fjantig. Jag vet inte om jag kanske tröttnat på berättarstilen eller om jag helt enkelt bara har svårt att ta just den här boken till mig. Jag som lever med depressionsproblematik själv tycker inte alls om sättet det beskrivs, på ett komiskt och glättigt sätt. Som att det inte tas på allvar riktigt. Och jag vet att hon har behandlat andra viktiga ämnen med större allvar, låtit det få vara inte skämtsamt. Jag saknade det här. Nu vet jag att författaren själv har haft depressioner och kanske låg det för nära för att hon kunde låta det få vara allvarligt. Samtidigt gjorde hon det så mycket bättre i "Sushi för nybörjare" som också berör depressioner.
Nåja - det var min åsikt. En annan Plejad tycke tvärtemot mig att sättet Helens tankegångar kring sin depression gick var befriande, och hon och jag är på ungefär samma ställe mentalt. Två helt olika åsikt med samma utgångspunkt alltså. Precis sådant som är härligt med en bokcirkel.
När det gällde betyg var vi dock rörande överens hela gänget. 2, 2.5 och 3 blev betygen idag och då hamnade vi på medelbetyget 2,8. Sämre skit har vi läst alltså - trots en ganska lång inkörssträcka.
"Hemligheten på Mercy close" handlar om den yngsta systern i Marian Keyes favoritfamilj, nämligen Helen Walsh. Hon arbetar som privatdetektiv, har en snygg pojkvän och har precis förlorat sin lägenhet i svallvågorna av den finansiella lågkonjunkturen. Pojkvännen har en kanske lite väl god relation med sin ex-fru och hon tampas med en begynnande depression. Mitt i detta elände ringer hennes ex-pojkvän upp henne och vill att hon ska anta sig ett uppdrag. Wayne från det gamla pojkbandet Laddz har spårlöst försvunnit straxt innan bandet ska ge flera come back-konserter. Motvilligt tar hon sig an uppdraget.
Det här är helt klart inte en av Marian Keyes bästa böcker. Vi som brukar läsa hennes böcker var alla av den åsikten. Jag personligen tyckte den kändes lite fjantig. Jag vet inte om jag kanske tröttnat på berättarstilen eller om jag helt enkelt bara har svårt att ta just den här boken till mig. Jag som lever med depressionsproblematik själv tycker inte alls om sättet det beskrivs, på ett komiskt och glättigt sätt. Som att det inte tas på allvar riktigt. Och jag vet att hon har behandlat andra viktiga ämnen med större allvar, låtit det få vara inte skämtsamt. Jag saknade det här. Nu vet jag att författaren själv har haft depressioner och kanske låg det för nära för att hon kunde låta det få vara allvarligt. Samtidigt gjorde hon det så mycket bättre i "Sushi för nybörjare" som också berör depressioner.
Nåja - det var min åsikt. En annan Plejad tycke tvärtemot mig att sättet Helens tankegångar kring sin depression gick var befriande, och hon och jag är på ungefär samma ställe mentalt. Två helt olika åsikt med samma utgångspunkt alltså. Precis sådant som är härligt med en bokcirkel.
När det gällde betyg var vi dock rörande överens hela gänget. 2, 2.5 och 3 blev betygen idag och då hamnade vi på medelbetyget 2,8. Sämre skit har vi läst alltså - trots en ganska lång inkörssträcka.
