Aprilfavoriter

Valborgsmässoafton blir det oavsett om det är pandemi eller inte. Inte för att jag hade firat värst mycket ändå. Kanske blir en brasa i öppna spisen senare ikväll, kanske inte. Jag tror vi har marshallows vi skulle kunna grilla i så fall. Kan kanske bli mysigt.
Att jag inte kommer kunna baka en rabarberpaj lagom till Valborg insåg jag redan i mitten av den här alldeles för kalla vårmånanden. Det har ju trots allt snöat på tulpanerna mer än en gång. Det har mer känts som förvår än vår, och nu längtar jag väldigt mycket efter lite värme. För även om det varit många soliga dagar, så har det också varit väldigt kallt. 

Vädret har alltså inte varit en favorit i april, men andra saker har varit det istället. 

Bok: Månadsboken "Fånga och döda" av Ronan Farrow. Mer om den nästa vecka. 

Film: Det har inte blivit så värst mycket filmtittande den här månaden. Av de få jag såg var omtitten av "The Others" den bästa.  Ännu en gång för att det är något särskilt med att se ens barn tycka om en film som jag själv tycker väldigt mycket om. Finns på Netflix.

TV: Första säsongen av "Penny Dreadful"tyckte jag mycket om.

Nagellack: Spirit of the forest från Pahlish. 

Skönhet: Jag börjar märka resultat av min träning nu. Dels av de där småpassen jag gjort varje dag, men framför allt för att jag orkar mer när jag gör yoga. Jag kan hålla positionerna på ett annat sätt och jag kommer längre i både stretch och balans. Känner att min hållning blivit bättre och att jag blivit fastare i kroppen. Lite sladder som försvinner gör en massa för humöret kan jag lova.

Extra speciell rolighet: Min lilla mamma fyllde 80 år och bjöd in oss på ett litet kalas. Fick träffa en moster och morbror och vågade till och med krama om dem för de var vaccinerade. Och en storebror och en brorsdotter var också med. Och så klart - väldens bästa mamma. Min. ❤️

Favoritinlägg: Med risk för att upprepa mig själv - bokhögen från mars. 

Aprils nagellack

Åtta lack hann jag bära den här månaden. Just nu är jag inte jättepepp på att måla naglarna med nya tjusiga kulörer, utan är mer intresserad av att se dem få lite längd igen. Eller i varje fall lite styrka. Jag har haft problem med flisiga och skiviga naglar en period, samt att jag hackade av en pekfingernagel ganska långt in när jag slant med kniven när jag lagade mat för att tag sedan. Naglarna är alltså nedfilade ungefär så långt det går, och så ger jag dem lite extra kärlek just nu. Men det är ju inte jättekul att sätta tjusiga lack på naglar som är yttepyttekorta och i dåligt skick.

Nåväl, det där brukar reda upp sig, särskilt som jag gjort något åt grundproblemet (bytt baslack). Och åtta lack vill nu visa upp sig i alla sin prakt, så här kommer de - i den ordning jag bar dem. Som vanligt.

Pahlish, Soot sprites
Alla Pahlish-lack jag har i lådan just nu är från Hey let's go!-kollektionen och har Studio Ghibli-tema. Soot sprites är supergulliga små andar som är med i "Min granne Totoro" och "Spirited away". Där är de kolsvarta, så lacket känns sådär i representationen. Å andra sidan är lacket en skir askgrå som skiftar kraftigt i lila. Och så massor av holo på det, eller prismatiskt miniglitter som det mest syntes som. 

Depend 7day, Dress code: cool
Tydligen kände jag för något sobert när jag bar det här lacket, eller så var det i största allmänhet det där med att svärtat grönt liksom aldrig är fel. Det må vara ett helt vanligt krämlack, men jag uppskattade för just precis det. Enkelt, och snyggt.

Atelier rouge, C'est la vie
Usch vad mina nagelband ser kladdiga och trista ut här. Så var penseln i det här lacket lite besvärlig också, fastän att jag nu har lärt mig att den där stora korken faktiskt är avtagbar. Slöseri på plast, tycker jag...
Lacket i sig är en mörkare grå som drar åt det kalla, blå hållet. Jag brukar trivas i grå lack, och gjorde så även nu.

Pahlish, Spirit of the forest
Min mammas älsklingsfärg är grönt, så på hennes födelsedag brukar jag måla naglarna gröna. I år fyllde hon dessutom jämna 80  år, så jag tyckte det passade med ett så vackert lack jag bara kunde hitta.
Spirit of the forest är med i "Prinsessan Mononoke", och jag tycker att lacket på ett bra sätt fångar själen hos en skog. Lite murrig grön, med större färgskiftande flakes och holoskimmer. Lite som att titta ner i en skogstjärn eller något. Hisnande vackert. 

a England, Merry maidens
Jag fick Ancient sites-kollektionen i julklapp av älskade maken, och det är han som valt det här lacket åt mig. Och inser ni vad vi tittar på här? Ett lack från a England som inte är holo. Minns knappt när det hände senast. Förra årets fyra kollektioner innehöll faktiskt rätt så många icke-holo, och hela Ancient sites är krämlack i olika nyanser av sten. 
Merry maidens är det ljusaste av lacken, nästan vitt men ändå tydligt grått. Tänker på dimma. Väldigt fint och vilsamt.

Depend O2, #642
Jag fortsatte på pastellspåret med ett pastellgult lack från Depend. Vaniljgult hade kanske passat bra i påskas, men det var inte då jag bar det, rebell som jag är. För att vara gult så var det inte jättejobbigt att måla med. Jag vill minnas att det här var två lager. Jag skulle däremot behöva tunna ut mitt topplack lite, för det börjar bli ganska besvärligt nu. Det är alltså topplacket snarare än det gula som gör att det kanske ser lite ojämnt ut.

Pahlish, Ohmu
En jätteinsekt från filmen "Nausicaä of the Valley of the Wind" har gett inspiration till det här ljusblå lacket med prismatiska glitter och holoskimmer. Kan kanske vara för att de har blått blod. Det kan vara så att jag tycker att lacket är mycket vackrare än dess inspiration. Jättegråsuggor är inget för mig, liksom. Hur godhjärtade de än må vara.

Depend 7day, Casual chic
Ett mörkare lila krämlack, helt enkelt. Så där ickeupphetsande att jag undrar varför jag ens beställde det. Lite åt det rödare lila hållet, hade det varit blålila hade det antagligen blivit blått i kameran. Men ja, jag har sett det förut, så jag hade kunnat vara utan det. 
Det lack jag bär just nu, och således sista lacket ut i april.

"Tales from the cafe" av Toshikazu Kawaguchi

En snabbläst liten bok på under 200 sidor. "Tales from the cafe" är den andra boken i Before the coffee gets cold-serien. Det finns visst en tredje bok, men den verkar inte vara översatt till engelska. Att de här böckerna inte finns översatta till svenska konstaterade jag redan när jag läste den första boken i början av april. 

