Februarifavoriter

Det känns faktiskt skönt att få lämna februari nu. Det har varit en tung månad. Att bo i samma stad där Sveriges värsta massmord ägt rum känns sådär. Det är en sorglig känsla över hela staden.
Det har så klart hänt bra saker också, allt har inte varit sorg. Och jag ska nog lyckas vaska fram en och annan favorit om jag får tänka lite.

Bok: Sista delen i Button box-trilogin, "Gwendy's final task" av Stephen King och Richard Chizmar. Det betyder att alla tre böckerna blev favoriter den månad jag läste dem.

Film: "The black phone".

TV: "Squid game" är ju faktisk väldigt bra, så är det.

Nagellack: Amal från Zoya.

Skönhet: Fortsätter vara kär i schampokakan Honey I washed my hair från Lush.

Extra speciell rolighet: Var på 100-årsfest minsann. Som i att två av våra vänner fyllt 50, och valde att fira det med festligheter uppe i ett svampliknande vattentorn. 

Favoritinlägg: Eftersom jag gillar att skriva om böcker, och gillar bokrean, så självklart mitt tipsinlägg inför årets rea. 

Favorit alla månader på året.

Februaris nagellack

Bara tre nagellack blev det i februari. Jag har bland annat helt tömt min otestat-låda, och jag ser inte framför mig att jag kommer köpa nytt under överskådlig framtid. Jag har ju ändå en hel del att välja på i mina Helmers (jag har tre...).
Tre lack, och jag bar dem i den här ordningen.

H&M, Poppy fields forever
Rött krämlack är ett av mina kryptonit, och när det dessutom är vallmorött är lyckan desto större. Klart rött med en liten hint av orange alltså. 
Det sista av mina otestade lack.

Zoya, Amal
Vi skulle på baluns och jag var så svartklädd en människa kan bli. Jag bad därför älskade maken välja färg på nagellacket åt mig, och då blev det rött. Igen. Valde lite annorlunda och plockade fram Amal ur lådorna. Ett väldigt vackert matt lack med en aning av skimmer i sig.

Pahlish, Ohmu
Efter två röda lack ville jag ha en helt annan färg, och valet föll på ljuvligt isblå Ohmu som var med i Pahlish Ghibli-kollektion för några år sedan. Synd bara att det  var mulna dagar precis när det här lacket åkte på, för nu syns det ju inte riktigt hur fint det här lacket är. Allt som ser ut som silverglitter är nämligen prismatiska diton. Inte för att silver inte är snyggt, men prismor är liksom ännu snyggare.

"De tre musketörerna" av Alexandre Dumas

Det är inte första gången jag låter en omfångsrik bok sträcka ut sig över två månader som månadsbok. "De tre musketörerna" är nästan 900 sidor lång och jag trodde att den kanske skulle vara lite trögläst, som vissa klassiker kan vara, så jag gjorde just så med den - läste den under januari och februari. Hann klart några dagar i förväg, till och med.

Bildkälla The StoryGraph

Den unge gascognaren d'Artagnan anländer till Paris för att nå sin dröm - att bli en av kungens musketörer. Han har dock blivit bestulen på sitt rekommendationsbrev, men får ändå en chans om han först ansluter sig till stadens vaktstyrka. Redan första dagen har han fått tre dueller att utföra, mot musketörerna Arthos, Porthos och Aramis. Istället för ond bråd död blir de fyra snabbt goda vänner, och tillsammans ska de få uppleva många äventyr.

Jodå, det är äventyr med i den här boken, men också långa passager där det egentligen inte händer så mycket. Musketörerna och deras betjänter är ständigt på jakt efter pengar, och vackra kvinnor lockar alltid. De äventyr de hamnar i är dock ofta av väldigt stor vikt. Kardinalen jobbar hårt för att underminera drottningen, medan musketörerna, och d'Artagnan, jobbar ännu hårdare för att rädda hennes anseende. Till sin hjälp har kardinalen den mycket vackra Milady, som nästlar sig in även i musketörernas liv, ibland på lite oväntat sätt. Milady är för övrigt värsta superskurken. Hon är så manipulativ att hennes fångvaktare, när hon blir fångad, måste bytas ut om hon tilltalar dem. Men även i fångenskap kan hon få sin vilja igenom. 
Det är mycket kärlek också. d'Artagnan blir otroligt förälskad i sin hyresvärds hustru, vilket försätter henne i en oerhörd fara. Det hindrar såklart inte vår hjälte från att kasta sig för andra kvinnors fötter. Boys will be boys. Jag reagerade för övrigt mer än en gång på en ganska toxisk maskulinitet, men så är det ju sådana hjältebilder vi fått inbankade i oss genom seklerna. Mannen strider för kvinnans ära, och kvinnan blir bara räddad. Om hon inte är en superskurk som Milady, så klart.
Det här var en historisk roman redan när den skrevs. Den utspelar sig för lite drygt 400 år sedan, under franskt 1620-tal. Många av karaktärerna i den här boken bygger således på verkliga personer, och vissa saker som händer hände också på riktigt, om än kanske inte precis så som beskrivits här. Jag har med andra ord googlat en del, och läst en och annan Wikipedia-artikel, och jag tycker att det är lite roligt när en roman får mig att vilja veta mer om någon liten detalj eller så.
 
