Plejaderna om "Den engelska flickan" av Katherine Webb

Äntligen dags att ses igen i bokcirkeln. Vi var decimerade med en deltagare som hade magsjuka hemma och sådant vill vi inte veta av. Vi saknade dig, men nej tack till magvirus.
Vi som var där hade alla läst boken, och vi pratade om den, livet, vad som hänt sedan sist och så gofikade vi på hallonpaj och massor av te.

Boken i fråga var "Den engelska flickan" av Katherine Webb.

Bildkälla Goodreads

Nyblivna arkeologen Joan reser med sin fästman Rory till Oman, en plats hon länge har velat besöka. Hon reser dit för att träffa sin bror, Daniel, som strider för de brittiska trupperna i landet, men också för att träffa Maud vickery som Joan beundrar mycket. Maud vickery var nämligen den första västerländska kvinnan att korsa öknen.
Joans förhoppningar om att själv få till stånd en utgrävning grusas av stridigheterna, men med Maud kan hon ändå drömma sig bort. Mötet med Maud ska komma att förändra allt.

Så bra på baksidestexten. Vi trodde vi skulle få en bok med två starka kvinnor som trotsade förbud och bestämde sig för att gräva kosta vad det kosta vill, men vi fick en tämligen korkad och tråkig huvudperson som fattade dåliga beslut mest hela tiden och gav upp vid allra minsta motgång. Vi trodde vi skulle få en roman om äventyr med lite jävlaranammakvinnor, men det vi vick var en ... romance? Egentligen inte ens det, men allt kretsade i slutändan kring män. Vad män sade och gjorde, hur det påverkade och hade påverkat både Joan och Maud.
Boken berättas i parallella tidslinjer, med Mauds berättelse i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet med hennes resa i öknen, samt Joans tidslinje 1958. Det här greppet är välprövat, men känns i ärlighetens namn lite uttjatat. Det här var tredje boken i rad vi läste med parallella tidslinjer, och det är illa när det bara är en av dessa om är någorlunda intressant, och det då inte är huvudpersonens linje.
Vi uppskattade mest Mauds resa i öknen, och den berättelsen om vänskap mellan män och kvinnor, och en kamp mot elementen som uppstår här. Vi uppskattade inte alla delar av den resan, för ibland blev det lite hetsigt berättat, och vissa saker som händer var av himla-med-ögonen-karaktär.
Joan. Den engelska flicka som troligtvis titeln syftar på. Och hon är verkligen en flicka. Naiv, småkorkad, lättledd och faktiskt lättlurad. En drömmare som ständigt låter sig bli överkörd. Ger upp vid minsta motgång. Och kan inte se alla tecken som skriker om att hennes förhållande med fästmannen kanske inte är det bästa. Jag såg igenom det vid deras första interaktion, men så har jag lärt mig ett och annat om bild- och textanalys genom åren. Vissa kanske blev mer överraskade, men ingen i cirkeln blev det.

Det här var alltså en bok som gjorde oss besviken. Det hade varit intressant om författaren fördjupat sig mer i de konflikter som rådde i området under den här tiden, i stället för att bara glossa över det. Den påverkan den konflikten hade på Joans drömmar. Det hade även varit intressantare med en fördjupning i relationen mellan Maud och Joan, och om Maud hade fått en sorts mentor-roll i Joans yrkesliv. Nu blev det lite pannkaka av det hela, och det mesta som hände var att de satt och pratade med varandra om hur det påverkats av den och den mannen. Så, det var en sådan bok...

Betygen blev inte höga. Högsta betyg blev 3, men det förekom även en del ettor. Mitt betyg var 2/5, och Plejadernas medelbetyg blev 2,05/5.
Ingen bok vi rekommenderar med andra ord, men en bok som funkar i hängmattan. Katherine Webb har skrivit flera andra böcker. Jag kommer troligen inte läsa fler, medan vissa var lite nyfikna på att utforska hennes författarskap närmare. Som semesterläsning, om inte annat.