Bildkälla Goodreads

Det har gått några år sedan den första boken, men på caféet är allt sig likt. De tre klockorna som alla visar olika tid sitter där på väggen. Kaffet smakar gott och det finns endast ett fåtal platser att sitta på. En av dem är ständigt upptagen av damen i den vita klänningen. Det är på den platsen det går att resa i tiden, men bara om hon lämnar sin plats och det finns någon där som kan hälla upp kaffet åt dig. Och kom ihåg - du måste återvända till din tid innan kaffet blivit kallt.

Även den här boken är uppdelad i fyra längre kapitel, som mest känns som noveller. De skulle kunna vara fristående, särskilt som reglerna för tidsresandet förklaras om och om igen. Varje kapitel innehåller en ny tidsresa, där vi får veta vem det är som reser, vem hen hoppas möta och varför. Det smygs in kunskap om de som jobbar på caféet också, främst för att de har vissa beröringspunkter med flera av de personer som besöker caféet - i ett eller annat syfte. 
Den här gången fick vi också veta mer om damen i den vita klänningen. Spöket som alltid sitter på stolen därför att hon inte återvända innan kaffet kallnade. Vi får inte hennes möte, men vi får veta vem hon är och omständigheterna kring hennes tidsresa. 
Vid ett par tillfällen får vi veta vad som händer utanför caféet, men den mesta handlingen sker även i den här boken i den lilla fönsterlösa källarlokalen som caféet är beläget i. Fortfarande många detaljer kring folks utseenden, och jag märker av den där manuskänslan som jag hittade redan med den första boken. Det märks väldigt tydligt att författaren är dramatiker i grunden.
Ett kapitel med ganska mycket pro life-känsla, som jag tyckte kändes lite halvunken. Och där jag tyckte att den första boken var repetitiv tycker jag nu att den känns rent av tjatig. Jag kan reglerna för tidsresandet nu - jag lovar. 

Betyget sjönk den här gången, och det slutade med att jag gav "Tales from the cafe" 2/5 i betyg. Jag kommer inte läsa bok tre om den någonsin översätts.

Sett på tv: The Falcon and the Winter Soldier

Som vanligt spoilervarning när jag skriver om tv.

Självklart valde vi att titta på "The Falcon and the Winter Soldier" när serien dök upp på Disney+.
I slutet av "Avengers: Endgame" gav Steve Rogers sin sköld till Sam Wilson, även känd som Falcon. Den här serien handlar ganska mycket om just den där skölden, och vilka känslor och uppoffringar den bär med sig. Vilken börda den faktiskt kan vara att bära.

Bildkälla IndieWire

Ärligt talat så var det en del jag inte riktigt hängde med på här. Jag hade svårt att få grepp om organisationen Flag Smashers och vad deras agenda egentligen var. Eller så tyckte jag kanske att de inte hade helt rätt och att de faktiskt var precis så mycket terrorister som de framställdes som i de första avsnitten, något som jag tyckte mattades av något allteftersom handlingen fortskred.
Det var så klart kul att se Sam och Bucky tvingas samarbeta, fast de egentligen inte gillar varandra. Till en början i varje fall. Det framgår också alltmer tydligt varför Steve valde att lämna vidare skölden till Sam, även om Sam till en början inte förstod varför just han skulle få den. Captain Americas utseende hamnar också i fokus här. Kan ens en färgad man vara Captain America, eller är det bättre med en vit, blond och blåögd Cap, som John Walker, där den färgade killen får agera sidekick, som Lamar/Battlestar.
Serien väcker alltså en del moraliska frågor, men i grund och botten är det ren och skär underhållning. Mycket våld så klart, och coola slagsmålsscener. 

Fast. Jag tyckte kanske inte riktigt att det här var så bra som jag hade hoppats på. Helt okej att tugga popcorn till, men så värst mycket mer vet jag inte om den gav mig. Etablering av nya karaktärer så klart, som jag antar att vi kommer få se mer av i kommande Marvel-filmer och serier. 

Endast 6 avsnitt, så den går ganska snabbt att binga, om en så önskar. Jag har sett den nu, och är nöjd så. 

"Days of blood and starlight" av Laini Taylor

"Days of blood and starlight" är den andra boken i Daughter of smoke and bone-trilogin. Och eftersom jag gillade den första boken var det liksom självklart att jag även skulle läsa de andra två delarna. 

Bildkälla Goodreads

En gång förälskade sig en ängel och en djävul i varandra. De drömde tillsammans om en annan sorts värld - en utan krig och alla dess fasor. En utan stora arméer och barn som slits ur sina mödrars famn. 
De drömde om en vacker värld utan blod och massakrer och uppskurna strupar. 
De drömde om ett paradis redo att fyllas med deras glädje.
Det här är inte den världen.

Bok två tar vid där bok ett slutade, och det är mycket konsekvenser av tidigare handlingar i den här boken. Jag saknar den ibland lite lättsamma tonen som fanns i den första boken. Det här är mörkt, ibland alldeles för mörkt för mig.
Boken är bra skriven, lite som vanligt med Laini Taylor, och hon är bra på att måla upp karaktärer, miljöer och skeenden på ett sätt som levandegör dem. Även känslor.  Och det är just där det faller lite för mig den här gången.
Känslan jag får av den här boken är nämligen inte värst trevlig. Det är mycket ångest, stridströtthet, förtvivlan och olyckliga känslor. Hade kanske varit på sin plats med en liten varning för grafiskt våld och även sexuellt våld.
Jag satt igår och skrev i min läsedagbok och försökte motivera för mig själv varför jag inte gav den ett högre betyg, nu när jag tycker den är så pass bra skriven och passar så bra in i bokens tema och trilogin i stort. Och svaret är nog helt enkelt den att jag inte tyckte om hur den fick mig att  känna. Det bar emot att läsa vidare i en bok som jag upplevde så pass fylld av angst. Det är spännande, det är bra skrivet, och det passar boken, men. Jag ville känna någon form av hopp i varje fall. Nu blev det den ena käftsmällen efter den andra.
Boken har även många olika perspektiv, vissa får vi bara följa i ett kapitel. Inte för att det blir jätterörigt, men samtidigt kan det ibland vara svårt att greppa ur vems synvinkel vi ser saker hända just nu. Är det någon som är viktig för handlingen eller bara någon som bevittnar?
Många tvära kast i handlingen, och jag känner en viss spänning inför att få veta hur det slutligen löser sig. Det känns som att det bygger upp mot något episkt. 

Mitt betyg på "Days of blood and starlight" blev 3/5. 

FredagsFilmen: Tuck everlasting

Häromdagen hade jag och E filmkväll med smörpoppade popcorn och bråkig katt som klättrade runt överallt. På repertoaren stod en film jag tänkt se ett tag, som är baserad på en bok av Natalie Babbitt - "Tuck everlasting". 

