"Det" av Stephen King

Om man är svensk så har man nog inte missat att det i år kommer upp en re-make av filmen "It", som baseras på Stephen Kings roman med samma namn. Att man inte missat det beror i så fall på att man är medveten om att Bill Skarsgård ska spela rollen som clownen Pennywise, eller Snåljåp som han heter i min översättning. Med detta i minnet, och med punkten "A book that's becoming a film in 2017" att pricka av, gav jag mig så i kast med att läsa om denna jättebok som jag inte hade läst sedan mina glada tonår.

Bildkälla Goodreads

Den lilla staden Derry i Maine har sedan begynnelsen drabbats av många olyckor och mord och katastrofer. De stora vågorna sker med ungefär 27 års mellanrum. Underligt nog verkar dessa skov av mord snart falla i glömska hos stadens invånare.
1957 får George Denbrough en pappersbåt av sin storebror Bill som han tar med ut för att segla med på de översvämmade gatorna. George blir det första offret för Det i en period av mord som når sin kulmen sommaren året därpå.
Det är Georges bror Bill som tillsammans med sina vänner inser att det som händer i staden inta kan förklaras med de vanliga metoderna, utan att något ondskefullt det drabbar Derry, något som verkar bo i kloakerna under staden. Det faller på barnen att oskadliggöra Det, och de svär på att återvända och göra om det om de inte har lyckats. 1985 börjar morden igen.

Jag fick mitt ex i julklapp 1986, en jättebok på över 1000 sidor uppdelat i två volymer. Det här var långt innan jag började läsa King på engelska och på den tiden det ansågs lite ofint att läsa King - skräcklitteratur hittade man inte ens på biblioteket då, då det inte ansågs fint nog eller något. Att King inte ansågs som "fin litteratur" eller något liknande, märks tyvärr på översättningen. Det är ju inte utan att jag önskar att jag hade läst om den på engelska, jag stod ju trots allt och höll i just en sådan utgåva av boken på Science Fiction-bokhandeln för några månader sedan. Nåja. Jag sitter i varje fall och undrar stundtals om boken översatts av Google translate 20 år innan Google translate fanns. Det är ett flitigt användande av ordet apelsinfärgad i stället för orange, och någon sorts oförståelse för vanliga fraser och uttryck som bara känns helt fel när de översatts ordagrant till svenska, utan att i stället hitta dess svenska motsvarighet. Att clownen, Dets alter ego, kallas för Snåljåp är ett sådant lysande exempel. Jag önskar bara att Det kunde fått behålla sitt engelska namn, Pennywise.

Tafflig översättning till trots är "Det" ändå en bok som håller mitt intresse vid liv alla de 1188 sidorna. Slutet är kanske inte riktigt min tekopp, då jag tycker att det flippar ut i något sorts meh. Lite som att King inte hade riktigt klart för sig hur monstret skulle förklaras eller oskadliggöras. Anar jag lite sneglingar åt Lovecraft också? Jag har läst alldeles för lite Lovecraft för att kunna avgöra det, men jag anar ändå att det är så. Slutet innehåller även en scen som jag tycker är fruktansvärt obehaglig och rätt så onödig. Det rör sig trots allt om barn. Jag säger inte mer än så på grund av spoiler, men ni som läst boken vet säkert vad jag menar.

I grund och botten är "Det" en underbar berättelse om vänskap. Främst den som man har som barn under ett oändligt sommarlov, den där som man tror ska överleva allt. Boken är en hyllning till barndomen och de vänskapsband man knyter då, en hyllning till fantasin och nästan en varning om att undvika att bli en tråkig vuxen som glömmer bort att leka. Att inte glömma det som är viktigt, bara för att åren går och man ofelbart lämnar barndomen bakom sig.

Om man som jag är en van läsare av Kings böcker, så ser man massvis av paralleller och hänsyftningar till andra av hans verk här. Både sådana som redan var utgivna när det här boken skrevs i mitten av 80-talet, och sådana som skulle komma sedan. Älskare av "Det mörka tornet"-serien känner igen en sköldpadda, bland annat.

Jag tycker att "Det" är en ganska så fantastisk bok, förutom att den tappar lite i slutuppgörelsen för mig. Jag tycker inte att slutet är jättedåligt, men lite famlande och mycket sorgligt. En och annan älskling som hade behövt bli dödad. Så trots att "Det"greppade tag i mig redan i första kapitlet och gjorde det omöjligt för mig att lägga den ifrån mig, så får den inte fullpottbetyg. Däremot 4/5.
Läser jag om den igen (om 30 år!), så blir det dock på engelska.

Ben älskade biblioteket. Han älskade det därför att det alltid var så svalt där, även den hetaste dagen en lång, het sommar; han älskade dess lågmälda tystnad, som bara bröts av en och annan viskning, det svaga dunkandet när någon bibliotekarie stämplade böcker och kort, och prasslet när någon vände blad i tidskriftrummet, där gamlingarna satt och läste tidningar som var fästa vid långa käppar. Han älskade nyanserna och klangfärgen hos ljuset som föll snett in genom de höga, smala fönstren på eftermiddagarna och his det mysiga, varma ljuset från globerna som hängde i kedjor från taket och som kändes som allra mysigast på vinterkvällarna när vinden tjöt utanför. Han tyckte om lukten av böcker - denna kryddstarka, lätt fabulösa lukt. Det hände ibland att han gick in på vuxenavdelningen och tittade på alla dessa tusentals böcker på hyllorna och föreställde sig de världar av liv som fanns mellan deras pärmar, på samma sätt som han ibland när han gick gatan fram i den rökdisiga skymningen en eftermiddag i slutet av oktober, med solen som bara en besk, apelsinfärgad linje vid horisonten, kunde föreställa sig de liv som levdes innanför alla dessa fönster, med alla dessa människor som skrattade eller grälade eller ordnade blommor eller matade sina ungar eller sina sällskapsdjur eller sig själva medan de tittade på dumburken.