Januarifavoriter

Hux flux så var januari till sin ände och jag har nästan vant mig vid att skriva året med en femma på slutet i stället för en fyra. Det har kännts som att det varit lite småglest med inlägg den här månaden, efter min ett-inlägg-om-dagen-mani som jag hade i mer än ett och ett halvt år. Funderar på att växla upp igen nu när jag har fått vila upp mig lite.

Favoriter då, blev det några sådana? Jajamensan!

Födelsedagsbarn: Chilipojken fyllde fjortis. Vavava!? Kom han inte hem från BB förra veckan?

Bok/fic: Oj vad besvärligt det blev här då... Jag har ju räknat "The bones of you" som en 2014-bok fastän jag läste ut den 1 januari... Så jag säger som så att min favoritbok den här månaden är "Serafers drömmar" av Ola Wikander.
Månadens bästa fics är "A desperate arrangement" av Mikkimouse och "Hunger for your touch" av WhoNatural.

Film: Jag har äntligen sett "Slumdog millionaire". Precis så bra som jag trodde den skulle vara.
Har dessutom idag varit på Hemmakvälls 50% utförsäljning av köpfilm, där vi passade på att köpa på oss Marvel-filmer. Bland annat.

Tv-program: Jag har tittat ikapp på "Constantine" och börjat titta på en serie som heter "My mad, fat diary" som jag kommer skriva mer om vilken dag som helst eftersom jag redan sett klart på säsong ett, av två. Dessutom har säsong 5 av "Shameless" gått igång. 
Men - bäst av allt för denna lilla gleek är såklart att sista säsongen av "Glee" har börjat. Nu gäller det bara att säcken knyts ihop på ett snyggt vis. 

Bildkälla Cartermatt

Kläder: Det är roligt att januarifynda! Som tröjan för 50 spänn som jag hittade på Rut and circle häromdagen och har på mig just nu. För den är gosig! Och så har jag utökat min samling huvtröjor med ännu en röd munkjacka. För att jag kan.

Nagellack: Smoked out från Orly. Det blev några femmor den här månaden, men den var liksom lite extra tjusig.

Frisyr: Just nu bedrövlig. Försöker mig på no poo för åttahundrasjuttiotredje gången och mitt hår vill verkligen inte just nu. Så det blir flätor.

Upptäckt: Aleppotvål. Huden säger tack.

Extra speciell rolighet: Ämbetsmannainstallationen på min Rebecka-loge. Kul att våga sig ut bland folk igen. 
Sedan är som vanligt Plejadträffarna alltid värda att nämnas under den här punkten.

Populäraste blogginlägget: Det är tydligen poppis att vara snäll mot sig själv, för mitt inlägg från 20 januari med det namnet har fått flest träffar den här månaden.

FredagsFilmen: Shindler's list

Den här veckan var det 70 år sedan befrielsen av Auschwiz, koncentrationslägret som blivit synonymt med förintelsen. Det fanns fler läger, och det skedde så många mord. så pass många att om man skulle hålla en tyst minut för var och en av de som dog i förintelsen, så skulle man vara tyst i elva och ett halvt år. Det är lång tid - det var många liv som gick förlorade.

Det här har så klart uppmärksammats, 70 år är en lång tid och det finns få vittnen kvar i livet. Men film finns det gott om. Både autentiska filmer och filmer baserade på händelserna under kriget. De flesta av de filmerna speglar krigsherrarna, vissa speglar kampen för frihet. Innan Steven Spielberg spelade in sin 7-faldigt Oscarsbelönade film om Oscar Shindlers kamp var det inte många som kände till honom. Jag gjorde det i varje fall inte.

Bildkälla Doorway to my art

Oscar Shindler är medlem i nazistpartiet och skor sig stort på det annalkande kriget och konfiskeringen av judisk egendom. När han på nära håll får bevittna grymheterna som judarna utsätts för bestämmer han sig för att försöka göra något. Med risk för eget liv lyckades han rädda cirka 1100 judar från gaskamrarna i Auschwitz.