Hade jag behövt läsa boken så som jag gjorde, utsträckt över två månader? Absolut inte. Jag trodde att den kanske skulle vara lite torr i språket, men boken är nyöversatt för den här utgåvan, och det flöt på finfint. Att boken är så lång beror på att det här är en oavkortad version, vilket inte är helt vanligt på så här pass tungrodda klassiska verk. Nu tycker jag som sagt inte att den var värst tungrodd, det gick hyfsat lätt att ta sig igenom texten, och med sina många illustrationer skapades också en sorts luft i texten som gjorde den lättare att ta till sig.

"De tre musketörerna" fick betyget 3/5 av mig.

Sett på TV: Squid game, säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om TV.

Älskade maken och jag började titta på den andra säsongen av "Squid game" bara några dagar innan skjutningen på Risbergska skolan, och efter det var det inte så jätteroligt att titta vidare på en serie som handlar om att döda människor för nöjes skull. I helgen tittade vi klart, mest för att få det gjort, men också för att det faktiskt är en väldigt bra serie.

Bildkälla Collider

Seong Gi-hun har vunnit Squid game och fått många miljoner för det. Precis när han ska kliva på planet till USA för att besöka sin dotter, vänder han om efter ett telefonsamtal som får honom att förstå att spelen kommer fortsätta.
Två år senare har han med hjälp av många vänner försökt återfinna rekryteraren för att på så sätt kunna stoppa spelen, om han så måste tillbaka till arenan för att infiltrera dem inifrån.
Samtidigt försöker polisen Hwang Jun-ho åter finna sin bror, som han har förstått är en av människorna som håller i spelen. Tillsammans med Seong Gi-hun och hans underhuggare försöker de hitta personerna bakom spelen, men också platsen för dem.
Gi-hin hamnar åter på arenan, och den här gången försöker han rädda så många han kan. Fast ibland krävs det oväntade metoder för att nå målet.

Nya spel, nya deltagare och en liten annan premiss än i säsong ett. Jag uppskattade de första avsnitten där vi får se en annan Gi-hun, som en överlevande veteran, och hur han försöker göra något bättre av en svår situation. Att han väljer att gå in på arenan igen kan ses som ett dåligt val, men han har sina skäl och de väger tungt.
Vi får också lära känna flera andra deltagare, men också en och annan av människorna bakom maskerna. Precis som i förra säsongen blir det jobbigare allteftersom, för det är tråkigt att säga farväl till karaktärer man lärt sig tycka om (och så finns det vissa man riktigt längtar efter att de ska försvinna). 
Säsong 2 slutar med en rejäl cliffhanger, men den tredje och sista säsongen kommer redan i sommar så längtan kommer inte bli outhärdligt lång.

"Squid game" finns att streama på Netflix.

Dåliga nyheter för Bond-fans

Inlägget kommer innehålla massiva spoilers från "No time to die".

 

Bildkälla Vecteezy

För mig som älskar/t James Bond så kom det rätt så dåliga nyheter i torsdags. Trots idoga löften genom åren till alla fans, att absolut inte sälja ut Bond-franchisen, så var det precis vad som hände. James Bond ägs numera av Amazon MGM. Just precis det Amazon där jag förra veckan förklarade mig ovillig att spendera pengar. Så atte....
Fansen på det officiella Bond-kontot på Instagram var minst sagt inte glada. Det förutspåddes en utmattning av karaktären, liksom den vi sett med Matvel och Star Wara, med alltför många filmer och serier för att orka bry sig till sist. Och betyder det här att James Bond är amerikan nu? Hu vale mig!

Säger som jag såg uttryckas i kommentarerna. Att James Bond dör i "No time to die" skulle visst visa sig vara det perfekta slutet.

Tror det får bli en farväl-drink i helgen. Kanske en Vesper. Eller en klassisk martini. Shaken - not stirred.

FredagsFilmen revisited: Alien Romulus

Jag var nästan lite gullig där i augusti förra året när jag trodde att jag skulle se den senaste Alien-filmen på bio. Klart jag inte gjorde! Men när den dök upp för streaming på Disney+ var jag och älskade maken hyfsat snabba på att bänka oss i tv-soffan för en filmkväll.

Bildkälla The scariest things

På rymdkolonin Jackson hålls befolkningen kvar med förlängningar på kontrakt hos företaget Weyland-Yutani. Rain och hennes syntetiska bror, som programmerats till att alltid göra det bästa för Rain, blir lockade av en chans att fly kolonin och komma till planeten Yvaga istället. Några vänner till Rain har upptäckt en övergiven rymdstation utanför deras nuvarande planet, och nu vill de dit för att plundra stationen på nödvändig utrustning för resan, och då behövs Andy för att ta kontakt med datorn.
Men rymdstationen är inte helt övergiven, och snart befinner de sig i mycket stor fara.

Tack och lov så var den inte så fylld med body horror som jag befarat. Visst finns här en och annan chestburster, och ett av de vidrigaste alien-monster jag har sett, men om man redan klarat av att se de andra filmerna så är inte den här värre än dem. Jump scares finns det däremot gott om, som brukligt, och kanske skvätte jag lite popcorn omkring mig ibland. Det var det dock värt, för det här är den bästa filmen i Alien-universumet sedan "Aliens" (även om jag alltid kommer tycka att "Alien" är den bästa av alla).
Det är så klart många referenser till filmerna med Ripley, och vissa filmrutor ser som klippta ut ur de tidigare filmerna. Det händer också att en älskad replik eller flera återigen får klinga. Fan service? Ja, kanske. Men av den allra bästa sort.
Den här kan jag tänka mig att se igen. Så var den januaris favoritfilm också.

