"Kafka på stranden" av Haruki Murakami

"Kafka på stranden" var den första boken av Haruki Murakami jag läste, och nu har jag alltså läst om den. Då lånade jag den av en vän, nu hittade jag en så rasande snygg utgåva att jag var "tvungen" att ha den. Samt att jag då fick möjlighet att läsa om den, så klart.
Den här boken var en av tre som fick mig att dra igång min bokcirkel för massa år sedan (de andra två var "Boktjuven" och "1984") för jag hade sådan innerlig lust att diskutera den. Jag har fortfarande lust att diskutera den, kan jag avslöja.

Bildkälla Goodreads

På sin 15-årsdag rymmer Kafka Tamura hemifrån för att undkomma en profetia och för att söka sin mor och sin syster som försvann från familjen 11 år tidigare. Han reser till en stad långt hemifrån, där det finns ett bibliotek han gärna vill besöka. På vägen träffar han många individer som alla kommer att påverka honom.
Nakata är den gamle mannen som kan prata med katter. Han letar efter den bortsprungne katten Goma, när han kommer i kontakt med den ondskefulle kattplågaren Johnny Walker. Det mötet kommer leda Nakata ut på en resa för att finna resten av sin skugga, som han förlorade under mystiska omständigheter som barn.

Milt uttryckt är "Kafka på stranden" en ganska flippad historia. Ett utmärkt exempel på magisk realism, strösslad med massor av populärkulturella referenser. Ganska ofta är det bara att hålla i hatten och följa med på resan. Förstår jag allt som händer i boken? Nej. Får jag svar på alla frågor som boken ställer? Nej. Gör det något? Absolut inget alls. 
För att vara en så pass omständlig bok, med fler twister än en labyrint, så är den ändå hyfsat lätt att läsa. Trots att den är på sisådär 500 sidor, upplevde jag inte att det tog lång tid att läsa. Det var lekande lätt att fastna och bara låta orden föra mig framåt. Persongalleriet är ganska stort, men inte alls svårt att hänga med i.
Men en sak är inte Murakami så värst lysande på, och det är att skriva om sex och kön. Det känns som att det finns där just för att väcka reaktion, och tillför egentligen inte berättelsen något vidare värst. Även om just den här berättelsen på många sätt är inspirerad av Oidipus-sagan. Jag tycker dock att de mest var ganska smaklösa, och det har jag tyckt även när jag läst andra böcker av Murakami, så det är inte bara den här boken och dess teman som gör det.
Ändå har boken som jag tycker mycket om. För en gångs skull gillar jag att inte få alla svaren. Jag gillar de mystiska elementen som känns helt naturliga i den här kontexten, trots sin absurditet.

Jag lät betyget vara det samma från förra gången jag läste den, även om jag nog egentligen inte var lika förtjust den här gången. Den får fortsatt stå kvar på favorithyllan, med betyget 5/5.

En sak bara, för "Kafka på stranden" borde kanske komma med en och annan varning. Det förekommer grafiskt beskrivet djurplågeri. Det förekommer även sekvenser med sexuella övergrepp/våldtäkt och möjligtvis incest.