Det här är en sådan där film som berör mig så mycket att det inte krävs många filmrutor innan gråtklumpen infinner sig. När den gick på tv förra veckan klarade jag inte av att se den, inte heller när Älskade maken och Chilipojken satt och tittade på den i helgen. Den gör liksom för ont. Samtidigt anser jag den vara en av de bästa filmer jag har sett, och jag anser den vara superviktig att se. Även om den är väldigt otäck, just för att den beskriver den ofattbara verklighet som rådde alldeles förträffligt bra.

Plejaderna pratar om Serafers drömmar

Nytt år och nya böcker att läsa, vilket såklart betyder att vissa av dessa böcker kommer läsas för Plejadernas skull, bokcirkeln jag är med i alltså. Och igår träffades vi hemma hos Perny och åt godis och kakor och drack te så det skvätte smulor omkring oss, livligt diskuterande allt mellan himmel och jord samt den senast utlästa boken - "Serafers drömmar" av Ola Wikander.

Bildkälla AdLibris

Serafen Kwanzo har nyss kommit tillbaka till riket Dômweld efter ett lyckat fältslag. Med sig har han ett krigsbyte att överräcka till kejsaren Thomasion, ett krigsbyte som väckt funderingar hos Kwanzo. När Kwanzos vän, den framstående vetenskapsmannen Cardano, försvinner börjar Kwanzo alltmer tvivla på att allt står rätt till i det till synes perfekta kungariket, och tillsammans med sina vänner Ambrogael och Nymwë börjar han undersöka saken närmare och kommer sanningar på spåren som han kanske inte riktigt är beredd på.

Och vad hade vi att säga om den här lilla rackaren till bok då? En hel del skulle det visa sig. Som att det märks att författaren är kunnig i språk och religion för ibland är det lite väl tillkrånglat, sådär så att man är på vippen att bli förvirrad och kan känna sig aningen dumförklarad. Det ledde även till att den var lite trögstartad och man kanske var lite rädd att man hade "världens sämsta bok" del 2 i handen, men de farhågorna gav snart med sig. Kom man väl förbi den där tröskeln gick det ganska lätt att läsa, trots allt.
Något som däremot var värt att notera är att den här texten stundtals känns lite oarbetad och i behov av viss redigering, något som förvånar extra med tanke på att den är utgiven på ett så pass svårintagligt förlag som Nordstedts. Det känns som att det borde finnas lektörer där som hade kunnat styra upp texten och strama till den ett varv till. Som att inte vara övertydlig på vissa detaljer som man får repeterat för sig om och om och om igen, samt att man kanske hade kunnat kolla över det där med ur vilken karaktärs ögon vi ser historien utspelas. Som det var nu var det så pass flytande i berättandet att point of view kunde ändras i samma stycke samt vid något tillfälle till och med i samma mening. Sådant är galet förvirrande för läsaren.

Andra saker vi funderade över: när och var utspelar den här sig? Är det vår jord och i så fall i vilken tid? Är det ett parallellt universum?
Vi ser även inslag av nazi-Tyskland, ett bevakningssamhälle som påminner om "1984" en deus ex machina-karaktär i form av La Qvint, som jag inte blev klok på, samt en hel del steam punk med de tänkande maskinerna och de avancerade farkosterna och byggnaderna som verkar drivas på ren magi.

Det här är första delen i en planerad trilogi och det rådde blandade meningar om hur pass sugen man är på att läsa resterande delar. Jag tillhör de som vill läsa mer, så pass att min läsupplevelse förstördes lite av att det är så många obesvarade frågor när boken är slut att det känns lite snöpligt. Jag vill ha de andra delarna i förra veckan på ett litet ungefär.
Betygen var ganska samlade den här gången och var i spannet mellan 2 och 3 vilket gav ett medelbetyg på 2,6. En gnutta mer än medelbetyg från Plejaderna alltså.
Jag själv gav boken en trea, och väldigt länge hade jag ett högre betyg på den. Det var min besvikelse över det snöpliga slutet som sänkte bokens betyg för mig. Hade jag gett den betyg baserat på en helhet som hela trilogin kommer vara, så hade det antagligen blivit minst en fyra från mitt håll.