Bokreatips 2025

På tisdag är det dags igen för lilla julafton för bokälskare. Jag talar så klart om årets stora Bokrea. Som jag har längtat. Har precis skickat iväg min egen beställning, och då även hittat en del guldkorn jag tänkte tipsa er om. Ska försöka undvika repriser från andra år, för vissa böcker är liksom alltid med på bokrean. 

Bildkälla Adlibris

Från en av mina favoritförfattare, Stephen King, hittar vi boken "Holly" på rean. Den här tyckte jag väldigt mycket om när jag läste den förra året. Böckerna om Holly Gibney är mer kriminalromaner än något annat, men ibland finns det övernaturliga där kring hörnet. Den här är hyfsat otäck, om hur privatdetektiven Holly tar sig an ett fall med en försvunnen person, mitt under covidpandemin.

Bildkälla Adlibris

För den som inte redan har en bra grundbok med recept på allt för fikastunden, finns senaste utgåvan av klassikern "Sju sorters kakor" med på rean. Boken omredigeras ibland, första utgåvan kom ut redan 1945. Förutom recept finns här också tips, omvandlingstabeller och annat bra för oss som gillar att baka.

Bildkälla Adlibris

Innan Madeline Miller skrev "Kirke" så hade hon redan skrivit "The song of Achilles", som i mitt tycke är bra mycket bättre. Det här är bra på riktigt. Boken genomsyras av sorg, men så handlar den också om Achilles, och vet man hur det gick för honom under det trojanska kriget så vet man varthän det barkar. Väldigt vackert berättat, men sorglig.

Bildkälla Adlibris

Sugen på en romantisk klassiker? I så fall kan det knappast bli bättre än "Stolthet och fördom" av Jane Austen. Elizabeth Bennet är näst äldst av fem systrar, som alla behöver träffa en lämplig make. Den förmögne mr Bingley dyker upp i trakten, tillsamman med sin vän mr Darcy. Elizabeth och Darcy hamnar raskt på kollisionskurs med varandra. 

Bildkälla Adlibris

2023 vann Andre Walden Augustpriset med sin debutbok "Jävla karlar". Ett mellanting av memoarer och roman, om den unge Andrev och hans uppväxt tillsammans med mammans pojkvänner, en potentiell pappa. Bitvis sorglig, bitvis väldigt rolig.

Hoppas du hittar några egna guldkorn. Jag har böcker om allt från romaner om mytologiska väsen med ormar på huvudet, till böcker om gift, och memoarer från barnstjärnor i min egen kundkorg.

Bullet journal för mars

Mars, mars måne, jag kan lura dig till Skåne. Som vi rimmade när jag var liten. Och inspirerad av detta valde jag tema månen för mina bullet journal-sidor i mars. För det är dags för dem nu, mindre än 10 dagar kvar på årets kortaste månad.
Här är se, sidorna. Same, same but a little different.

Jag inleder så klart månaden med en liten dikt, eller som här texten till en sång. En månadsöversikt också. Eftersom washitejpen med månfaser på är blå är blå också färgen på pennorna. Tombow i färgen 533 Peacock blue, oeh en mellanblå Stabilo. Tejpen kommer från Willwa, som har de bästa tejperna tycker jag.

Månadsboken i mars kommer troligen handla om anatomi, för nu vill jag läsa faktabok. Vilka nagellack jag kommer bära vet jag inte och anar inte ens, för jag har helt tomt i min otestade låda. 
Jag vet inte heller vart pengarna kommer ta vägen, men jag hoppas jag kan ha lite roligt för dem. Gissningsvis en och annan bok, till exempel.

Träningsscheman för mars. Nu är det inte bara yoga och stretch, utan jag jobbar hårt på att vänja mig själv vid lite styrketräning också. Tänkte jag skulle ha muskler att bära min kropp i många år till.

Humörkollen och vanekollen ser ut som vanligt, men bredvid har jag ändrat lite. Märke snabbt att det inte riktigt funkade med en hel sida för to-dos, så jag googlade runt för lite inspiration, och bestämde mig för att göra om sidan till en händer/har hänt. Här finns det plats för saker att fira och anteckningar om vad som händer i mitt liv. Och en att-göra.

Veckouppslagen ser ut som vanligt. Alla citat i mars är hämtade från sånger där månen omnämns. Så klart har "Blue moon" också nästlat sig in en annan vecka än den jag visar. Vad kan passa temat bättre?

Sett på TV: The Rookie, säsong 1

Jovisst är det spoilervarning när jag skriver om TV. 

Jag har länge sett klipp från serien "The Rookie" med Nathan Fillion i den ledande rollen, men det var först nu jag började titta på den. Det kunde ju kännas sådär att titta på en polis-serie där skott avfyras i nästan varje avsnitt, när min nära omvärld fick sig en rejäl törn just på grund av vapenvåld. Men jag funderade inte alls lång stund innan jag bestämde mig för att titta vidare, för jag tyckte ändå att serien var bra.

Bildkälla Pinterest

John Nolan är en nyskild byggnadsarbetare, när han är med om en omtumlande händelse som får honom att helt byta bana i livet.
Han bestämmer sig för att utbilda sig till polis, och flyttar tvärsöver hela landet till Los Angeles, där han blir den äldste rookien någonsin. Tillsammans med aspiranterna Jackson West och Lucy Chen är det nu dags att efter utbildning börja bekämpa brott på riktigt. Med sina nya handledare Bishop, Lopez och Bradford ger de sig ut på fältet för att jaga bovar och försöka lära sig vad det betyder att vara polis - på riktigt.

