Igår var det cirkelträff för Plejaderna igen. Vi åt fruktsallad med grädde, chokladmuffins och småkakor, drack te och pratade om fredagens snömängd och andra mer eller mindre relevanta saker.
Boken som valts var en klassiker bland deckare - Agatha Christies "Mordet på Orientexpressen" med Hercule Poirot i huvudrollen. Bokväljaren är nämligen inte värst imponerad av alla deckare som exploderar i bokbutikernas flöde och ville sålunda utforska en lite mer klassisk bok i genren, som kanske inte följde mall A med död flicka vars mord ska lös av polis med alkoholproblem och trasslig familjesituation.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Hercule Poirot har tänkt sig några dagars ledighet i Istanbul, när han blir brådskande kallad till London. Han bestämmer sig för att åka med Orientexpressen. Ovanligt nog är tåget fullbokat, men han lyckas få en plats ändå.
En av passagerarna ber Poirot om hjälp då han fruktar för sitt liv. Poirot bestämmer sig dock för att inte ta sig an fallet. Nästa morgon är passageraren död under mystiska omständigheter. Då tåget fastnat i snön och står still, kan ingen under natten ha stigit på eller av tåget. Mördaren finns alltså redan på tåget, och det blir Poirots uppdrag att lista ut vem gärningsmannen är.
"Mordet på Orientexpressen" gavs ut första gången 1934, och det märks. Många avsnitt känns daterade och har inte riktigt överlevt tidens tand. Alla röker, precis överallt, och boken genomsyras av en sorts rasbiologiskt tänkande, som endast Poirot verkar vara skeptisk till. Som att Engelsmän är grå och tråkiga, italienare gärna viftar med kniv och att amerikanare är högljudda.
Christie var bra på sina miljöer, att placera misstänkta individer med varandra i slutna rum och sakta pussla ihop ledtrådar för att komma fram till lösningen. Hennes verk inspirerar än idag, och görs ständigt aktuella med nya böcker kring hennes karaktärer och olika filmatiseringar på hennes böcker. Det kan hon få lite cred för, tycker vi. Men det känns också som att det även är är skrivet lite som efter en mall, eller i varje fall som att det slarvats lite med olika detaljer. Som att två personer aldrig blir förhörda (doktorn och Bouque)...
"Mordet på Orientexpressen" har hämtat mycket inspiration från kidnappningen av Charles Lindbergs barn några år tidigare. Upplösningen känns aningen konstlad och hamnar i en moralisk gråzon. Slutet känns också ganska abrupt och det känns som att vi inte riktigt får ett avslut.
Boken är ganska lättläst och lättsmält. Aningen för många karaktärer att hålla reda på, men det fick gå.
Det här är egentligen en ganska medioker bok, och det syntes på våra betyg. Högsta betyg var 3, och som lägst fick den 0,3 i betyg - an av oss tyckte verkligen inte om den. Hon lyssnade, och somnade ifrån den flera gånger för att den var så tråkig "och då gillar jag ändå deckare".
Plejadernas medelbetyg på "Mordet på Orientexpressen" blev 2,3/5.
Det här var en omläsning för mig, jag läste den förra gången för nästan precis två år sedan. Då liksom nu gav jag betyget 3/5, även om jag inte hade jättekul vid omläsningen.
Nästa valda bok har jag också redan läst, och eftersom det var i höstas så kommer jag inte läsa om den den här gången. Vilken bok det gäller tänker jag hålla på tills vi har setts i maj.