Silverkolonner stod i dubbla rader och visade vägen fram till tronen, den liksom salen i övrigt i blankpolerad vitskinande sten. Stora och ornerade fönster filtrerade eftermiddagsljuset till skimrande dimslöjor som fyllde hela salen och accentuerade dess tomhet och djup. Ovanför tronen pryddes väggen av en jättelik, mekanisk klocka, vars visare med utstuderad långsamhet mätte världens öde. Inga vakter fanns här inne - hit skulle ingen fiende någonsin våga sig. Kwanzo kände fortfarande hettan i sina vingar, deras falnade glöd efter stridens stora eld.
En röd matta som ledde fram till tronen var det enda som bröt av mot det vita: Kwanzo antog att det från början varit tänkt som en hedersbetygelse åt andra konungar och deras utsända som kom till Dômweld för att avlägga officiella besök. Så hade det kanske varit en gång, men nu kom bara de hit som skulle betala tribut eller erkänna sig besegrade. Ingen av världens kungar vågade sig i närheten av den ointagliga salen - att göra det skulle utan tvekan betyda döden.
Trots att rustningen var utformad för maximal smidighet kändes den nu som ett hinder. Kanske var det bara såren och tröttheten, kanske behövde någon av de svarta, fjärilstunna metallskivorna bytas ut, men Kwanzo trodde ändå att det var något annat. Han visste det.

Säsongssammanfattning: American Horror Story - Freak Show

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Samma dag jag tittade klart på säsong två av "Buffy" tittade jag även klart på den senaste säsongen av "American Horror Story", den med undertiteln "Freak Show". I mitt tycke den sämsta säsongen hittills. Jag tappade lusten för den ungefär halvvägs och när den sedan hade juluppehåll med endast tre avsnitt kvar på säsongen så hann den börja igen utan att jag riktigt märkte det. Men nu är det gjort och nu ska jag sammanfatta.

Bildkälla Tumblr

Favoritavsnitt: 4x01 "Monsters among us". I säsongens pilotavsnitt blir vi presenterade för de karaktärer vi ska få följa framöver. Det börjar med ett mord på en avlägsen gård, där det som väcker mest rabalder inte är liket i köket utan vad som hittas på övervåningen. Och så får vi träffa på en jonglerande clown och en bortskämd rikemansson. 
4x13 "Curtain call". Trots att säsongen slutar sällsynt blodigt och med mycket död, så är det även riktigt rart på slutet när vi får veta vad som hänt alla våra freaks - både levande och döda.

Favoritkaraktär: Eh... Jag vet inte om jag hade någon direkt favorit i den här säsongen faktiskt. Jag gillade Amazon Eve väldig mycket, och Dandy var riktigt ruggigt otäck. Sällsynt bra skådespeleri av Finn Wittrock. Men favorit...? Tvillingarna Bette och Dot kanske?

Favoritpar: Mina shippar-tendenser fick vila den här säsongen. Blev kanske aningen glad åt att Bette och Dot fick ihop det med Jimmy, men inte så jag favoriserade dem direkt.

Bäst i säsongen: Den här säsongen vävdes delvis ihop med säsong 2, "Asylum", och det gillade jag. Bland annat att vi fick veta mer om Pepper. Jag tycker som vanligt om att få lite bakgrundshistoria på mina karaktärer. Och så gillar jag att alla "freaks" här inte är mask och smink, utan att även skådespelare med riktiga handikapp och deformiteter fått en chans.

Värst i säsongen: Lite väl mycket "stämningsmusik" för mina tinnitusdrabbade små öron. Hade varit skönt med lite tystad någon gång ibland. Vet inte om jag vande mig eller om det blev bättre, men jag var inte lika störd av det de sista avsnitten.

Övriga kommentarer: American Horror Story är förnyad för en femte säsong. Undrar vad den kommer handla om. Än så länge har jag inte sett/hört några spekulationer.

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Jag vet inte jag. Ska jag verkligen spendera mer tid i Sunnydale och se om den här serien skärper sig, eller ska jag lägga den på hyllan för gott? Jag har nämligen hört rykten om att "Buffy" skärper till sig efter de två första säsongerna och blir så där bra och fantastiskt som ryktet påstått, men jag vet inte om jag ska våga tro på det riktigt. 