Jag gillar den här serien nästan lite oväntat mycket. Det beror mer på att karaktärerna känns välspelade än att alla fall känns verklighetstrogna. Finner det för lite osannolikt att så mycket av det de åker ut på är spännande fall som alltid får sin lösning. Men som underhållning är det just precis det som publiken vill ha, och det berättas väldigt bra. Men mest är det alltså de olika karaktärerna och samspelet mellan dem som får mig att återkomma, och kanske till och med längta lite mellan avsnitten. De är inte skrivna i svartvitt, antingen det ena eller det andra, utan som de komplexa personer människor är i verkligheten. De känns alltså inte alls schabloniga, utan som riktiga människor som absolut skulle kunna finnas på riktigt.
Det är så klart en hel del våld i den här serien, men den bjussar också på underfundigheter, humor och en hel del allvar mellan varven. Helt klart värd en titt, med andra ord.
Serien är inspirerad av den verklige Los Angeles-polisen William Norcross, som blev polis först i 40-årsåldern.

"The Rookie" är inne på sin sjunde säsong just nu. De första fem finns att streama på Netflix, och det är där jag tittar.

"Watership Down" av Richard Adams

En gång för många, många år sedan så såg jag den animerade filmen som är baserad den här boken, "Den långa flykten" som den heter på svenska. Jag minns att jag tyckte filmen var superduperlångtråkig och inte så värst mycket mer. Ändå var det något som fick mig att vilja läsa boken, som jag så klart inte hittade i någon svensk översättning. "Watership Down" fick det bli.

Bildkälla The StoryGraph

Kaninerna lever ett lugnt liv i sin kaninkoloni, tills Fiver en dag får en syn om att något förskräckligt kommer hända. Snart får han andra kaniner med sin, bland annat sin bror Hazel, och de lämnar kolonin för att söka en ny plats att bo på. 
När de kommer till Watership Down tror de att deras bekymmer är över, men deras farligaste äventyr väntar fortfarande på dem.
Hazel, Fiver och de andra kaninerna tar till alla sina förmågor och kunskaper för att överkomma sina hinder, och skaffa sig några ovanliga allierade på vägen.

Precis som med filmen så tyckte jag att boken var ganska tråkig. Jag vet inte om den hade funkat bättre på svenska, men det är ganska svårt att läsa den lilla dialog som finns bland människor på Yorkshire-dialekt av det grövre slaget. Sällan har jag sett så många apostrofer samtidigt, för att visa var orden huggits av. Som om det inte räckte så så är det såklart så att kaninerna inte talar engelska med varandra, utan ett kaninspråk som översatts, typ. Inte alla ord dock, och det kan ibland vara svårt att veta vad de egentligen menar när de talar med varandra. Googlade jag fram en ordlista? Jajamen. Och hur är det med namnen? Jo, de är krångliga såklart. Alla har inte så fiffiga namn som Hazel eller Strawberry, utan det dyker upp en och annan Thethuthinnang och Hyzenthlay också. Tack för den.
I övrigt så känns det mest som att kaninerna antingen vandrar eller äter eller gräver en ny boplats. Tills de kommer på att de bara är killar och behöver honor också, och det är här problemen börjar på allvar.
Visst stöter de på faror på vägen. Snaror, lösa hundar, rävar, jägare. Men ingen är så farlig som General Woundwort som med järntass styr över sin kaninkoloni Efrafa. Inte helt olik en Stalinfigur som styr eller Sovjet, eller varför inte en fångvaktare som bossar över ett koncentrationsläger, eller ett fångläger i stort. 
Så jo, det blir spännande ibland. Men mellan de där spännande bitarna tyckte jag att det var ganska tråkig. Hela boken kändes softa som en transportsträcka, vilket det i och för sig är.
Med tanke på allt våld kan jag tycka att det känns lite märkligt att det här är en barnbok. Dessutom är den ganska lång, mitt exemplar var på över 600 sidor. En äventyrsroman är det, men jag tycker kanske att den borde vända sig mer till ungdom än barn. 

Mitt betyg på "Watership Down" blev så klart inte jättehögt. 2;5/5 får den nöja sig med.

FredagsFilmen revisited: Beetlejuice Beetlejuice

I september skrev jag om då bioaktuella filmen "Beetlejuice Beetlejuice", som så klart är uppföljaren på filmen "Beetlejuice". Tim Burton och hans ränder slår till igen, och den här gången blev det riktigt lyckat. Det vet jag, för bara några veckor efter att jag skrev det inlägget såg jag filmen, hemma i min egen soffa, då den gick att streama på Max. Jag fortfarande inte varit på bio sedan senaste Bond-filmen, och det var ju ett tag sedan.

Bildkälla Cineplex store

Lydia Deetz arbetar som spökjägare och medium. En av hennes skeptiker är den egna dottern Astrid, som sörjer sin bortgångne pappa. När en familjetragedi inträffar, återvänder Lydia till huset i Winter River tillsammans med Astrid och styvmamman Delia. Lydia hemsöks av minnesbilder av Beetlejuice, men att hon frivilligt skulle samarbeta med honom trodde hon inte.
Astrid har nämligen råkat öppna en portal till undervärlden, och Lydia gör allt i sin makt för att rädda henne - till och med ingår en överenskommelse med sina mardrömmar.

