"Juvenilia" av Charlotte Brontë

Tänk dig att du skulle bli en världsberömd författare. Tänk dig sedan att efter din död så kommer alla dina dagboksanteckningar och gamla skoluppsatser, eller den där novellen du skrev när du var 12 år och gömde i en byrålåda, att dyka upp och granskas i sömmarna av litteraturvetare världen över. En mardröm? Ändå är det just precis en sådan bok jag precis har läst, med Charlotte Brontës tidiga texter. Mer intressant än bra, kan vi sammanfatta det.

Bildkälla The StoryGraph

Om man redan vet lite om syskonen Brontë och deras författarskap, så är man troligen redan medveten om den fantasivärld de skapade tillsammans. Anne och Emily hade sina delar av denna värld som de skrev berättelser om, och Charlotte och brodern Branwell hade sina, och ibland samarbetade de alla fyra. Dessa fantasivärldar befann sig i Afrika, och var befolkade med den ena karaktären mer aristokratisk än den andra i ett mycket rikt, och smått förvirrande, persongalleri. Landskapen påminner mer om de i England än hur det verkligen ser ut i Afrika, och här finns sällan skådade rikedomar.
I boken "Juvenia" samlas sex av Charlotte Brontës ungdomsverk från 10 av hennes levnadsår. Det första skrev hon när hon var endast 13 år gammal, och boken avslutas med långnovellen "Henry Hastings" som hon skrev när hon var 23 år. Här finns även några korta dagboksanteckningar som ger uttryck för Charlottes längtan efter något annat än det hon just då hade, en lärarinnetjänst på en skola där hon själv varit elev. 
Det går att i de här berättelserna se fröet till den författare hon skulle bli, både i stil och personporträtt. En liten glimma Jane Eyre här, lite Lucy Snowe ("Vilette") där. Redan tidigt visar hon att hon kan bygga upp en berättelse, och det är en ganska mogen ton i handlingarna - om jag jämför med mina egna skoluppsatser och deras "sen så". 
Däremot blir det segläst. Till skillnad från de starka kvinnoporträtt hon senare skulle skriva, så är kvinnorna här oftast ömtåliga väsen, och männen är de viktigare karaktärerna som får bära berättelserna. Det är svårt för mig att lägga handlingen i Afrika, där de här fantasivärldarna befinner sig, eftersom de känns så typiskt engelska. Särskilt då i någon sorts högaristokratisk värld, där det kryllar av kungligheter och juveler mest överallt.

Boken är alltså mer intressant än bra, men jag tycker ändå att "Juvenilia" förtjänar betyget 3/5.
Dessutom - borde inte det här räknas som fantasy? Jag tycker det i varje fall.

Hårtvätt-Dagens

 

Låt: Eftersom jag mellan varven jobbar med klassplaner, så sitter jag och gnolar på olika mantran. 
Outfit: Grå tröja och blå leggings från H&M. 
Smink: Nej.
Doft: Nybakat.
Nagellack: Inget.
Läser: Månadsbokar mig med "Yoga från insidan" av Josephine Selander. Liten aning kvar i Charlotte Brontës "Juvenilia", och sedan planerar jag att läsa lite Stephen King.
Frukost: Te, macka med ägg, ost och kalkon.
Fika: Te och kanelbulle.
Middag: Pasta med krämig citronsås, och lite mozzarella som behöver ätas upp.
Pryl: Min röda Kitchen Aid artisan. Fast att den är från USA. Fick den trots allt när jag fyllde 40, och det är snart 14 år sedan. Dessutom bra deghjälp nu när jag bakar så mycket.
Motion: Yoga, motionscykel. Och en promenad för att få lite frisk luft också.
Kvällsnöje: Krama älskade maken och klappa på katten. Ta det lugnt, med andra ord.
Att tillägga: Håret var inte i närheten av torrt på bilden här ovan.

Sett på TV: Dune: Prophecy, säsong 1

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Är vi egentligen förvånade över att det i kölvattnet av succén med "Dune"-filmerna även skulle dyka upp en och annan TV-serie. För jag är det inte. Först ut är "Dune: Prophecy" som hade premiär på Max i november, och nu är förnyad för en andra säsong.
Serien utspelar sig 10.000 år innan händelserna i filmerna, och handlar om Bene Gesserits tillblivelse.

Bildkälla Hollywood reporter India

Åttio år efter att en allians av människor besegrade de tänkande maskiner som höll på att förgöra dem, kämpar två av systrarna Harkonnen för att behålla familjens makt. De är båda anslutna till Systerskapet, där Valya är abbedissa och Tula hennes trogna tjänare.
Inom systerskapet verkar allt vara i sin ordning, men när deras inflytande i den kejserliga familjen Corrino hotas, och en syster mystiskt dör på ett våldsamt sätt, börjar tron om att en gammal profetia är på väg att uppfyllas uppstå. För att komma till problemets kärna utför de en ritual, som kommer kasta nytt ljus på sådant som hände i systrarna Harkonnens yngre år.