Bildkälla Disney

Winifred Foster är enda barnet till den lilla staden Treegaps förmögna familj. När hennes föräldrar vill skicka henne till en flickskola bestämmer hon sig för att ge sig in i skogen där hon går vilse. Hon möter den unge Jesse Tuck i skogen, men när han hindrar henne från att dricka ur samma källa som han nyss drack ur själv, börjar äventyret på riktigt. 
Winnie blir förd till Jesses familjs stuga, och får snart veta deras hemlighet - och allt den för med sig.

Den var väl... okej. Inget direkt omvälvande, även om fotot är vackert. Så är det ju det här med allt skitsnack om korsetter som driver mig och E till vansinne, och som tydligen måste vara med i alla filmer där unga kvinnor har korsett. Samt att det inte alltid är lätt att se en film tillsammans med en person som gapskrattar sig igenom alla romantiska scener (och de finns det gott om i den här filmen) för att hon tycker att de är så lökiga. Hon har ju inte fel, men.
Lite amerikanskt och Disney-esqued tillrättalagt. Fint foto, med vackra miljöer och fina kläder. Pinsamma försök till skotskt accent - som vanligt.
Så där bra som jag hade inbillat mig att den skulle vara? Nej. Är nyfiken på att läsa boken dock. Kan tänka mig att den kanske skulle ge mig mer.

BoJo för maj

Det märks att jag inte varit nöjd alls med hur aprils veckouppslag blev, för jag var ganska ivrig att testa något nytt och göra sidorna för maj. Jag visste dock inte riktigt vad jag ville ha för färgtema, så hade det inte tagit så lång tid att bestämma mig för gult, orange och lite guld, så hade jag säkert gjort de här sidorna redan i mars.
Nu blev de klara i helgen, och jag ser redan nu fram emot att sätta reservoarpennan i de här sidorna. 

Ganska snabbt bestämde jag mig för att rita alla (nåja, nästan alla) streck på fri hand. Det gör att linjerna blir lite wobbliga, men det ger även en viss charm som jag gillade mycket. Självklart hade jag hjälp av att sidorna i min bulletjournal har prickar att gå efter, samt att jag i några fall hade ritat upp i förväg med blyerts hur sidorna skulle se ut.
Bland annat hade jag en blyertskalender att gå efter när jag gjorde månadsuppslaget, tillika startsidan för maj.

Kassaboken använde jag som synes linjal på. Andra sidan är som vanligt det för månadens bok och månadens nagellack. Jag har bestämt vilken bok det blir, men inte skrivit in den än.

Från och med april så har jag lagt mina hurtiga sidor innan veckouppslagen. Med "hurtiga" menar jag såklart mitt schema för Yoga with Adriene, samt månadens tema. 
Yoga with Adriene släpper ett nytt tema i slutet av varje månad, med en spellista på YouTube för den kommande månaden, och hittills är det den jag använt mig av. Kommer göra så även i maj, men temat är inte släppt än, men mallen ser ut så här.
I april har mitt personliga tema varit Move it! och jag har gjort ett pulshöjade träningspass varje dag - utom mina inräknade vilodagar (tisdagar). Jag hade tänkt ha ett helt annat tema i maj, men nu har jag trivts så pass bra med det här, samt att jag inte vill släppa den goda vana jag känner att jag håller på att bygga upp, så jag har bestämt mig för ett liknande tema även i maj. Jag kommer även fördjupa mig i livsyogan i maj. 
Mycket hurtande blir det....

Vanor, humörkoll och en rad om dagen ser ut precis som vanligt. Jag är väldigt nöjd med att göra min humörkoll månadsvis, istället för att försöka mig på att pixla året, som jag gjort (och misslyckats med) flera gånger tidigare. Kul även att se hur humöret förhåller sig i relation till menscykeln, som jag också har koll på här.

Och så här blev veckouppslagen. Mycket mer vilsamt för ögat, och med gott om plats för dagliga att-göra-listor, något som jag just nu skriver på post it-lappar. Jag har nämligen kommit på ett nytt sätt att hålla mig produktiv, och där är att-göra-listor en viktig del. Känner dock att det troligen är mer praktiskt att ha det direkt i kalendern än att ha det löslappssystem som post it varit. 
Men mer om det en annan dag, för jag planerar att skriva lite mer utförligt om det i ett eget inlägg.

Alla citat i majs veckouppslag kommer från låten "Somebody" med Depeche Mode, som sjöngs på vårt bröllop. Och som ni ser så firar vi vår 21-åriga bröllopsdag i början av maj. 

Dagens-Dagens

Låt: Något klassiskt antar jag. Lyssnar mest på instrumentala spellistor just nu, och vet inte alltid vad det är jag lyssnar på. 
Outfit: Svarta leggings och svart kofta från H&M, blommig klänning från Gina Tricot (gammal). Nya glasögon från Specsavers. Älskar dem!
Smink: Nix pix kakmix.
Doft: Fick ett doftprov med Libre från YSL sist jag (nät)shoppade på Kicks, så jag provar den. 
Smycke: Ringarna.
Klocka: Inte just nu, nej.
Läser: Shakespeare, "Fånga och döda" av Ronan Farrow, bok två i Daughter of smoke and bone-trilogin av Laini Taylor, "Days of blood and starlight".
Frukost: Te, äggröra, tomater, ostsmörgås.
Fika: Kaffe och en skiva kanellängd som E bakat. Eller två.
Middag: Grillat med klyftpotatis. Det gäller att passa på innan väderomslaget!
Pryl: Bäddmadrass. Hoppas jag vaknar mindre stel nu...
Motion: Stretchpass, yogapass och hundpromenad.
Kvällsnöje: Inte mycket. Vaknade alldeles för tidigt idag för att orka göra något som kräver hjärnverksamhet.
Att tillägga: Hm.... Nej...?

"Emma" av Jane Austen

För ett par år sedan läste jag Jane Austens "Emma" för första gången. Jag har alltid älskat filmatiseringar av den här romanen, och har två minserier och en film i min dvd-samling just nu. Därför var det med förvåning jag inte alls tyckte om den, utan gav den en tvåa i betyg.
Med det i tanke är det kanske knepigt att jag valde att läsa den igen. Men nu hade jag second hand-fyndat en inbunden "Emma" för ett drygt år sedan. Boken ser oläst ut, till och med. Kanske inte det snyggaste omslaget, men den är i Modernistas utgivning som kom för ett par år sedan. Och kanske skulle jag tycka om den mer om jag läste den på svenska? Ibland kan ju språket sätta käppar i hjulet.

Bildkälla Goodreads

Emma Woodhouse tillhör en av de finare familjerna i Highbury. Hon roas av att försöka gifta ihop folk, och då hon lyckats så bra med sin guvernant bestämmer hon sig för att göra ett nytt försök med den unga Harriet Smith, elev på byns flickskola, med ett ursprung höljt i dunkel. 
Själv ska Emma minsann aldrig gifta sig. Hon ska stanna hos sin sjukliga pappa - eller åtminstone sin hypokondriske pappa. För henne är äktenskapet något för andra, men inte för henne själv.
Hennes granne mr Knightley tycker dock att Emma ska låta bli att lägga sig i. Men det är när Harriet börjar utforska sina intressen kring äktenskapet, som även Emma finner sina egna önskningar.