Är den bättre än den första filmen? Ja, jag tycker faktiskt det. Självklart är man hjälpt av att ha sett den första, och visst saknar jag Barbara och Adam lite grann i den här, men på det stora hela hade jag roligt hela vägen. För det här är mer en komedi än någon som helst skräck, även om det kan vara lite ruggigt någon gång ibland. 
Det här är Tim Burton när han är som bäst. Estetiken, berättandet, och någonstans finns det ett budskap också. Vissa scener är roligare än andra, gillar den i kyrkan lite extra, med musikal-nummer. Helt skruvad låt förresten, framförd av skådespelaren Richard Harris, han som spelade Dumbledore i de två första Harry Potter-filmerna. Som lite rolig trivia sådär.

Köpvägran

Det finns massor av varor att lägga sina pengar på, men som konsument kan man inte vara nog försiktig. Av olika skäl har jag valt att aldrig lägga mina pengar på vissa ställen. Som de här.

• Tesla. Nu har ju jag inte ens körkort, så att jag skulle köpa en bil kan väl ses som ganska osannolik oavsett, men jag bor i ett hus där det kan köpas bil och vi är rörande överens att någon Tesla kommer vi aldrig äga. Anledningen är så klart enkel - Elon Musk. Redan innan han viftade med stel högerarm så var jag omåttligt trött på denna jubelidiot. Bara den där grejen med att han vägrar kollektivavtal... Sedan har vi det faktum att han i stort sett köpte Donald Trumps presidentpost, och nu verkar ha lite väl stort inflytande på den amerikanska politiken. Det enda han bryr sig om är att tjäna ytterligare några miljarder, men han kommer inte få ett öre av mig. Dessutom tycker jag att Tesla är rätt så tråkiga, de verkar dessutom vara fulla av fel, nu när de börjar besiktigas. Och starta inte upp mig gällande Cybertruck. Finns det något fulare?
  
  
• Temu. Vi behöver köpa färre saker, och av bättre kvalitet. Temu jobbar dock inte på det sättet, utan prånglar ut produkter av dålig kvalitet i en rasande takt. Klockor, sofföverdrag, hylsnyckelsatser, hjälmar, träningsredskap, kuddar, skor och allt annat mellan himmel och jord. Har man tur kanske de här sakerna håller en stund, men med otur är de ur funktion redan när de anländer. Och returnera? Glöm det. Kostar mer än att köpa en bättre. Dessutom har jag från många håll hört att Temu inte har något emot att sälja vidare information om sina köpare, ner till kontokortsnummer. 
  
  
• Amazon. En annan människa som inte behöver en krona till, och särskilt inte mina, är Jeff Bezos. Att hans företag verkar vara dåligt på att vårda sina medarbetare gör saken ännu värre, och den totala bristen på miljöarbete och omsorg om produkterna gör saken än värre. Jag kommer alltså aldrig handla från Amazon, kommer aldrig skaffa abonnemang på Amazon Prime (missar en del serier och filmer jag gärna skulle vilja se, men det är som det är), och funderar väldigt mycket på att helt sluta använda Goodreads.
  
  
• Shein. Att fast fashion inte är bra vet vi redan, men ultra fast fashion är ännu värre. Här prånglas kemikaliefyllda kläder av dålig kvalitet ut i en rasande fart. Arbetsvillkoren för de som syr är bedrövliga, med långa dagar, ingen ledighet, dålig lön och att de ofta arbetar med textilier som är indränkta med allt möjligt miljö- och hälsovådligt. Jag tycker det är superbra att allt fler second hand-butiker väljer att inte ta in kläder från Shein. 
  
  

Så det så.

Det tog slut

Sedan sist har jag tömt sju förpackningar. Någon sjunger just nu på sista versen i badrummet, men det får bli en annan gång, troligen om en dryg månad. I februari ser det ut så här.

Stay well. Firming. Vegan collagen eye patch.
Jag har använt den förut och kommer säkert göra det igen. För den här nästan trollar bort puffiga ögon. Att dessutom få gå runt med roséguldlappar under ögonen - plus i kanten.
Betyg 5/5

Urtekram. Blown away. Refreshing cleansing gel with aloe vera.
Hade jag varit smart så hade jag läst lite noggrannare på förpackningen och sett att den vände sig till normal till blandad hy. Inte riktigt min hudtyp, så jag upplevde den som alldeles för uttorkande för mig, särskilt så här dags på året. Antar att jag fastnade för att det var aloe vera, för det brukar min hud älska. Tyckte sådär om konsistensen också. Rinnig, vilket gjorde den lite svårdoserad, men med en tydligt aloe vera geléig känsla. Doftade gott.
Betyg 2/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream.
Den andra tuben jag gör slut på, och det hamnade en likadan på badrumshyllan ännu en gång. Men. Varför är pumpen på den här så erbarmligt dålig? Dels ger den snålt med produkt med bara ett pump, dels slutar den ge ut produkt långt innan tuben är tom. När pumpen slutade pumpa använde jag den i några veckor till. Förutom det gillar den. Doften av ingefära är dock ganska stark, men försvinner fort.
Betyg 4,5/5

Burt's bees. Moisturizing lip balm. Strawberry.
Min läppbalsamfavorit i allmänhet, och jag tyckte väldigt mycket om den här jordgubbsvarianten. Lagom söt doft. Kändes lite som sommar, mitt i vintern.
Betyg 5/5

