"Allt och mer därtill" av Jaqueline Briskin

I min ungdoms glada dagar hände det ibland att jag snodde min mammas böcker. Vissa av dessa var av lite mer tveksam natur, så kallad tantsnusk - det som idag kallas romance och är mer allmänt accepterat (tackålov). En av dessa var "Allt och mer därtill" av Jaqueline Briskin, som jag vet bestämt att jag läste två gånger ganska tätt inpå varandra, och troligen en tredje gång (eller mer) också, för jag ä-l-s-k-a-d-e den. Sedan hände en massa andra böcker och denna föll i glömska. Fram till för ett par år sedan när jag började tänka mycket på den. Problemet var att jag inte kom ihåg mer än vissa delar av handlingen. Jag mindes inte vem författaren var och jag mindes inte titeln. Som tur var kom jag ihåg hur omslaget såg ut, så det borde ju vara en lätt sak att hitta den hemma hos föräldrarna. Det var det inte. Jag har kollat igenom deras bokhyllor åtskilliga gånger, och eftersom jag inte kom ihåg så värst mycket så kunde inte mamma hjälpa mig heller. Antagligen utsorterad någon gång, kom vi fram till.
Men så förra året befann jag mig på Stadsmissionen, och jag kollar alltid in bokavdelningen, och plötsligt - ett väldigt välbekant bokomslag. Och baksidestexten verkade aningen bekant, så jag slog till. 10 kronor är ju trots allt inte så mycket.

En bok om tre kvinnors vänskap, från åren på Beverly Hills high school på 1940-talet, som får sin final fyrtio år senare när katastrofen är ett faktum.
Från de rikas och vackras värld i Hollywood och världens metropoler. Om mode, filmstjärnor, rika arvtagerskor och trasiga familjer. Starka vänskapsband knyts och brister genom åren, men alltid finns de där för varandra.

Ett ganska långt tag där var jag osäker på om det här verkligen var den bok jag mindes från min ungdom, men så hände en av de scenerna jag så tydligt kom ihåg, så jodå - den här är det.
Och vad tycker jag, såhär 30 år senare? Älskar jag den fortfarande? Äh, nej. Jenny från förr får ursäkta, men det här var verkligen jättedåligt. Det kan så klart bero på en usel översättning, för språket känns väldigt daterat i den här. Utgåvan jag har i min ägo är från 1993, men jag minns att jag läste den tidigare än så. Jag gissar sent 80-tal, och jag har en del böcker översatt i den tidsperioden som känns daterade även de, så det kan vara att översättarna kanske inte var tipptopp just då, vad vet jag. Men dialogerna känns otroligt krystade, och miljöbeskrivningarna likaså. Det är ofta en upprabbling av namn på olika saker - maträtter, konstverk, modeskapare, filmstjärnor, kompositörer, ortsnamn - går det att rabbla så rabblas det. Det enda en får riktigt grepp om är karaktärerna, för de beskrivs bra och på ett sätt som gör det lätt att ta dem till sig. Problemet är bara att de är så svåra att tycka om. Männen är bullriga och tar det/den de vill ha. Kvinnorna är vackra våp som fogar sig. Kärlekshistorierna som är centrala är så toxiska att det knappast finns dess like, så jag ser mycket problematik här. Inte bara att en av huvudkaraktärerna nöjer sig med en man då den hon egentligen älskar är förmodat död. Hon stannar även kvar hos honom efter att han våldtagit henne. Eller som han uttrycker det - utnyttjat min äktenskapliga rätt för hon är minsann min hustru.
Det förekommer flera våldtäkter, där den våldtagna väljer att stanna och ha en hyfsat kärleksfull relation med sin våldtäktsman. Det är nästan som att författaren försöker få våldtäkterna att framstå som något som händer ibland bara. Så långt bort från #metoo vi kan komma, på ett litet ungefär.
Sexscenerna är bland det osexigaste jag har läst, så de får väl anses rätt så misslyckade. Det blir mer skämskuddevarning än sexigt, det är nästan som att författaren (eller översättaren) satt och var geberad när hon skrev de scenerna, och de blir därefter - osexiga. Och anar jag lite homofobi där? Unket.

Så nej. Definitivt ingen hit, så här 30 år senare, med mycket mer utvecklat sinne för vad som är en bra roman. Det här är det inte. Betyget blev 1/5. Vilken besvikelse för det minne jag hade.