Av många hyllas "Emma" som Austens bästa roman, men till den skaran är jag ännu inte beredd att sälla mig. Däremot tyckte jag betydligt mer om boken vid den här omläsningen, och jag tänker faktiskt skylla på språkförbistringar förra gången. Jag minns att jag också tyckte boken var jobbig att läsa rent fysiskt, då det exemplar jag hade (har) hade väldigt litet typsnitt. Så var inte fallet den här gången.
Personporträtten är verkligen spot on, och de personer det är meningen att jag som läser ska ogilla - ja, de ogillar jag. Och tvärtom. Vissa partier är ganska pladdriga av sig, främst för att det är två individer som är lite väl duktiga på att prata. En gör det dock lite mer illasinnat än den andra, så det är inte miss Bates jag vill krypa in i boken och strypa med taggtråd, den äran får mrs Elliot stå för.
Jane Austen ironiserar bra över den tidens rådande klasskillnader, och vikten av att hålla sig till sin typ av människor. Så även här, där jakten på kärlek också blivit helt central. Emma ses som lite suspekt för att hon inte vill gifta sig, särskilt som hon är gott parti och inte står utan anbud. Men det gäller ju att hålla sig väl med rätt typ av personer. Alltid lika roligt att se en tafatt präst få på korgen av romanens kvinnliga huvudkaraktär, här liksom i "Stolthet och fördom" (som fortfarande är min personliga Jane Austen-favorit).

Jag tyckte alltså bättre om boken den här gången och höjer mitt betyg. Från 2,5 till 4/5.

Plejaderna om "Naondel" av Maria Turtschaninoff

Än så länge håller vi oss till digitala möten i Plejaderna. Minus är så klart att vi längtar efter att kunna ses på riktigt och fika och babbla tillsammans, fördel är att vi blir förbaskat effektiva. När tekniken hade slutat strula och alla var på plats så tog det oss mindre än två timmar att avhandla både bok och liv, något som annars tar minst tre timmar - ofta mer. Vi trivs ihop, helt enkelt.

Den här gången hade vi läst high fantasy, i form av "Naondel" av Maria Turtschaninoff. Egentligen bok två i serien om "Det röda klostret", men då den utspelas innan de andra böckerna så kan den läsas helt fristående.

Bildkälla Goodreads

Kabira har som uppgift att vårda den heliga källan. Hon avslöjar källans hemligheter för Iskan, som hon är djupt förälskad i, trots att ingen utomstående ska invigas i källans krafter. Det blir början på en spiral av död, våld och maktspel.
Kabira finner sig snart fånge i Iskans harem, där den ena kvinnan efter den andra ansluter. Nomaden Garai, krigaren Sulani, drömväverskan Orseola och många fler.
Det här är berättelsen om Ursystrarna. De som lämnade allt de älskade för att bilda Det Röda Klostret.

Det här är egentligen en ganska lättläst bok, om vi bortser från alla krångliga namn på personer och saker. Det var inte alltid det klarnade, och det fanns bland oss vissa besvär med att hålla isär vem som var vem och vem som gjorde vad. Det förekom en känsla av ge upp som läsare, i att kunna hålla isär begreppen, och bara läsa ändå. 
De olika kvinnornas berättelser får vi i kapitel där de berättar sin egen historia, och här kände jag (och fick visst medhåll i) att deras berättelser var tema med variation. Efter ett antal berättelser fann jag det ganska ointressant att någon hade haft det någorlunda okej (Vissa mer än andra), sedan kom Iskan och hans våldtäktssnorre, de blev inspärrade i ett harem och allt blev skit. För att påstå sig vara en feministisk bok var det stort fokus på Iskan och mest ett vältrande i självömkan, uppgivenhet och skuld för kvinnorna. Vi efterlyste en form av systerskap, ett grundande av klostret redan inne i haremet, så att säga. Det fick vi inte, utan det var ganska lite interaktion mellan kvinnorna i haremet under bokens gång.
Vi värjde oss också mot att boken kändes väldigt mycket som att den utspelade sig i den här fantasivärldens Mellanöstern, och då hamnar vi lite i ett gränsfall i huruvida boken blir främlingsfientlig, med sin unkna kvinnosyn, harem, slavinnor och våldtäkter. Personligen tänkte jag inte på just det när jag läste, för jag tyckte det här var väldigt mycket en fantasivärld (även om jag funderade på geografin både en och två gånger) men när det påpekades var det svårt att bortse från, och även svårt att bortse från problematiken det innebär.

Vi pratade en del om varför det där av oss efterlysta systerskapet uteblev, och vi kom fram till att det kanske möjligen var i författarens intresse att lyfta fram hur förtryckta och rädda de här kvinnorna var. På samma sätt som offer för våld i hemmet får frågan varför de inte gick vid första slaget, så byggs det här upp varför de inte klarar av att försöka fly - hur de bryts ner och blir fråntagna allt det de vill ha, allt det de älskade och var vana vid.

För mig var det här en bok jag inte alls hade lust att läsa när jag gjorde det, så stackars lilla boken simmade uppströms redan från början. Det var så mycket jag inte tyckte om - de krångliga namnen, magin -  som känns väldigt inkonsekvent, de repetitiva bakgrundsberättelserna, hur de kan veta så mycket när de är fångade i haremet och inte får gå ut i trädgården ens. Boken gav mig liksom ingenting, och jag har ärligt talat glömt bort mycket av den efter det att jag läste ut den i början på april. Möjligen blev den lite mer spännande på slutet, men för mig var det liksom redan försent då.

Betygen var ganska samstämmiga den här gången och hamnade alla mellan 2 och 3, de allra flesta av dessa betyg med någon typ av marginal, och då talar jag inte om halvor direkt.
Plejadernas medelbetyg på "Naondel" av Maria Turtschaninoff blev 2,58. 
Mitt personliga betyg var 2/5. Ja, jag gav det lägsta betyget.

Säsongssammanfattning: Penny Dreadful, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Jag har tänkt titta på "Penny Dreadful" i flera år. Kanske inte riktigt ända sedan den kom, men snudd på. Och den här serien hade premiär i maj 2014, så det var som sagt ett tag sedan. 
Serien fick tre säsonger innan den lades ner, sammanlagt 27 avsnitt lite ojämnt fördelade. Jag har nu sett den första säsongens åtta avsnitt och väl kan väl säga såhär -  det var inte riktigt vad jag trott det var.
Jag hade nämligen fått för mig att serien utspelade sig i New York, vilket kan bero på att Josh Harnett är med. Men nej, vi är i London, året är 1891 och här vimlar det av välkända karaktärer från den klassiska skräcklitteraturen.