Nuud. Natural deodorant.
Mitt val av deodorant sedan flera år. Men nu börjar jag faktiskt fundera på om det är läge för en ny variant. Tycker att den inte fungerar lika bra längre. Kan bero på att det gjort om formulan på den, och den känns lösare i konsistensen nu än vad den gjorde tidigare. Den sjunker in lättare i huden, men känns helt enkelt inte lika effektiv. 
Betyg 4/5

It's skin. Aloe. Moisture & calming mask sheet.
Som sagt - jag gillar aloe till min hud. Den här arkmasken som går på repeat här hemma är ett bevis på det. Tyckte att den doftade mycket av melon, och det är ju en trevlig doft. Svalkade och lugnade fint, när jag hade behov av just det.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Strawberry.
Ännu en trevlig arkmask med mysig doft, den här gången av jordgubbar. Kanske lite syntetiskt, men ändå. Kände mig fin i huden efter att ha använt den här, och det är ju liksom huvudsaken.
Betyg 5/5

Tyst minut-Dagens

 

Låt: Fokus-lofi. I övrigt tystnad.
Outfit: Svart polotröja, ibland en grå munkjacka, gröna byxor. Allt från H&M. Strumporna med cyklar på (som inte syns) kommer från Happy Socks.
Smink: Mascara från Maybelline, blusher från Pixi, färgat läppbalsam från Burt's bees.
Doft: Mamma gav mig ett par rökelsepinnar som hon i sin tur fått av sin granne, och de doftar gudomligt gott som de är. Lite vanilj, men samtidigt någon blomma. Får nog be mamma fråga sin granne vad det är för sort, för jag vill ha fler.
Nagellack: Inget just nu. Sparar naglarna till helgen när jag ska på baluns.
Läser: Fortsätter med "De tre musketörerna" av Alexandre Dumas även denna månad, och så tragglar jag me "Watership down" av Richard Adams. Jag är inte överförtjust direkt.
Frukost: Te med mjölk, Bärry-yoghurt med körsbär, vindruvor och skorpa med ost.
Fika: Te och müslibar.
Middag: En gryta med bönor, ris till det.
Pryl: Tänt ljus.
Motion: Yoga och stretch, motionscykel, och en promenad efter lunchen.
Kvällsnöje: Gissningsvis läsa vidare.
Att tillägga: En vecka sedan det hemska dådet som skakade Sverige - och Örebro. Jag deltog i den nationella tysta minuten hemifrån.

"För in de döda" av Hilary Mantel

Jag planerar så klart att läsa hela trilogin om Englands kungahistoria sett ur Thomas Cromwells perspektiv, men jag hoppas på att den tredje och sista boken ska ges ut i en pocketutgåva som matchar de böcker jag redan har. Just nu finns den bara i dansk band med "fel" omslag. Jag vill att det ska se snyggt ut i bokhyllan, helt enkelt. Men jag kan vänta ett tag. Jag har ju precis läst ut den andra boken, "För in de döda".

Bildkälla The StoryGraph

Henrik VIII kämpade i många år för att få göra Anne Boleyn till sin drottning, men nu är han missnöjd med henne. Den utlovade sonen har inte kommit, och kungens blickar har fallit på den unga Jane Seymour. När så Henriks första hustru, Katarina, dör lämnas Anne blottad för skvaller och illvillighet. Inte bara från främlingar, utan även från hennes eget hushåll och den egna släkten. 
Thomas Cromwell, kungens närmaste man, står i centrum för att skapa underlaget till den rättegång som ska bringa drottning Anne på fall.

Den här andra boken har sitt fokus på tiden kring det sista året i Anne Boleyns liv, hösten 1535 - sommaren 1536. Det mesta i boken handlar om hur Cromwell försöker göra sin kung nöjd, genom att hitta vittnesmål om drottningens påstådda otrohet och sammanfatta dessa till en rättegång. Det pratas mycket i boken om att Anne ska kunna gå i kloster, för att på så sätt upplösa äktenskapet, men det verkar inte vara nog. Helt enkelt för att hon behöver röjas ur vägen för att kungens följande äktenskap, och barn, inte ska ha något tvivel kring sin äkthet. Så här nästan 500 år senare kan jag kanske tycka att det var lite överdrivet att hugga huvudet av henne, men det var vad som hände. (Jag hoppas ingen blev spoilad nu, för det här är så välkänt att om du blev det blir jag uppriktigt förvånad.)
Det är således många samtal i den här boken, de allra flesta mellan olika män som av en eller annan anledning vill bli av med en drottning. För att hon hotar deras ställning, eller för att de ogillar henne, eller för att de aldrig kunnat se hur hon kan vara drottning utan anser att Katarina är det. Det gäller också att hålla sig väl med kungahusen ute i övriga Europa. Vårda sina allianser och allt det där. Mycket ränksmiderier alltså, och en rättegång som känns väldigt riggad.
Det är svårt att veta vad som egentligen hände, och författaren är noga i sitt efterord med att påpeka att det här är en version av vad som kan ha hänt, från Thomas Cromwells perspektiv. Det finns inga officiella protokoll från rättegången, och mycket av det som finns bevarat för eftervärlden har tveksamma källor och bygger ofta på andrahandsinformation och efterkonstruktioner. Det gör inte ämnet mindre intressant för det.