För att vara en serie med så pass många viktiga kvinnliga karaktärer så är det väldigt mycket sexism. Väldigt mycket vita karaktärer också, man ser knappt ens några färgade elever i korridorerna i skolan och tro mig - jag har verkligen letat efter lite ovitt. Och så är det vääääääligt heteronormativt också. 

Jag får liksom en lite dålig smak i munnen av det här. Samtidigt så vill jag inte riktigt ge upp eftersom jag har hört så mycket bra om serien. Samt att jag är jävligt envis av mig. Jag har ju "bara" fem säsonger kvar. Typ.

Bildkälla Notes from my notebooks
Lite så här ser jag ut när jag tittar på Buffy. Whaaaaaat?

Favoritavsnitt: 2x17 "Passion". Jenny försöker ge Angel hans själ tillbaka, men han vill inte ha den och gör allt för att stoppa henne.
2x22 "Becoming, part 2". Buffy måste fatta flera svåra beslut och hennes mamma får äntligen veta sanningen om vem Buffy är.

Favoritkaraktär:  Willow. Med Buffy som tvåa. Tror jag.

Favoritpar: *suck* Det är väl meningen att man ska gilla Buffy och Angel, men jag är inte så jädra förtjust faktiskt. Så jag säger Willow och Oz.

Bäst i säsongen: När Angel förlorade sin själ och blev 100% demon igen. Jag gillade honom mer som elak märkte jag.

Värst i säsongen: De extremt tillgjorda dialekterna. Alltså - jag satt med skämskudden så fort Drusilla visade sig i bild. Överhuvudtaget tycker jag att Drusilla är en hemsk, och överflödig, karaktär. För att inte tala om Kendras jamaicanska. Det. Låter. Bara. Så. Pinsamt. Dåligt.

Övriga kommentarer: Jag har egentligen något som är ännu värre än dialekterna, och det var jag inne på i inledningen av detta inlägg - nämligen sexismen. Sådan där inrotad sexism som man kanske inte ens lägger märke till för att man är så otrevligt van vid att vara omgärdad av den, men jag ser den. Tyvärr.
Särskilt avsnitt 2x20 "Go fish", var väldigt illa. Där blir Buffy utsatt för vad som närmast kan beskrivas som ett våldtäktsförsök, och får höra både från gärningsmannen och rektorn att hon borde klä sig anständigare för annars "ber hon om det". Samtidigt som Cordelia anklagar Xander för att ha sprungit iväg "som en tjej" och uppmanar honom att öva på att springa som en man.
Alltså - det är fan inte okej. Särskilt inte att skuldbelägga offret för ett sexuellt övergrepp. Här var jag liksom tvungen att pausa ett tag och skrika lite i en kudde. Eller något. Jo tjena - jättebra kvinnosyn. Joss Whedon är kung. Eller inte.

Att vara snäll mot sig själv

Jag har sagt att jag inte tänker avge några nyårslöften, för om man inget lovar kan man inget bryta, men sedan började jag fundera lite på det där. Och nej - jag kommer inte avge några löften, eller sätta upp några mål utan bara... fundera på det. Formulera en eller annan plan, som kanske leder till något och kanske inte. Vilket som duger bra.

Sedan jag ramlade ner i min spiral av mörker, kan vi kalla det, har jag nämligen inte varit så värst snäll mot mig själv. Det började med att jag hade så svår ångest att jag inte kunde äta, vilket ledde till att jag tappade 10 kilo på aningen mer än två veckor. Inte bra. Sedan började jag depressionsäta istället och gick upp de där 10 kilona plus några till igen. Jag började få problem med kliande hud och hårbotten, jag tappade lusten att ta hand om mig själv och det enda som jag verkligen har pysslat med de senaste åren har varit mina tatueringar och att jag på något mirakulöst sätt har bibehållit mitt intresse för nagellack, det hängde löst där ett tag.

