"Emma" av Jane Austen

Det här var inte en angenäm läsupplevelse för mig. Helt och hållet beroende på att "Emma" i den upplaga jag har i min ägo har yttepytteliten text. Dessutom tättskriven. Om man då som jag har börjat få med åren lite sämre syn, så kan det hända att boken ger en lite jobbig läsupplevelse. Lite sådär så att jag inte riktigt ville läsa, eftersom jag visste att det skulle bli ansträngande och ibland alldeles för koncentrationskrävande.
Så det tog sin tid. Men nu är det gjort!

Emma Woodhouse är en ung dam med en annorlunda hobby - hon tycker mycket om att blanda sig folks kärleksliv, något som inte alltid faller ut så väl som hon själv hade hoppats. Hon har själv bestämt sig för att aldrig gifta sig eftersom hon trivs så förträffligt tillsammans med sin hypokondriske pappa och sina vänner, som hon till viss grad kan manipulera som hon vill.
Hon bestämmer sig för att ta den unga Harriet under sitt beskydd, en flicka som bor på traktens internatskola och som Emma bestämt tror är oäkta barn till en gentleman. Till en sådan oslipad diamant vill Emma bestämt hitta en äkta man som passar både Harriets och Emmas status.

Jag trodde att jag redan hade läst den här boken, men det undrar jag om jag har faktiskt. Det kan vara så att jag lurat mig att tro att jag läst boken eftersom jag har sett så många filmatiseringar av "Emma", både som film och som tv-serier. Jag har två tv-serier i dvd-samlingen, både den med Kate Beckinsale och den med Romola Garai i titelrollen.
Jag älskar verkligen de filmatiseringar jag har sett av "Emma", så jag tycker det är jättekonstigt att det litterära underlaget inte alls fångar in mig på liknande sätt. Nu kan ju det förvisso ha att göra med de rent fysiska läsproblem jag hade med boken, men jag tycker också att den känns lite... tjattrig. Nu är vissa av karaktärerna dessutom bra pratsamma av sig, på gott och ont, men det är inte bara när Miss Bates och Mrs Eliot har ordet som jag tycker det känns tjattrigt utan det är en lite övergripande känsla.
Karaktärerna är väldigt bra porträtterade. Jag fick tuppjuck på vissa personer i galleriet för att det var helt igenom jobbiga. Särskilt Mrs Elliot vill man be hålla käften ibland. Nog för att Miss Bates snackar mer, en hon kör i varje fall inte över personer. Boken ironiserar väl över den tidens rådande klasskillnader, särskilt när det kommer till umgängeskretsar och äktenskap. Det gäller att omge sig med, och gifta sig med, rätt personer så att man själv framkommer i så bra dager som möjligt.

Jag tycker ändå att det var en helt okej bok, även om jag upplevde den som ganska långtråkig mellan varven. Det finns andra Jane Austen jag tycker att man hellre kan läsa om man bara ska läsa en enda av hennes böcker i sitt liv, men om man vill följa en bortskämd övre medelklasstjej i början av 188-talet en stund, så kan Emma Woodhouse vara en trevlig bekantskap.
Mitt betyg påverkas ändå av mina lässvårigheter den här gången och hamnade till slut på 2,5/5

Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich, with a comfortable home and a happy disposition, seemed to unite some of the best blessings of existance; and had lived nearly twenty-one years in the world with very little to distress or wex her.
She was the youngest of the two daughters of a most affectionate, indulgent father; and had, in consequence of her sister's marriage, been mistress of his house from a very early period. Her mother had died too long ago for her to have more than an indistinct rememberance of her caresses; and her place had been supplied by an excellent woman as governess, who had fallen little short of a mother in affection.