"Metro 2034" av Dmitrij Gluchovskij

Det händer inte ofta att jag läser mig igenom högen med böcker-jag-ska-läsa, innan jag får påfyllning på den, men så var fallet efter att jag läst ut "Metro 2034" av Dmitrij Gluchovskij - den gick nämligen väldigt fort att läsa. Jag har ju redan bekantat mig med livet i tunnlarna genom "Metro 2033", och kom snabbt in i boken den här gången. Resten gick av bara farten.

Bildkälla Goodreads

På den sydligaste bemannade stationen i Moskvas metro, Sevastopolskaja, väntar man spänt på ett livstecken från spaningspatrullerna som sänts till en grannstation. När dagarna går utan att något hörts ger sig den erfarne och gåtfulle översten Hunter ut på en vandring i tunnlarna. Som medhjälpare tar han med sig Homeros, en man som tidigare arbetade i metron och som känner dess vindlingar och historier bättre än någon annan.

Den här boken kan läsas fristående från "Metro 2033" om man vill, men jag skulle rekommendera att läsa den först. "Metro 2034" är inte riktigt lika bra, men det funkar. Jag saknar den där beskrivningen av tunnlarna och stationerna, den där miniatyrvärlden som skapats i tunnelsystemet.
Här är det mycket tankar kring mänskligheten och dödlighet - vad som kommer finnas kvar när mänskligheten dött ut helt och hur vi ska kommas ihåg om det någon gång kanske åter finns intelligent liv på vår planet som gräver ut de sista resterna efter atomkriget. Vad blir vårt eftermäle?
Mycket känns igen från förra boken, det är mycket traskande i tunnlar, många olika människoöden, och ett försök att hindra en katastrof med en annan katastrof.

Den här gången finns det med en tjej! Jag vet inte om hon tillförde så mycket direkt, mer än som en sorts drivkraft för några av de manliga karaktärerna och deras handlingar och som en sorts musa åt Homeros. Men ändå - det är ungefär 100% mer kvinnor än i första boken.
Dessutom - stort plus för att det den här gången fanns en tydlig karta över Moskvas Metrosystem tryckt i boken. I "Metro 2033" fanns det en karta, men den var så mörk och svårläst att jag tog till Google för att förstå hur tunnelsystemet såg ut.

Som med förra boken tappar den lite i slutet, som jag tyckte gick alldeles för fort och nästan hetsades fram. Det var lite som att de sagt att boken inte fick överskrida 400 sidor och författaren egentligen hade mer att säga men nu fick bråttom att hinna berätta klart innan sidorna tog slut. Jag hade gärna haft lite mer kött på benen där, inte den där superhetsiga flykten genom tunnlarna som kändes lite grann som "sen så, sen så". Det är inte dåligt, men känns lite hastigt och plötsligt inpå. Lite av "vad hände egentligen?"

Betyget blir ändå 3/5. Jag kommer absolut läsa den "Metro 2035" som verkar komma senare i år, och jag kommer med största sannolikhet att läsa de böcker som finns utgivna i samma universum som "Metro"-böckerna, men av andra författare. Jag kommer inte spela spelet dock.

Varken forskarna eller författarna kan förutse framtiden, tänkte den gamle. År 2034 skulle människan för länge sedan ha erövrat minst halva galaxen, eller åtminstone sitt eget solsystem. Det hade man sagt när Homeros var liten. Men både författarna och forskarna hade utfått från att mänskligheten skulle handla rationellt och konsekvent. Som att den inte bestod av några miljarder lata, lättsinniga och nöjeslystna individer, utan snarare liknade en strävsam bikupa, utrustad med ett kollektivt förnuft och en vilja; som om det funnits några seriösa avsikter bakom erövringen av kosmos... I stället hade man tröttnat innan man ens nått halvvägs och gått över till elektronik och bioteknologi, utan att nå särskilt imponerande resultat på något av områdena. Utom kanske inom kärnfysiken.
Och nu stod han här, en vingbruten kosmonaut, livsoduglig utan sin gigantiska rymddräkt, en främling på sin egen planet, redo att utforska och erövra tunneln från Kachovskaja till Kasjirskaja. Allt annat kunde han och de andra överlevande bara glömma. Från underjorden såg man ju inte ens stjärnorna.