Så nu när jag äntligen har börjat klättra uppför stegen, den ganska rangliga stegen, som ska leda mig upp ur mitt hål, så sitter jag här. Lite väl många trivselkilon, eller otrivsel är kanske ett lämpligare ord. Torr och flagande hud. Har inte varit hos en frisör på två år. Oplockade ögonbryn. Naglar som ständigt går sönder. Och jag känner mig lite trött på mig själv.

Så - jag tänker försöka vara snäll mot mig själv. Ta hand om mig lite bättre. Och jag säger inte att jag ska gå ner i vikt, eller springa Tjejmilen i år, eller sluta äta chips, eller sluta dricka absint och kaffedrinkar med grädde på. Nej för jag ska vara snäll mot mig själv. Snäll.
Ta hand om min hud och mitt hår. Gå promenader när jag vill. Låta bli att gå promenader när jag inte vill. Säga nej till saker jag inte har lust med, säga ja till saker jag har lust med. Se till att få egentid med älskade maken. Gosa. Sova. Klappa katt och krama barn. Sminka mig om jag vill även om jag bara traskar runt hemma med raggsockor hela dagen. Läsa exakt så mycket jag vill. Köpa fler pyjamasbyxor och mysiga tröjor.

Jag ska vara snäll mot mig själv och jag tänker börja exakt just nu med att ta en liten tupplur.

FredagsFilmen: Stardust

Det är väl lämpligt att denna veckas FredagsFilm får bli filmen baserad på boken jag precis läst ut, "Stardust" alltså. En film som jag sett inplacerad i samma fack som "The Princess Bride" som sedan länge är en storfavorit för mig. Och idag var det dags för fredagsmys och Stora J har trevliga resurser i sin filmsamling och jag fick se boken jag precis läst. Eller ja - ni fattar.
För i vanlig ordning skiljer sig boken och filmen åt rejält. Grunden är så klart den samma, men väldigt mycket är omgjort så man undrar ibland om det verkligen är samma story man tittar på som man har läst. Fast det är så klart inte dåligt och jag ska inte säga vad som skiljer de två åt - och i vissa fall rejält - med risk för att spoila för mycket.

Bildkälla Movie Cricket

Tristan Thorn bor med sin pappa i den lilla staden Wall på den engelska landsbygden. Staden är omgärdad av en den mur som gett staden dess namn, en mur ingen får passera för på andra sidan ligger det mystiska landet Stormhold där vad som helst kan hända.
Tristan är djupt förälskad i den vackra Victoria och för att vinna hennes hand lovar han att ge henne dn stjärna de båda sett falla. Problemet är bara att stjärnan föll på andra sidan muren, och Tristan är inte den enda som vill finna henne.

Soundtrack of my life

Jack's Mannequin - Swim

You've gotta swim

Swim for your life

Swim for the music that saves you

When you're not so sure you'll survive

You've gotta swim

And swim when it hurts

The whole world is watching

You haven't come this far to fall off the earth

The currents will pull you

Away from your love

Just keep your head above

I found a tidal wave begging to tear down the dawn

Memories like bullets they fired at me from a gun

A crack in the armor

I swim for brighter days

Despite the absence of sun

Choking on saltwater

I'm not giving in

I swim

You've gotta swim

Through nights  that won't end

Swim for your families

Your lovers

Your sisters and brothers

And friends

You've gotta swim

Through wars without cause

Swim for the lost politicians

Who don't see their greed as a flaw

The currents will pull us

Away from our love

Just keep your head above

I found a tidal wave begging to tear down the dawn

Memories like bullets they fired at me from a gun

A crack in the armor

I swim for brighter days

Despite the absence of sun

Choking on saltwater

I'm not giving in

I'm not giving in

I swim

You've gotta swim

Swim in the dark

There's no shame in drifting

Feel the tide shifting

And wait for the spark

You've gotta swim

Don't let yourself sink

Just find the horizon

I promise you it's not as far as you think

The currents will drag us

Away from our love

Just keep your head above

Just keep your head above

Swim

Just keep your head above

Swim

Swim

Just keep your head above

Swim

Sagostund

Om det tar tre dagar att läsa en bok kan man lugnt påstå att den var lättläst. Alltså var "Stardust" av Neil Gaiman lättläst. 