Bildkälla Pinterest

Favoritavsnitt: 1x01 "Night work" Skarpskytten Ethan Chandler blir rekryterad av den mystiska Vanessa Ives och upptäcktsresanden Malcom Murray, för att hitta en försvunnen person. De lockar också med sig doktor Victor Frankenstein. 
1x04 "Demimonde" Vanessa blir alltmer intresserad av Dorian Gray. Victor börjar arbeta med doktor van Helsing, och de två finner att de förstår varandra mycket bra. Fenton lockar sin mästare till Murrays hus.
1x07 "Possession" Sir Malcom, Ethan, Victor och Sambene har fullt sjå i flera veckor med att försöka fördriva det som tagit bo i Vanessa.

Favoritkaraktär: Vanessa. Och så gillar jag Victor Frankenstein en hel del.

Favoritpar: Okej om jag passar på den? Bra. Pass.

Bäst i säsongen: För mig som älskar den här mysrysliga skräcken från förr, så är det så klart jätteroligt med alla dessa karaktärer och referenser som dyker upp. 

Värst i säsongen: Avsnitt 5, "Closer than sisters", var förvisso ett väldigt bra avsnitt, men det hamnade inte på punkten här ovan för att det var så grafiskt jobbigt att titta på många gånger. Så kanske värst för alldeles för realistiska scener av hur mentalpatienter behandlades på den tiden.

Övriga kommentarer: Hur kunde det ta mig så lång tid att börja titta på den här serien? Silly me.

Soundtrack of my life

Shakespeare's sister - Stay

If this world is wearing thin

And you're thinking of escape

I'll go anywhere with you

Just wrap me up in chains

But if you try to go alone

Don't think I'll understand

Stay with me

Stay with me

In the silence of your room

In the darkness  of your dreams

You must only think of me

There can be no inbetween

When your pride is on the floor

I'll make you beg for more

Stay with me

Stay with me

You'd better hope and pray

That you'll make it safe

Back to your own world

You'd better hope and pray

That you'll wake one day

In your own world

Cause when you sleep at night

They don't hear your cries
In your own world

Only time will tell if you can break the spell

Back in your own world

Stay with me

Stay with me

Stay with me

Stay, stay, stay, stay

Mor, lilla mor

Vänern från Dalslandshållet. Sommaren 2015.

Idag är det min mammas 80-årsdag. Den kommer kanske inte riktigt firas så som vi först trott, med ett hejdundrande kalas, men med tanke på att min pappa inte kan vara med så kanske det är lika gott att det blir lite mer stillsamt. 
Tårta blir det i varje fall, för det ska jag se till. Och känner jag mamma rätt så kommer det finnas ett överflöd av mat också. 
Mamma är nämligen sådan, omtänksam och närande - både när det gäller mat och när det gäller kärlek. Hon har sagt till mig att hon burit på en känsla av att inte ha gett oss barn tillräckligt materiellt när vi växte upp, och det var någonting jag blev förvånad över. Jag har aldrig känt att jag saknat något, för jag hade alltid min mamma.  Och min pappa. Fina föräldrar helt enkelt. (Även om jag inte fick den där "elgitarren" i julklapp när jag var liten.) Men jag antar att det är en del av föräldrarollen, att ha dåligt samvete och känna sig otillräcklig, för det gör jag mig skyldig till jag med.
Mamma är min idol. När folk säger att vi är lika varandra blir jag glad och stolt. För att vara lik en av världens varmaste och finaste människor är inte dumt alls.

Jag älskar dig mamma. Grattis på födelsedagen. ❤️

Tomma förpackningar

Det är flera saker som är på upphällningen i badrummet och andra liknande ställen just nu, och vissa av dem är jag nästan förvånad över att jag fortfarande får ut produkt ur och således inte finns med bland den här månadens tomma förpackningar. Jag hade gissat på fler än de 6 förpackningar jag verkligen gjort åt, men så kan det vara ibland. Det här är i varje fall vad jag tömt sedan sist.

Atrix. Intensive protection cream.
Ni vet vid det här laget nu, antar jag. Har så klart en ny också. 
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad handkräm. Oparfymerad.
En utmärkt handkräm på alla sätt utom ett - den är ganska rinnig av sig och kladdar därför ner sin förpackning. Så där så att mycket hamnar i korken och torkar till en obehaglig massa. Dessutom är det lätt att det kommer alldeles för mycket.
Annars är den bra, sjunker snabbt in utan att kännas kladdig, och återfuktar rejält. Har älskat den när det varit lite kallare och tassarna behöver lite extra omsorg. Jag har ingen ny, men det är inte omöjligt att jag gör ett omköp på grund av alla dess goda egenskaper.
Betyg 4,5/5

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Förutom att den här krämen inte är konsekvent i sin formula så älskar jag den. Ibland är den lagom fast, i bland lite väl rinnig, ibland så hård att den är svår att få ut ur tuben. Just den här var ganska lagom, och det tackar jag för. Ersatt med samma lika. För så länge ingen annan nattkräm i tub med liknande egenskaper kommer i min väg så håller jag mig till den här.
Betyg 5/5

It's skin. Aloe. Moisture and calming. Mask sheet.
Väldigt trevlig mask somkändes skön på huden och jag kände mig precis som utlovad både återfuktad och lugnad i huden efter användning. Rikligt med essens som jag sparade och kunde använda resterna av i en vecka. Kan absolut tänka mig att köpa om precis den här masken, men jag har flera andra på lut i badrummet just nu.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Shea butter.
När jag prenumererade på Sheet happens mask-boxar, så blev jag ofta lite extra glad om det fanns med en Holika Holika-mask i lådan. Generellt gillar jag dem, och Shea butter är egentligen inget undantag, jag bara inte älskade den. Essensen kändes lite seg och det var ganska snålt med den, så det blev inget överflöd. Masken i sig var bra, men jag klippte upp den över näsan för att den skulle passa bättre runt ögonområdet. Köper nog inte om just den här, även om huden kändes go efteråt.
Betyg 3/5

N.A.E. Naturale Antica Erboristeria. Shampoo bar. Repairing. Dry hair.
Från kärlek till likgiltighet. När jag närmade mig slutet på den här shampokakan så köpte jag något helt annat att ersätta den med, och jag betvivlar att det blir omköp. Dels för att den numera inte är supersmidig att få tag på, men också för att jag upplevde att den började klia och gav beläggning i hårbottnen. 
Betyg 3/5

Den sista förpackningen sorteras som pappersförpackning. Allt annat går tyvärr ner i plaståtervinningen.

"Den unge Werthers lidanden" av Johann Wolfgang von Goethe

Behöver den här boken ens någon presentation? Det känns som att det är en bok som alla åtminstone läst om, även om de inte läst själva boken. I varje fall när jag gick i skolan så var den en del av litteraturhistorien, dels som Goethes debutroman, men även för det inflytande den fick på den tidens ungdom. Vilket i sin tur ledde till att boken faktiskt förbjöds i flera länder, och Goethe himself tog avstånd från den på äldre dagar. 