Jag gillade "För in de döda" bättre än "Wolf Hall". Kanske för att den inte kändes så utdragen och var lättare att komma in i, men också för att jag nu visste mer om stilen berättelsen framförs i och hade en bättre koll på persongalleriet. Trots att så många har samma namn, och många som redan är döda tittar fram under handlingens gång.

Mitt betyg på "För in de döda" blev 4/5.

FredagsFilmen: Twisters

I somras skrev jag ett FredagsFilm-inlägg om filmen "Twister" med Helen Hunt och Bill Paxton, med anledning av att filmen "Twisters" var aktuell. Är det en remake eller en uppföljare? undrade jag, och det visade sig vara en helt fristående uppföljare. Blev nästan lite besviken över att Helen Hunt aldrig dök upp.

Bildkälla CBR

Kate Carter har dragit sig tillbaka från sina stormjägardagar efter en hemsk olycka några år tidigare. När en ny orkansäsong närmar sig, lockas hon tillbaka till Oklahoma av en gammal vän. Där möter hon sociala medier-stjärnan Tyler Owens, och viss konkurrens uppstår. Snart ser dock Kate en annan sida hos Tyler, mer än den våghalsiga och risktagande personen han utger sig för att vara. Och kanske kan de tillsammans komma nya upptäckter kring tornados på spåren.

En helt okej popcornfilm. Lite hintar om romans, en hel massa skräniga personer (med hjärtat på rätta stället), en och annan lite skurkig karaktär, och massor av tornados och actionscener. Det verkar jobbigt att bo i Oklahoma, om vi säger som så.
Eftersom det här är en helt fristående uppföljare så behöver man inte ha sett "Twisters", men jag tycker båda två kan vara värda en titt. Kanske särskilt "Twister", för jag hävdar fortfarande att det är den bättre av de två. 
"Twisters" finns att streama på Max.

What I eat in a day #43 - Den där dagen

När jag skriver mina What I eat in a day så planerar jag dem någon dag i förväg. Min plan var att jag skulle ta kort på min mat i tisdags. En dag som började som vanligt, men sedan blev en förskräckelsens dag då masskjutningen vid Risbergska ägde rum mitt under lunchen. 
Jag försöker dock återgå till det vanliga programmet, så här är vad jag åt den dagen. I den mån jag kom ihåg att ta den bilden. Lite splittrat sinne, minst sagt.

Frukosten, när livet fortfarande var normalt. Te, så klart. Fick en del Earl Grey-varianter i julklapp av E och hennes pojkvän A, och det här var en av dem. Jag hade tänkt äta flingor till frukost, men de var så smuliga att jag valde att öppna granolaburken i stället. Tog bilden innan jag hällde på mjölken. Granolan är min hemlagade, med massor av nötter, så även om det ser skralt ut i skålen så mättade det här mig fram till lunch. Och så en clementin också, för att det är gott.

Ibland orkar jag inte riktigt försöka komma på en vettig lunch, och då händer det att jag plockar fram en frysrätt och kör den i mikron. Detta här var ett sådant tillfälle. Det serverades Dafgårds Angusbiff på papptallrik. Och det var här någonstans som älskade maken ringde mig och berättade att de hört skottlossning när de satt och käkade lunch.

Mycket tid spenderades vid datorn, med att titta på olika nyhetssändningar. Så jag satt vid skrivbordet och drack te (ett lite rökigt som heter Öhmans) och åt en Corny. 

Ibland är husmanskost det bästa som finns, och en sådan här dag kändes det bara fint att ha planerat in just det som kvällsmat. Lite tröstmat, sådär. Stekt fläsk, med kokt potatis och löksås.Är så pass nöjd med att såsen höll sig ljus och fin.

Det åts även en del godis den dagen, men det tog jag aldrig någon bild på. Annars blev det inte så mycket mer ätet den dagen. Ingen större aptit, helt enkelt.

När inga ord finns

 

Bildkälla Flaggdagarna

När jag gick på gymnasiet på 1980-talet, så gick jag på Risbergska skolan i Örebro. Numera är det en kommunal vuxenskola. Och från och med igår är den känd över hela världen som platsen där den allvarligaste masskjutningen i Sverige ägt rum. 
Dödssiffran kan stiga, men hittills är 10 mordoffer bekräftade, och en död gärningsman som tyckte sig ha rätten att bestämma över andra människors liv och död. 
Älskade maken arbetar inte långt från Risbergska, och han och hans kollegor hade lunch när de hörde skott och såg människor fly från skolområdet. Jag hörde sirener från ambulanser som körde sårade till sjukhuset.
Allt känns bara fruktansvärt. Ingenting kommer någonsin mera vara sig likt. 

Vad jag läste ut i januari

Ny månad betyder att vi tittar på de böcker jag läste ut under förra månaden. Jag skriver "läste ut", för jag har ju dessutom tagit mig en ganska lång bit in i den långläsningsbok jag valde att läsa under två månader, januari och februari. Jag läser ändå 15 sidor av "De tre musketörerna" varje dag, så det är ganska mastig läsning där, men läst ut den har jag alltså inte gjort.
I den vanliga ordningen uppifrån och ner, har jag däremot läst ut följande böcker.

