fredag 21 juli 2017

FredagsFilmen revisited: Dunkirk

Det var inte jättelänge sedan jag skrev om filmen "Dunkirk", exakt tre månader sedan faktiskt. Jag kallade den då för sommarens måste-se film, och det är en känsla som består nu när jag har sett den. Det här är en sådan där film som gör sig allra, allra bäst på stor duk för den maximala upplevelsen. Bor du i närheten av någon av de där tre 70mm-dukarna här i Sverige så skulle jag passa på att se den där. Det kommer bli en hisnande visuell upplevelse - tro mig.

Bildkälla Flickering myth
Filmen handlar om Operation Dynamo, en operation för att evakuera de brittiska soldater som blivit inringade av tyska trupper i den franska staden Dunkerque. Med hjälp av civila båtar och luftunderstöd lyckades man evakuera många fler än man hoppats på.
Det var en desperat kamp för överlevnad och för att komma hem. Vi får följa några soldater, både sådana som evakueras men även de som hjälper till med evakueringen.

Det här är en film med lite dialog, helt enkelt för att det inte behövs. Det är inga scener i konferensrum där det diskuteras strategier och evakueringsplaner, allt kommer oss tillhanda ändå. Och det är väldigt realistiskt och stundtals väldigt otäckt.
Vi följer kampen från tre olika perspektiv, i tre olika tidsrymder. Från stranden, från havet och från luften. Till slut vävs de samman, i sann Nolansk anda.

Jag har nu sett samtliga Christopher Nolans filmer, och jag har tyckt om dem allihop. De är visuellt hisnande och med vackert foto och ofta ett annorlunda sätt att berätta på. Det finns utrymme för mer att berätta även i "Dunkirk", men samtidigt slutar den på precis rätt ställe och på precis rätt sätt. Jag är väldigt glad att jag har sett den här filmen på bio, för det gjorde hela upplevelsen lite maffigare. Filmen hade säkert varit bra även på platt-tvn här hemma, men bio är ändå alltid bio och det är där film är bäst - enligt mig.

Älskade maken och jag var och såg filmen tillsammans med Chilipojken och Lilla E. Filmen har 15-årsgräns, men numera få yngre barn följa med på 15-årsfilmer i vuxet sällskap, vilket möjliggjorde för Lilla E:s närvaro. Vi som föräldrar vet att hon kunde klara av den, vilket hon också gjorde med bravur. Hon liksom jag satt dock och snyftade lite ibland för att det är sorgligt och hemskt med krig.


Jisses amalia. Jag vill se den igen. Jag som brukar undvika så kallade krigsfilmer som pesten satt fullkomligt hypnotiserad i biofåtöljen. Det här är fortfarande årets måste-film för mig, och jag är så glad att jag äntligen har fått se den.

Om jag nu får önska skulle jag gärna se att christopher Nolan regisserade nästa Bond-film också...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.