Bildkälla Goodreads

Den unge konstnären Werther anländer till landsbygden. Här slår han sig till ro, lär känna lokalbefolkningen och blir så hänförd av landskapet att han finner det svårt att arbeta. På en bal blir han förälskad i den vackra Lotte - som redan är trolovad med en annan man.

Boken är skriven som en brevroman, och det kan vara en av de tråkigaste formerna av roman jag vet. Särskilt, som i det här fallet, det är en ensidig brevväxling. Det är alltså bara Werthers röst vi hör genom hela boken, inga svar från den han skriver till (vilket nästan uteslutande är vännen Wilhelm). Först i bokens avslutande del får vi in en annan röst, den från den påstådde förläggaren som redogör för Werthers sista tid i livet. Mycket tragiskt, minsann...
De flesta av oss vet väl hur det går för Werther. Drabbad av olycklig kärlek, och då Lotte en gång för alla avvisar honom, bestämmer han sig för att ta sitt liv. Min lekmannadiagnos är att han lider av en depression, men sådant existerade väl knappast på 1700-talet (eller i viss mån än idag).
Det är idag svårt att förstå hur den här boken skulle få en så stor påverkan på sin läsekrets. Många var de unga män som klädde sig som bokens Werther (i samma frack han hade när han första gången träffade Lotte), och det var mer än en som gjorde sig olyckligt kär i någon ouppnåelig kvinna. Kanske för att kunna ge henne det yttersta kärleksbeviset - skjuta sig själv.

Dessa stackars dumskallar ber jag om ursäkt för mitt betyg. Jag tyckte nämligen inte att det här var vidare värst bra, och hade det inte varit för bokens klassikerstatus och att den var Goethes debutbok och hur den påverkat både sin samtid och senare verk, så hade det blivit ännu lägre.
Mitt betyg på "Den unge Werthers lidanden" blev 2/5.

FredagsFilmen: To all the boys I've loved before-trilogin

Om du har tillgång till Netflix och känner för en romantisk film eller tre, så kan jag rekommendera trilogin "To all the boys I've loved before". Tre filmer alltså, som börjar med den som har titeln här ovan. Filmerna är baserade på romaner av Jenny Han, men jag har inte läst dem- Planerar inte att göra det heller, för jag har ju redan sett alla tre filmerna, så jag vet hur det går.

För att inte avslöja alltför mycket om hur det går, så koncentrerar jag det här inlägget på den första filmen. Kanske också den som är bäst, om jag tänker efter.

Bildkälla Wikipedia

Lara Jean har för vana att skriva brev till sina förälskelser. Dessa brev är endast avsedda för hennes egna ögon, men nu har de skickats ut till sina adressater, och nu dyker de upp en efter en - alla killar hon har gillat.

Det här är en charmig liten historia. Lagom till en skål popcorn och lite fniss. Men det finns också lite mer allvarliga undertoner, särskilt i de följande filmerna, om att hitta sin egen väg och komma tillrätta med sig själv. Allt med en gnutta humor och massor av romantik - så klart.

I uppföljarfilmen "To all the boys: PS. I still love you" har Lara Jean landat i ett förhållande med en av de personerna hon skrev brev till, när recipienten till det mest långväga brevet dyker upp och komplocerar saker och ting.

I den sista (?) filmen, "To all the boys: Now and forever" är det dags att söka till college. Lara Jean och hennes pojkvän har stora planer, men när de inte kommer in på samma college blir det hela lite mer komplicerat.

Tydligen är det en spinoff-serie planerad, som ska kretsa kring Lara Jeans lillasyster Kitty- Eftersom hon varit en av filmernas bästa karaktärer, är chansen stor att jag kommer titta på den. Om inte annat så för att få ett hum om hur det gått för Lara Jean och hennes hjärtats utvalda. 

"Before the coffee gets cold" av Toshikazu Kawaguchi

Tydligen en japansk bästsäljare. Själv vet jag inte riktigt hur jag fick nys om boken, men jag tror att det var Adlibris som tipsade om den, säkert för att jag har en massa Murakami i önskelistan. 
"Before the coffee gets cold" är den förts boken i en serie, där jag har de två första böckerna, men den tredje ser jag inte ens att den har blivit översatt. Ingen av dem finns på svenska dock, så jag har valt att läsa dem på engelske, eftersom min engelska är betydligt bättre än min japanska.

Bildkälla Goodreads

I en källarlokal i Tokyo finns ett litet café. Där finns inte många platser att sitta på , men kaffet är gott. Caféet har också en udda detalj - här går det att resa i tiden. Reglerna är många. Du måste sitta på en särskild plats och du får inte lämna den, du kan bara möta personer som du vet har varit på caféet, och du måste återvända till din tid innan kaffet kallnat.

Jag gillar idén med den här boken, och den bjuder också på spännande möten. Boken är indelad i fyra kapitel, som handlar om lika många tidsresor. En kvinna som vill träffa sin förlorade kärlek, en hustru som vill få kontakt med sin man, en syster som vill möta sin lillasyster igen och en mor som vill lära känna sitt barn. Kapitlen känns lite som noveller, men de hör tydligt samman med varandra, inte bara i skeenden utan också i beröringspunkter mellan de olika personerna. 
Författaren, Toshikazu Kawaguci, har främst arbetat som dramatiker, och skrivit flera pjäser åt olika teatergrupper i Japan. "Before the coffee gets cold" är en prisvinnande pjäs från början, som sedan skrivits om till en roman. För mig som läst en del manus i mitt liv så kan jag känna av det. Det är ett enda (scen)rum som hela boken utspelar sig i, vi som läsare får inte ens följa med in i köket en enda gång, utan vi är där vi har blivit placerade, vi har bra överblick över vårt begränsade utrymme, och rummet ges mer och mer karaktär hela tiden. Det är också bara en handfull av karaktärer med i berättelsen - en teaterproduktion har ju inte obegränsat med skådespelare att ställa på scenen.
Jag både gillar och inte gillar det. Jag gillar att det inte är en alltför utspridd historia, men samtidigt stör jag mig lite på att berättelsen ibland känns repetitiv. Jag får reglerna för tidsresandet berättat för mig väldigt många gånger, inte bara när det är dags för en resa. Det är också många beskrivningar av vad folk har på sig, som känns som direkta anteckningar till kostymören. 

Det är en lite småtrevlig berättelse, med älskvärda karaktärer. Jag föll dock inte så pladask som jag hade hoppats på, och hade jag inte redan haft den andra boken i min ägo så hade jag nog hoppat över den. Bu får det bli en annan gång, bara.
Mitt betyg på "Before the coffee gets cold" blev 2,5/5.

Mozzarellapasta

Senast jag skev om min mat under en dag, så hade familjen lagat ett nytt pastarecept. Jag har tänkt på det ganska mycket sedan dess, och känner att det kanske snart är dags för en repris. 
Receptet hade jag skrivit upp någon gång för länge sedan, och hittades när jag rensade bland kokböcker och recept som en del i min vårstädning. Det blev lite som en varm pastasallad caprese, och caprese är ju gott det med. 

