Vet ni vad jag gjorde i lördags? Jag var på bokcirkelträff minsann! Mitt ute i mörka skogen satt jag och åt citronmarängpaj och kladdkaka och drack te och beundrade valp och pratade om ditt och datt och fick lite huvudvärk eftersom jag var trött.
Men innan jag börjar skriva om boken vi avhandlade den här gången tänkte jag faktiskt gnälla lite på min högst älskade bokcirkel.
Vi har satt som regel att man får deltaga i mötet även om man inte har läst boken, men man får vara beredd på spoilers i så fall. Tyvärr känns det lite som att det där har satts lite väl mycket i system de senaste två åren eller så, och det är mer regel än undantag att det är en liten kärntrupp om tre läsare, där jag är inkluderad, som verkligen
har läst boken och de andra har inte läst hela eller inget alls. Jag har full förståelse för att man kan ha annat i sitt liv som pockar på uppmärksamhet och att man kan hamna i lässvackor där man inte riktigt vill läsa en bok - jag har själv varit där. Men när det händer
hela tiden blir jag lite trött och ledsen.
Syftet med en bokcirkel är ju just att man
läser och pratar om en bok. Om det är fikat och umgänget som är det intressanta så känns det där med boken lite skit samma faktiskt. Plejaderna har blivit mer än fikacirkel än en läsecirkel och det var inte så jag vill ha det när jag grundade cirkeln. Alls. Jag ville diskutera litteratur.
Lördagens träff var inget undantag tyvärr, och det var först dagen därpå som jag insåg att samtalet hade så effektivt flyttats från boken det var
meningen att vi skulle prata om, att jag aldrig riktigt fick sagt allt det jag vill ha sagt om boken. Så här i efterhand känner jag mer att jag var på adventsfika än en bokcirkelträff och det var ju inte riktigt meningen.
Jag ber alltså om lite skärpning på läsandet från deltagarna - annars ska vi kanske ses ändå och strunta i det här med boken och i så fall undrar jag om det finns någon som vill vara med i en ny bokcirkel med mig?
Boken vi pratade, lite, om i lördags var "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald. Den utspelar sig i den lilla staden Broken Wheel i Iowa. Dit kommer Sara från Sverige för att hälsa på sin brevvän Amy, som hon delar sitt litterära intresse med. När Sara väl når sin destination är det dock försent - Amy är död och Sara lämnas ensam i hennes hus.
Självklart är det dock en sådan där mysig liten stad där man tar hand om sina gäster, och snart sitter Sara där i en sorts bokhandel/bibliotek med alla Amys böcker. Runt omkring henne pågår andra livsöden, ofta sammanvävda med böcker. Kärlekspar bildas, kontakter återknyts, grannstaden får en välförtjänt näsbränna.
När Saras visum är på väg att gå ut får hennes nya vänner en alldeles fantastisk idé!
Till att börja med kan vi nog konstatera att cirkeln i stort är lite trött på genren. Ni vet den där romantiska feel good-grejen med en hjältinna som inte förstår hur söt och åtråvärd hon är, en hjälte som är lite bufflig men godhjärtad. Den vanliga blandningen av bikaraktärer som är lite småroliga men där det kanske hänt något tragiskt i det förflutna. Självklart är det dock lyckliga slut hela vägen igenom. Chick-lit kallas det visst, ett namn som jag faktiskt tycker hjärtligt illa om, och det har slutat vara min tekopp så pass att jag inte ens bryr mig om Marian Keyes längre.
Det som skiljer den här boken från andra i samma genre är den flitiga förekomsten av andra litterära referenser. Bland annat med spoilers på andra böcker och filmer... Ibland känns det även lite nedlåtande med så mycket referenser i böcker. Lite av att författaren anser att man bör veta vad hen talar om, och gör man inte det får man skylla sig själv. Det tas liksom lite för givet att man ska ha läst
alla de där böckerna det refereras till så att man inte
blir spoilad.
Boken är dock lättläst och lite lagom "bläddervänlig". Ingenting som stannar kvar i sinnet någon lång stund efteråt, om man nu inte blir lite småkär i någon av karaktärerna, som vår värdinna hade blivit.
Plejadernas betyg var en blandning av 2:or och 3:or och medelbetyget hamnade på 2,3/5.
Jag gav en av de där tvåorna, och det som räddade boken var hur lätt den var att ta sig igenom och att jag inte hatade den. Jag tyckte inte värst mycket om den heller, å andra sidan. Karaktärerna var så schablonartade och platta att jag inte tog till mig någon och vid flera tillfällen var tvungen att fundera på vem som egentligen var vem.
Det händer dessutom både en och tre ytterst osannolika saker. Hela grejen med att Broken Wheel vill behålla Sara och tar till alla möjliga knep utan att fråga vederbörande till exempel. Det ska säkert anses vara gulligt, men jag fick extremt dåliga vibbar av att andra människor ska bestämma över någon på det sätt som beskrevs här. Det är ju ändå vuxna människor det handlar om. Och få mig inte att börja när det gäller polisförhöret.... My gawd!
Men det som störde mig
allra mest var bristen på språkbarriär och bristen på förståelse för det engelska språket. För den här boken utspelar sig i USA. Den är skriven av en svenska och huvudpersonen Sara är svenska, men den utspelar sig i USA. Ett land där det talas engelska. Så jag tycker att det är jättekonstigt att det inte förekommer några språkförbristningar alls mellan Sara och invånarna i Broken Wheel. Jag tycker det är jättekonstigt att Sara inte har några som helst problem med att kommunicera med vem som helst om vad som helst - hennes stora hinder är gasspisen.
Och när det i en konversation mellan två amerikanska personer talas om bisexualitet och den ena av parterna börjar undra vad blommor och bin har med saken att göra - då skrek jag faktiskt rakt ut. För på engelska uttalas inte bi som insekten utan som bye = hej då. Hade det här varit en översättning från engelska hade jag köpt det, nu blev jag mest arg. Korrläsning någon?
Märks det att jag är lite sur?
Summa summarum - Jenny rekommenderar inte "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar".
För att säga emot mig själv så kommer jag inte läsa boken som valts till nästa träff. Men det beror på att jag redan har läst den minst tre gånger, den senaste gången bara för några år sedan, och den är ingen favorit.