Det här är en saga för vuxna och som sådan inte värst lång, straxt över 300 sidor inklusive vissa illustrationer och rätt så stor text. Det var bara att plöja på.

Bildkälla AdLibris

På den engelska landsbygden, i den lilla staden Wall, bor Tristran Thorn. Han är djupt förälskad i den vackra Victoria och för att vinna hennes hjärta lovar han henne att han ska ge henne den stjärna de sett falla. För att komma till platsen där stjärnan fallit måste han gå genom porten muren och in i det okända landet där mystiska saker händer och allt man kan föreställa sig kan hittas.

Att den här berättelsen var så lättläst är både till dess fördel och dess nackdel. Fördelen är så klart att det går fort att läsa och att man snabbt hänger med i persongalleriet. Nackdelen är att den inte kommer nära inpå, jag känner aldrig riktigt med någon av karaktärerna.
Sagoformen är dock fint fångad och lite lagom tillskruvad så att man aldrig riktigt kan slappna av och tro att allt bara är frid och fröjd. Det förekommer både sex och mord och våldsamma handlingar, inklusive slakt av ett magiskt djur. Det är just de där lite överraskande elementen som gör att man aldrig riktigt får den där pluttenuttiga känslan över den här sagan, här får det vara mer Grimm än Disney.

Det här var min första bekantskap med Neil Gaiman i bokform, och jag blev helt klart sugen på att läsa mer av honom. Mitt betyg på "Stardust" blev 3/5.

"Kiss me," he pleaded. "There is nothing I would not do for your kiss, no mountain I would not scale, no river I would not ford, no desert I woukd not cross."
He gestured widely, indicating the village of Wall below them, the night sky above them. In the contellation of Orion, low on the Eastern horizon, a star flashed and glittered and fell.
"For a kiss, and the pledge of your hand," said Tristran, grandiloquently, "I would bring you that fallen star."

Oh no...

Spoilervarning.

Så. "Glee" började sin sista säsong i fredags med dubbla avsnitt. Lilla E och jag har precis sett dem

Och shippar man Klaine så börjar det inte bra. Jag shippar Klaine...

Om inte Klaine är end game blir jag sur.

För övrigt så finns det några nya ansikten som jag trodde jag skulle tycka meh om, men som jag än så länge verkligen gillar. Bara 10 avsnitt kvar.

Från fanfic till bok, "The bones of you"

Första dagen på 2015 läste jag ut "The bones of you" av Laura Stone. Då jag läste merparten av boken 2014 räknar jag den dock som en av förra årets böcker. 

Den här boken började sin bana som fanfic för Kurt och Blaine i "Glee", men har blivit helt omarbetad. Jag har inte läst just den ficen, som fortfarande finns på nätet, men jag har läst andra fics av samma författare och gillat dem mycket. Faktiskt har hon skrivit en annan av mina favoritfics med Klaine, och jag hittade en detalj från den i den här boken. Så hon har omarbetat och omstrukturerat och det finns element där för fansen, men man behöver inte veta ett dugg om "Glee" för att läsa "The bones of you".

Karaktärerna heter annat och den här utspelar sig långt ifrån händelserna i tv-serien.

Oliver begraver sig i sitt skolarbete och är nästan klar med sina studier på Cambridge i England när ett oväntat mail får hela hans värld att stanna upp. Det är ett kort meddelande från en god vän, med ett bifogat videoklippp från en amerikansk morgonshow. På klippet ser Oliver sin förre pojkvän Seth sjunga en sång från den Broadway-musikal han just nu gör stor succé med. Seth var Olivers första kärlek och även den största, och när han ser honom där fylls han av en välbekant känsla.
Oliver måste nu fatta flera olika beslut om sin framtid. Beslut som kan göra honom till den lyckligaste i världen, eller krossa hans hjärta.