Mozzarellapasta

valfri pasta av valfri mängd
1 stånd broccoli (250 g)
1 frp mozzarella (125 g)
1 ask körsbärstomater (250 g)

1 msk olivolja

färsk basilika

salt, peppar

Koka pastan enligt anvisningar på förpackningen. Skär broccolin i buketter och stammen i bitar, skär bort den hårda änden och det grova skalet först. Låt broccolin koka med pastan när det återstår 2-3 minuter.
Blanda tärnad mozzarella med halverade körsbärstomater, olivolja och basilika. Smaka av med salt och peppar. 
Häll av pastan och broccolin när det kokat klart, och häll ner i mozzarella- och tomatblandningen. Rör om och servera.

Vi åt vår med salladsblad och oliver och rev över extra parmesan. Vi funderade på om det skulle bli ännu godare om vi hade fräst tomaterna och broccolin i lite olja och vitlök. Så nästa gång vi gör det här (snart hoppas jag) är det kanske den metoden vi prövar då.

Bokhögen från mars

Det var nästan (men inte riktigt) så att jag glömde bort mitt månadsvisa inlägg om böckerna jag läste ut månaden innan. Fick helt enkelt lust att skriva om annat innan det var dags för det här. 
I mars läste jag ut sju böcker, varav en mest kan räknas som en bilderbok för barn. Förvisso ganska lång för att vara en sådan, men det tog ju inte lång tid att läsa ut den. Jag lyssnade även på en bok, så den egentliga siffran för mars kan väl anses vara åtta utlästa böcker.
Högen som sådan ser ut så här, i ordningen utläst uppifrån och ner. Ljudboken ej med på bild.

"Lille prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry är en sådan där bok som jag har tänkt läsa jättelänge. Jag har hört att den ska vara så fantastiskt bra, lite filosofisk och bjuda på saker för både barn och vuxna. Och så, när jag äntligen kommer mig för att läsa den, så tycker jag inte om den. Jag gav den 2/5 i betyg.

"The Starless sea" av Erin Morgenstern blev mars favoritbok, och är den enda boken hittills i år som jag gett högsta betyg, 5/5. Om Zachary som lånar en bok och finner att han själv är med i den. Och vad som händer så han försöker få svar på hur det kan vara så, och hamnar i en värld av berättelser.

"The strange and beautiful sorrows of Ava Lavender" av Leslye Walton är ännu en sådan där bok som jag hört många personer lovorda. Den handlar om Ava som föds med vingar, och den olyckliga kärlek som verkar förfölja hennes familj. Jag blev inte  värst förtjust i den här boken heller, trots all hype. Även här slutade betyget på 2/5. Den hade ett vackert språk, dock.

"The Hobbit" av J.R.R. Tolkien är ljudboken jag lyssnade på, och den finns således inte med på bild. Hittade en dramatiserad uppläsning på engelska, och lyckades äntligen ta mig igenom den här boken, om än som lyssnad på när jag kunde göra annat. Gissa betyget? 2/5.

"Daughter of smoke and bone" av Laini Taylor är den första boken i en serie, och den gav så pass mycket mersmak att de andra böckerna är på väg hem till mig (minus den fristående berättelsen om några av bikaraktärerna här). Laini Taylor är bra på att bygga världar. Både sådana sprungna helt ur fantasin, men också riktiga, som den här bokens Prag. Betyget blev 4/5.

"Med hjärtat som insats" av Simona Ahrnstedt läste jag för att få en fantasypaus. Romance vet en liksom vad den går ut på, och Simona Ahrnstedt lämnar mig inte besviken den här gången heller. Lite förutsebar om en kan genren, men härlig ändå. Betyget blev 3,5/5.

"Balladen om sångfåglar och ormar" av Suzanne Collins är en prequel på Hungerspels-trilogin, men inte lika bra. Handlar om Coriolanus Snow i hans ungdom, och det är svårt att finna några som helst sympatier med en så pass avskyvärd karaktär. Även om vi här får se vad det var som gjorde honom sådan. Slutet räddade bokens betyg, som blev 3/5.

"Svindlande höjder" av Emily Brontë läste jag som månadsbok. Tredje gången gillt, hoppades jag på, men sanningen är att jag aldrig gillat den eller förstått dess kultstatus - särskilt inte som kärleksroman. Det blir ingen fjärde gång, och betyget hamnade på 2,5/5. 

Jag har redan hunnit läsa ut en bok i april, med det är Plejadboken så den kommer jag inte skriva om än på några veckor. Får se om jag kan hålla och/eller öka tempot den här månaden. Tror kanske inte det, men en vet aldrig.

The dream is real or the dream is not-Dagens

Det mycket trötta ansiktet hos någon som vaknade till snö...

Låt: "Butterfly man" med Black. En av de största anledningarna till att jag ville ha en vinylspelare.
Outfit: Svarta jeans, vit t-shirt, randig tröja. Allt gammalt och allt från H&M.
Smink: Faktiskt! Lite mascara bara, men ändå. Från L'Oréal.
Nagellack: Soot sprites från Pahlish. Skulle behöva lacka om, men orka.
Doft: Eftersom coviden gjorde (och gör) saker med mitt smak- och luktsinne, så tycker jag ofta det kan kvitta. Idag är en dag det kan kvitta. 
Smycke: Ringarna. Öronhålen har växt igen så pass mycket att jag lagt undan alla mina örhängen. Attans. Ska göra om dem någon gång. Tror jag.
Klocka: Idag var dagen jag kom ihåg att ställa om mina armbandsur till sommartid. Så ofta har jag klocka alltså. Dagens var min Rosefield.
Läser: Shakespeare varje dag. "Fånga och döda" av Ronan Farrow. Läste ut Plejadboken "Naondel" av Maria Turtshaninoff. Kommer börja läsa "Before the coffee gets cold" av Toshikazu Kawaguchi innan den här dagen är slut.
Frukost: Te, äggröra, rostat bröd.
Fika: Te och påskgodis samt en bit (eller fler) av kladdkakan med toscatäcke som min mamma gav oss.
Middag: Kyckling med ris.
Pryl: Glasögon. Hämtade ut mina nya idag, men de hade jag inte hämtat än när bilden togs. Som synes, för där är det de gamla fula och slitna.
Motion: Workout för benen och ett yogapass. 
Kvällsnöje: Så lite som möjligt. 
Att tillägga: Snö alltså. Inte vad jag ville se utanför fönstret när jag gick upp i morse. Tråkigt att det ska bli mer av den varan den här  veckan... Var det någon som sade aprilväder?

"Svindlande höjder" av Emily Brontë

Tredje gången jag läser om Heathcliff och Cathy och deras förödande kärlekshistoria. Inte för att jag älskar den, utan för att jag tror att jag missat något nu när "alla andra" höjer "Svindlande höjder" så till skyarna. Den här gången testade jag att läsa den som månadsbok, med några sidor om dagen, för att se om jag skulle uppskatta den mer i ett lugnare tempo.
"Svindlande höjder" blev Emily Brontës enda roman. 