"The book of doors" av Gareth Brown var lite av en besvikelse som första bok på året. Berättelsen om Cassie, Drummond och de magiska böckerna hade en väldigt lång startsträcka. För en bok som egentligen borde vara snabbläst, så grep den inte riktigt tag i mig. Också med en väldigt jobbig antagonist, och jag avskydde att läsa om henne eller ur hennes perspektiv. Betyget blev ändå 3/5, för den höll mig nyfiken, men jag älskade den inte direkt.

"Later" av Stephen King läste jag för Plaejaderna. Det var en omläsning för mig, och den var inte alls lika bra den andra gången utan tappade i betyg. Mitt nya betyg blev 3/5 och Plejadernas medelbetyg blev så högt som 3,4. Boken handlar om Jamie som kan se de döda, och på grund av det blir indragen i saker han borde fått slippa. En ganska kort bok, men inte en av Kings bästa.

"Den hemliga trädgården" av Frances Hodgson Burnett var det på tiden att jag läste, den räknas ju ändå som en barnboksklassiker. Det märks också på stilen att den vänder sig till just en yngre läsare, för budskapet om positiva tankar, frisk luft och motion och att tro på Det Goda riktigt bankas in. Luktar lite unken kolonialism också... Det jag gillade var själva trädgården och alla djuren. Där blev det naturromantiskt och till och med lite poetiskt. Får dock månadens lägsta betyg - 2,5/5.

"Charlies hämnd" av Simona Ahrnstedt är inte en romance, för nu har Ahrnstedt gjort ett genreskifte och hamnat bland kriminalromanerna. Eller hämndromanerna. Absolut första boken i en serie, för det finns många frågor kvar när boken är slut. Charlie har ett perfekt liv, men blir dömd mot sitt nekande, till ett fängelsestraff. När hon kommer ut igen har hon förlorat allt, och nu vill hon ha hämnd. En serie jag absolut vill fortsätta läsa. Betyget blev 3/5.

"Gwendy's magic feather" av Richard Chizmar blev sista boken att läsas klart i januari, och också januaris favoritbok. Det är den andra boken i trilogin om Gwendy och hennes knapplåda, och den enda där inte Stephen King bidragit till texten. Den kändes ändå väldigt Kingsk i stilen, så de kanske skriver liknande ändå. I den andra boken är det december 1999, och Gwendy återvänder hem till Castle Rock med knapplådan i bagaget. Den hon trodde var borta för gott. Mitt betyg blev 3,5/5.

"Gwendy's magic feather" av Richard Chizmar

I september läste jag boken "Gwendy's  button box" av Stephen King och Richard Chizmar. Jag visste redan då att det var första boken i en trilogi, och det visade sig att jag ville läsa de andra två böckerna också. 
Den andra boken, nyligen utlästa "Gwendy's magic feather" har skrivits endast av Richard Chizmar. Det finns dock ett förord av Stephen King, och det var roligt att där få lite bakgrund till hur berättelsen om Gwendy kom till.

Bildkälla The StoryGraph

Fastän att det är många år sedan Gwendy lämnade tillbaka knapplådan till mannen med hatten, tänker hon ofta på den. Mest undrar hon hur mycket i hennes liv som var lådan, och vad som var hon själv. 
Nu är hon kongressledamot i Washington, millennieskiftet närmar sig, president Hamlin skapar oro med sina uttalanden, och i Gwendys hemstad Castle Rock har två flickor försvunnit.
En dag dyker lådan upp igen, utan förklaring. Gwendy tar den med sig hem till Castle Rock där hon ska fira jul, och när hon upplever en del mystiska saker tror hon att lådan återigen använder sin magi.

Även det här är en ganska kort och snabbläst liten bok, även om den inte kan kallas för en långnovell. Det är oftast väldigt korta kapitel, och tempot är snabbt. Det är som sagt den andra boken av tre, men den skulle säkert gå att läsa på egen hand, då mycket av det som rör lådan och händelserna kring den, förklaras i den här boken. Inte allt, men mycket. Självklart är det bäst att ha den första boken i ryggen, för det är det ju alltid. Ingen cliffhanger i slutet heller, så det skulle gå att sluta här också, men det kommer jag såklart inte göra. Sista boken ligger redan i TBR-högen. 
Vissa händelser i "Gwendy's magic feather" får mig att tänka på Stephen Kings "Död zon". Särskilt i upplösningen av fallet med de försvunna flickorna. Annars händer det kanske inte jättemycket i den här boken. Vi får mest veta vad Gwendy har haft för sig, och vad hon gör nu, och även om det förekommer en dramatisk händelse så får den historien sin upplösning utanför bild, så att säga, eftersom Gwendy inte är på plats vid de skeendena. 
Det jag reagerade mest på var att boken inte utspelar sig i vår värld, utan tydligen en alternativ där presidenten i USA 1999 heter Harris och inte Bill Clinton. Han beter sig dessutom väldigt mycket som Donald Trump gjorde under sin första presidentperiod, med plumpa uttalanden om andra nationer - som Nordkorea till exempel. Den här presidenten gör världen farligare, och när knapplådan kommer tillbaka till Gwendy funderar hon på att använda den i politiska syften. Om hon gör det får du veta om du läser boken. 
Märks det att Stephen King inte varit med och skrivit just den här boken? Faktiskt inte. Vet inte om det beror på att Chizmar ändå skriver likt King, eller om han ansträngt sig för att efterlikna honom. Det kan också bero på att Castle Rock, där boken till störst del utspelar sig, är skapad av Stephen King och därför känns mycket som hans domäner.

Mitt betyg på "Gwendy's magic feather" blev 3,5/5.