Till att börja med - gud så skönt det är att läsa en bok där kärleksparet inte är heterosexuellt! Och gud så skönt det är att läsa en bok som verkligen belyser de problem som homosexuella kan möta, både när det gäller att komma ut och att få acceptans för den man är. Till och med är det de frågorna som driver Oliver i hans arbete, hans projekt och examensarbete jobbar direkt med hbtq-frågor, och även om författaren inte går in på djupet om vad arbetet innebär får man ändå veta i stora drag vad det handlar om och vad det är som driver Oliver.
Och det mesta som driver Oliver har med Seth att göra. Boken berättas ur Olivers synvinkel, och som läsare har man kanske svårt att förstå varför det överhuvudtaget spricker mellan Seth och Oliver, just därför att Oliver har svårt att ta till sig att han förlorat sitt livs kärlek. Det där klarnar dock ju längre berättelsen kommer och Oliver och Seth pratar med varandra om vad som hände, varför det hände och vad de förväntar sig av framtiden.
Man förväntar sig ett lyckligt slut och sista kapitlet eller så är kanske inte jättespännande. Mer av en avslutning och en sammanfattning.
Det är dock väl skrivet, som vanligt när det gäller Laura Stone. Jag har som sagt läst en hel del av hennes fanfics i olika fandoms, och hon är inte rädd för att utforska det mörka och det svåra även om hon verkligen älskar sina lyckliga slut. Jag kände igen mig, kan vi väl säga.
Jag gav "The bones of you" 4/5 i betyg.

Oliver rolled his eyes at the overly-peppy hosts and moved to grab his satchel to get the research papers safely stored, figuring that he'd listen to whatever whistling dog or stupid human trick was about to come on as he packed up to leave.
And that's when he heard it: a beautiful voice that was painfully familiar. God, that sounds just like... He dropped the stachel - the papers, thankfully stoved away - and turned to his computer screen. It seemed as though time had stopped, that it took forever to see proof on the screen that he'd heard what he thought he had heard. And then he saw him.

FredagsFilmen: Boy meets girl

Förra veckan blev det ingen fredagsfilm av den enkla anledningen att jag inte kunde komma på en enda film att skriva om. Det här inslaget i bloggen hänger lite smålöst nu efter snart 3 år. Kommer högst troligt inte bli veckovisa inlägg i varje fall.

Nu i veckan såg jag en trailer på en film som genast åkte upp på min vill-se-lista. "Boy meets girl" har redan visats lite smått, men får sitt premiärdatum i USA i februari. Hit kommer den väl knappast annat än till hufudstaden eller så, så det är ju tur att det finns dvd:er.
Vad är då speciellt med den här filmen? Jo, att det är en transperson som spelar rollen av en transperson, snarare än en skådespelare som leker transperson. *vinkar till Felicity Huffman och Jared Leto* Nu påstår jag såklart inte att man måste vara transperson för att spela transperson, men jag tycker det är trevligt när de får chansen. Det borde kanske vara lika självklart som att man inte anställer en vit skådespelerska att spela rollen som färgad, men icke då. *vinkar till Angelina Jolie i "A mighty heart"*

Bildkälla BlacKat

Ricky drömmer om att bli modedesigner i New York. Just nu arbetar hon som barista och spenderar sina dagar med barndomsvännen Robby. En dag träffar hon en ny vän, förlovad med en marinsoldat, och de blir förälskade. Relationer kan vara knepiga.

Förra årets böcker

Jag som tycker att jag inte gjorde mycket mer än läste förra året, blev otroligt förvånad när jag räknade ihop böckerna i min läsdagbok och fick det till att jag läst 18 böcker förra året. 18? Det är ju jättelite! Fast om man sedan tänker på att det mesta av min läsning skett med en dator i knät, i form av fics, så är det kanske inte så konstigt att 2014 känns som ett läsår ändå. Vänta lite ska jag räkna hur många fics det blev - jo, jag sparar dem. Nästan alla i varje fall.

Eh... 675. På ett ungefär - jag kan ha tappat bort mig lite någon gång när jag räknade...

Allt från fics på några hundra ord till superlånga flerkapitelsfics. Och många av dem är verkligen lika bra som de böcker som hamnar i en bokhandel nära dig. Somliga är till och med flera gånger bättre. 

