måndag 24 oktober 2016

"Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins

10 dagar sedan jag läste ut den här boken. På tiden att jag skriver om den då kanske. Så går det när man blir sjuk och inte orkar göra något mer avancerat än att sova.

Bildkälla Goodreads

Rachel är alkoholiserad och arbetslös. Varje dag tar hon ändå tåget in till London - samma tid varje dag. I ett av husen längs med spåret bor ett ungt par som Rachel fantiserar om. Hon kallar dem Jason och Jess och hon ger dem det perfekta liv som hon en gång hade. En morgon får Rachel se något som skakar om henne. Nu äntligen får hon chansen att visa att hon inte bara är kvinnan på tåget.

Jag hade en startsträcka på den här som varade några dagar. Inte för att det inte var välskrivet, mest för att jag bara inte var superintresserad till en början. Kriminalromaner är kanske inte min favoritkopp med te, men de duger om de är smarta. Jag anser att det här är en smart kriminalroman. Nog för att jag listade ut ganska snabbt vem som var skyldig till brottet och vad som hade hänt, men det var så fint innästlat och finurligt hoptrasslat att det ändå var spännande att läsa. Och om man inte, som jag, snabbt listar ut det så är det säkert ännu mer spännande än vad jag tyckte, och jag tyckte att det var spännande.
Karaktärerna är välskrivna och mångbottnade. Man har sympatier för de flesta, även de bi-karaktärer som tvingats följa med av bara farten i det kaos som uppstår. Allt från Rachels rumskompis till den rödhårige killen på tåget och poliserna som kanske inte gör ett superbra jobb alla gånger. De har sår de bär på, hemligheter. Det är när man väljer vad man gör med dessa som det blir intressant.

Boken berättas utifrån tre kvinnors perspektiv och i olika tidslinjer som möts i slutet. Rachel är vår huvudperson, men vi får även höra från Megan - Jess i Rachels fantasivärld, och Anna - Rachels ex-mans nya fru. Det blir en intressant krock mellan förutfattade meningar och sanningen som till slut kommer fram.

Så ja - det är välskrivet och spännande, och när jag väl kom över den där mentala tröskeln så gick det i en rasande fart att läsa ut boken. Jag gav den betyget 4/5.

Det ligger en hög med kläder vid sidan om rälsen. Ljusblått tyg - kanske en skjorta - hoptrasslat med något smutsigt vitt. Det är förmodligen skräp, en del av ett lass som dumpats i den lilla snåriga skogen bortanför järnvägsvallen. Det kan ha lämnats kvar av någon av teknikerna som arbetar med den här delen av rälsen, de är här allt som oftast. Eller så kan det vara något annat. Mamma brukade säga att jag har livlig fantasi; det sa Tom också. Men jag kan inte hjälpa det, när jag får syn på de där bortslängda trasorna, en smutsig t-shirt eller en ensam sko, är det enda jag tänka på den andra skon och fötterna som passade i dem.
Tåget rycker till och skrapar och gnisslar sig tillbaka i rörelse igen, den lilla klädhögen försvinner utom synhåll och vi rullar vidare mot London i rask joggingtakt. Någon i sätet bakom mig suckar uppgivet och irriterat; 8.04-tåget från Ashbury till London kan pröva tålamodet hos den mest härdade pendlare. Resan ska ta femtiofyra minuter, men det gör den sällan: den här delen av rälsen är urgammal, nedsliten, ansatt av signalproblem och eviga reparationsarbeten. 
Tåget kryper fram; det skakar förbi magasinsbyggnader och vattentorn, broar och skjul, förbi blygsamma viktorianska hus vars fyrkantiga ryggar är vända mot spåret.
Med huvudet lutat mot vagnsfönstret ser jag de där husen rulla förbi likt en sekvens ur en film. Jag ser dem som andra inte ser dem; inte ens deras ägare ser dem förmodligen ur det här perspektivet. Två gånger om dagen erbjuds jag, för bara ett ögonblick, en inblick i andra liv. Det är något trösterikt med åsynen av främlingar, trygga i sina hem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.