Bildkälla Goodreads

Heathcliff kommer som hittebarn till familjen Earnshaw. Han skapar snart starka band till sin välgörares dotter, Catherine. Först är de vänner, men under deras uppväxt växer vänskapen till kärlek. 
Deras olika sociala bakgrund får dock Catherine att välja en annan man, något som för in Heathcliff på en destruktiv bana av hämnd, som ska komma att rasera många människors liv.

Var ska jag börja? Med det jag tycker om, Kanske? 
Jag gillar miljöbeskrivningarna. Jag kan se de milsvida hederna framför mig, de vindpinade fälten av ljung och den lilla byns förfall - de har ju inte ens en pastor! Jag tycker i viss mån om Catherine den yngre, även om hon är bra dum i huvudet mellan varven (precis som sin mor), och även hushållerskan Nelly/Ellen, och absolut Hareton, som får ta alldeles för mycket skit bara för att hans pappa varit dum mot Heathcliff.
Omslaget till den här utgåvan är snyggt.
Vad gillar jag inte? Resten. Jag har väldigt svårt att se någon som helt romantik eller kärlek i den här boken, och då är det ändå som sådan den blivit känd. Visst, det finns kärlek mellan Cathy och Heathcliff, men den växer till att bli besatthet och galenskap. Det är ingenting fint och romantiskt i den, snarare något ödesdigert och fult. Boken blir mer en gotisk skräckroman om besatthet. 
Heathcliff är ett rötägg genom hela boken, som manipulerar sin omgivning, och när han inte får exakt vad han vill ha (Cathy) blir så hämndlysten att han tar till både verbal och fysisk misshandel, och massor av tjuvknep för att göra sin hämnd så stor som möjligt. 
Jag är heller inte förtjust i berättargreppet att låta hushållerskan berätta hela historien om Heathcliff och Cathy för sin hyresgäst. Det gör att jag känner mig ännu längre bort från karaktärerna, och det gör det ännu svårare att tycka om någon - om inte Ellen gör det först.

I mitt tycke är det här den sämsta boken av Brontë-systrarna, och jag kan inte för mitt liv förstå hur den nått en sådan kultstatus. Det här är inte kärlek, det här är misshandel. 
Jag har nu alltså läst "Svindlande höjder" tre gånger, och kan således konstatera att nej - jag tycker inte om den. Inte som den kärleksroman den utmålats som i varje fall. Som klassiker kanske den vinner en och annan poäng, men mer än så blir det inte. Det blir inte heller en fjärde läsning.

Mitt betyg på "Svindlande höjder" blev denna gång 2,5/5. En sänkning med 0,5.

"Balladen om sångfåglar och ormar" av Suzanne Collins

En av de mest efterlängtade böckerna förra året, var för min del Suzanne Collins nya bok som skulle utspela sig i Hungerspelen-universumet. Att jag sedan inte kom mig för att skaffa den förrän den hamnade på årets bokrea, är en helt annan sak. Men nu är det alltså gjort, och för ett par dagar sedan läste jag ut denna prequel till Hungerspelen.

Bildkälla Goodreads

Det har gått tio år sedan den bräckliga freden i Panem, efter distriktens uppror mot Kapitolium slogs ner. Det är även dags för de tionde hungerspelen. Som en eftergift till huvudstaden tvingas varje distrikt varje år skicka en pojke och en flicka till huvudstaden för att kämpa till döds tills bara en av dem återstår.
För första gången ska deltagarna få ha mentorer, i form av elever från den prestigefulla Akademin. En av dessa är Coriolanus Snow. Från att ha varit en av de mest framstående familjerna är det nu bara en fattig spillra kvar av familjen. Att vara mentor kan vara Coriolanus väg till makten och familjens återupprättelse. Men vägen dit är lång och snårig, och när Coriolanus blir tilldelad den exentriska Lucy Gray från distrikt 12 tror han först att han är chanslös. Men Lucy har andra saker än visor som talar till hennes fördel, både på arenan och utanför.

Minnesgoda läsare av ursprungstrilogin vet redan vem Coriolanus Snow är, eftersom han i högsta grad är med i de böckerna - som Panems diktatoriske President Snow. Nu är det några år kvar till dess när den här boken utspelar sig, men jag har ändå svårt att finna någonting med Coriolanus att tycka om. Jag vet ju vad han blir, och här börjar det synas hur han blev den han blev. Det är alltså en villain origin-bok jag precis har läst. Det skulle också kunna vara en bok om ursprunget till sången "The Hanging tree", eller "Hängeträdet" som den heter här. Som sådan kanske jag gillar boken lite bättre.
Jag tyckte språket i den här var... kanske inte dåligt direkt, men konstigt. Jag kollade till och med om det var samma översättare, och det var det, för jag kan inte minnas att jag störde mig så på språket när jag läste trilogin för några år sedan. Jag gissade alltså på att det var översättningen jag inte gillade, men med samma översättare så kanske inte. Kanske är den helt enkelt skriven i en lite annan stil, eftersom vi här följer Coriolanus Snow och Katniss inte ens är påtänkt än, eller så är jag bara allmänt trött på genren i stort. Dystopier kan bli lite tröttsamma efter ett tag. Eller så minns jag bara fel, och om jag läste om böckerna skulle jag kanske tycka att de var ganska tråkiga i språket de med.
En annan sak som störde mig enormt i läsningen av den här boken var alla konstiga namn. Det är som att Suzanne Collins deltar i VM i konstiga namn eller något. Jag tappade det helt när det dök upp en snubbe som hette Demigloss. Satt hon och tittade på en målarfärgsburk just då eller?
Det var ganska mycket jag tyckte kändes smålöjligt med den här boken, inte bara namnen. Vissa saker kändes som att de fanns med som någon sorts comic relief, och jag tyckte inte riktigt det passade in i den här boken, särskilt inte med dess teman om våld och kontroll och maktspel.

Jag är inte arg på mig själv för att ha läst "Balladen om sångfåglar och ormar", men jag hade ärligt talat lika gärna varit utan den. Det känns mest som att Suzanne Collins ville renovera huset och satsade på en bok hon visste skulle sälja. Jag tycker ett en hel del av det som gjorde "Hungerspelen" så bra (och hjärtekrossande otäck) saknas i den här boken. Det kan så klart bero på att vi följer den vi följer, en blivande tyrann som inte räds att gå över lik för att nå den makt han eftersträvar, men jag känner som sagt att en hel del av språkets kärna saknas här. Jag bryr mig inte riktigt om någon av karaktärerna, och eftersom det är en karaktärsdriven bok så gör det det svårt att tycka vidare mycket om boken. 

Mitt betyg på "Balladen om sångfåglar och ormar" blev till slut 3/5, men den var nere och vacklade på en tvåa ganska länge. Det var slutet som räddade boken, helt enkelt.