Filmen är så klart baserad på boken med samma namn som är skriven av Markus Zusak, en bok som jag ständigt höjer till skyarna och som jag räknar som en av mina bästa lästa böcker någonsin. Det här kommer bli en klassiker, sanna mina ord.
 |
| Bildkälla Roger Ebert |
Det speciella med boken är nämligen att den berättas av Döden, och det är alltså genom Dödens "ögon" vi får följa händelseförloppet med Liesl Memingers liv, och särskilt åren under andra världskriget när hon hamnar som fosterbarn hos familjen Huberman.
Det är Döden som berättar i filmen också, men inte alls lika ingående som i boken. Här är Döden enbart närvarande när hen besöker Liesls närmaste omgivning, och vi får inte alls följa henom i krigets fasor - det som gjorde boken så speciell och unik.
Filmen följer alltså enbart Liesl, fast i filmen heter hon Liesel. Nu är ju hon med om en del under sina år under kriget. Hon förlorar sin lillebror, hon lär sig läsa genom stulna böcker, hon finner vänner och själsfränder, hon är med och gömmer en jude - hon överlever.
Jag har varit rädd för att se den här filmen av flera anledningar, inte bara för att jag visste att den aldrig skulle kunna bli lika bra som boken, och det är den inte heller, utan också för att den här historien grep tag så hårt om mig redan när jag läste den första gången, och den har aldrig släppt greppet. Jag blir tårögd bara jag tänker på den. Och visst faller tårarna i slutet på den här filmen också, men inte för att filmen förmedlar budskapet så bra, utan för att jag minns hur det var när jag läste om det i boken.
Det fattas så mycket i adaptionen, mycket sådant som jag ville ha med. Skådespeleriet känns ofta ganska krystat med sina tillgjorda tyska brytningar och till och med mediokert skådespeleri, särskilt i barnrollerna som trots allt är de bärande. Filmen faller liksom platt för mig. Den skrapar bara på ytan av det djup som boken innehåller. Det är som att bara se ytan på en sjö och missa det fantastiska som finns där att se om man snorklar. (Inte för att jag gör det på grund av badkruka/tycker det är läskigt att ha vattenmassor över huvudet. Dyka? No thanks!)
Nu ångrar jag inte att jag har sett filmen, men jag tycker alltså inte att den var fantastisk. Det visste jag redan att jag inte skulle tycka, i och för sig.
Så - jag kanske inte rekommenderar filmen "Boktjuven" med varmt hjärta, men se den gärna för all del. Däremot tycker jag absolut att du ska läsa boken "Boktjuven" om du inte redan har gjort det.