Men nu var det böcker det skulle handla om. Sådana som gått i tryck och som jag har hållit i mina händer och läst från ena pärmen till den andra. Två böcker har jag lagt ifrån mig olästa i år, "House of leaves" av Mark Z. Danielewski är det inte omöjligt att jag plockar upp igen, men "Halvblod" av Sofie Trihn Johansson kommer förbli outläst.

Annars har det sett ut ungefär så här:

Antal böcker: 18, som sagt. Ynkligt. Målet för 2015 är 30 böcker. Minst
Klassiker: 1. "To kill a mockingbird" av Harper Lee.
Herrar/damer: 7/11 Skulle gissa att sådär 95% av ficsen är skrivna av honor också.
Utländska/svenska: 15/3
På engelska: 7
Medelbetyg: 3,3
Bäst: "Doctor Sleep" av Stephen King och "Livet efter dig" av Jojo Moyes är de som jag har gett mitt högsta betyg o år. Kanske att "Doctor Sleep" ligger mig lite varmare om hjärtat. Jag hade längtat mycket efter den boken och jag blev inte ett enda dugg besviken.
Sämst: Jumbopriset för i år gick till plejadläsningen "Sommaren utan män" av Siri Hustvedt. Även om det är vackert skrivet så lämnade den här boken så mycket att önska. Som att den levde upp till sin titel, var utan sina många oväsentliga utsvävningar och sin ständiga name dropping. Nej tack.

Och här är de aderton, inklusive det betyg jag gav dem.

• När gud var en kanin - Sarah Winman. 2/5 Plejaderna
• To kill a mockingbird - Harper Lee. 4/5 Plejaderna
• The maze runner - James Dashner. 4/5
• Jag väntar under mossan - Amanda Hellberg. 2/5
• The scorch trials - James Dashner. 2/5
• Sommaren utan män - Siri Hustvedt. 2/5 Plejaderna
• Alvhilda, uppvaknandet - Pernilla Lindgren. 3/5
• Livet efter dig - Jojo Moyes. 5/5 Plejaderna
• The death cure - James Dashner. 4/5
• Doctor Sleep - Stephen King. 5/5
• De skandalösa - Simona Ahrnstedt. 3/5
• Julia - Anne Fortier. 3,5/5
• The kill order - James Dashner. 3/5
• Odd Thomas - Dean Koontz. 4/5 Plejaderna
• 22/11 1963 - Stephen King. 4/5
• Hundar, hus och hjärtats längtan - Lucy Dillon. 3/5 Plejaderna
• När döden kom till Pemberley - P.D. James. 2/5
• The bones of you - Laura Stone. 4/5. Skriver speciellt om den snart.

Söndagspromenad en måndag

Hittills har 2015 varit ett underbart år. Hoppas det håller i sig. Jag har umgåtts med trevliga människor, firat Chilipojkens 14-årsdag och tagit det allmänt lugnt. Sådär så att man glömmer vilken veckodag det är. Idag känns som söndag till exempel, fastän att det är måndag, så vår promenad idag kanske inte var en söndagspromenad fastän den kändes som en sådan.

Vi begav oss idag till favoritstället Oset, vid Hjälmaren. Vare sig massor med fåglar eller söta kossor, men väl underbart vinterväder och isbelagda vatten. När vintern är som vackrast fastän att det är barmark. Typ.

Den där lille pysen som går snett framför mig här, har snart vuxit ifatt mig. Fastän att det känns som att det var förra veckan sedan vi kom hem med honom från BB, på ett litet ungefär.

Här brukar det vara massor med långhåriga kossor och ungefär tusenmiljarders fåglar. Nu fruset gräs och fruset vatten. Vackert det med i all sin karghet.

Lilla E och jag vände näsan mot solen och bara njöt en liten stund. Dagsljus är viktiga saker så här års så passa på att njut.

Extra långa skuggor när solen låg på i ryggen. På vänster sida här såg vi både fågelbord med massor av fåglar, samt bävergnagda träd.

Vi parkerar alltid vid Naturens hus och vandrar över den här bron för att komma till Oset-sidan. Det mesta fågellivet vi såg idag var de här änderna, och de är ju söta de med.

Sedan åkte vi hem till den här killen. Mattes lilla pälsboll!