Det här är en visuellt vacker serie, men den kändes (i mitt tycke) alldeles för lång. Efter mer än 6 timmar har vi äntligen fått berättat sådant som hade kunnat berättas på halva den tiden. Med andra ord tyckte jag att det här var ganska segt, och ofta långtråkigt. Vissa karaktärer tyckte jag även var så jobbiga att jag inte riktigt orkade med dem och vad de hade för sig. Det slutar dramatiskt, och det finns många frågetecken att räta ut när sista bildrutan den här säsongen är visad. På så sätt är det bra att det ska komma en säsong till, men med tanke på hur lång produktionstiden är på den här serien så kommer det säkert dröja så pass länge till dess att jag inte kommer minnas vad den här första säsongen handlade om.

En serie för den som älskar science fiction i allmänhet, och "Dune" i synnerhet. Det finns bra saker i serien, och jag kommer titta vidare. Men en liten aning mer handling och mindre långa passager vore önskvärt.

"Skärvorna" av Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis är mest känd för sin roman "American psycho", som jag läste när det begav sig på 1990-talet. Och den var ganska vidrig. Jag tror att jag kan ha läst en bok till av honom, men jag vet inte vilken i så fall. Och nu har jag läst hans autofiktiva roman "Skärvorna" som blivit hyfsat omskriven.

Bildkälla The StoryGraph

Hösten 1981 går sjuttonåriga Bret sista året på high school, på en privatskola i Los Angeles. Han vill gärna ligga bra till i den sociala statusen på skolan, men bryr sig annars mest om film, böcker, sex och droger. Dessutom har en stark fascination för seriemördaren Trålaren, som riktat in sig på ungdomar i staden.
När en ny elev, Robert, börjar i klassen blir Bret snabbt misstänksam mot honom. Hans berättelse om varifrån han kommer verkar inte stämma.
När en klasskamrat försvinner och sedan hittas död, tror sig Bret veta vem som ligger bakom dödsfallet, och vem Trålaren verkligen är.

Det här är en sådan där bok som inte var direkt dålig, men den var samtidigt inte bra. Den känns väldigt kall i tonen, och jag tyckte det var jobbigt att skilja författaren Bret från den här bokens fiktiva Bret. Just det han gett sin huvudkaraktär sitt eget namn gör att jag ofta undrar vad i den här boken som är sant, om ens något. Det är inte första gången han använder sig själv som romankaraktär, och min gissning är att det finns korn av sanning i just karaktären med hans namn, men allt annat är hittepå. Hoppas jag i varje fall.
Det är en moraliskt grå berättare vi har här, och i slutet på boken lämnas fler frågor obesvarade än besvarade. Vi vet inte om det som händer verkligen har hänt, eller om det bara är i bok-Brets fantasi det mesta utspelar sig. Den är nämligen välmarinerad i både alkohol och droger, och ofta verkar han vara så inne i ett eller annat rus att han inte vet riktigt själv vad som händer omkring honom.
Boken är också väldigt explicit. Både i sina skildringar av sex, som ändå känns känslokalla, och i sina skuldringar av våld. Det förekommer också många otäcka skildringar av djur som plågats, och jag tillhör skalan som ibland kollar in sidan "Does the dog die" för att slippa bli ledsen, så det var nog det jag hade svårast för. 
Boken var ändå spännande, trots mina invändningar, och jag plöjde den sista halvan rätt så fort. Jag skulle däremot inte vilja säga att den är lättläst eller snabbläst, för det är mycket som händer som gör att jag behövde pausa lite för att hämta mig. Kanske inte direkt en bok som letar sig in i drömmarnas rike, men snudd på. Den innehåller också flera repetitioner, där samma sak berättas igen nästan ordagrant. Som en déjà vu, snudd på. Ibland var de ganska tätt på varandra, ibland kunde de komma ganska långt isär. Just den detaljen kunde jag tycka kändes lite konstlad.

Så. Saker som var bra, och saker som inte var det. Saker som gav mig avsmak, och en massa musik jag känner igen och gärna lyssnar (om) på.
Mitt betyg på "Skärvorna" blev 3/5.

FredagsFilmen: In the name of the father

Innan jag blev den biomörkerskygga varelse jag är idag så rände jag på bio väldigt mycket. Som i att det räckte med att gå förbi biografen, känna popcorndoften, och bestämma sig på stället att det var filmtajm. När jag gick på bio som allra mest så var jag bland annat och såg den utmärkta filmen "I faderns namn", eller "In the name of the father" som den heter i original. 

Bildkälla Rotten tomatoes

Gerry Conlon är en småtjuv som kommer på kant med IRA och flyr till London ett tag. Samma kväll som en pub utsätts för ett sprängdåd av IRA har Gerry och hans kompisar kastats ut från kollektivet de bott i, och sovit i en intilliggande park.
Gerry arresteras för dådet och med ojusta metoder har han fåtts att erkänna, och även hans pappa blir fängslad. De döms, och nu följer en 15 år lång kamp för att rentvå sina namn och bli släppta ur fängelset.

"In the name of the father" nominerades till sju Oscars, men vann ingen av dem. Konstigt nog. Daniel Day-Lewis gör som vanligt en utmärkt gestaltning av Gerry Conlon. Filmen är baserad på verkliga händelser, och det var en sådan där film där både jag och mitt biosällskap blev heligt förbannade på hur Gerry, hans pappa och de andra anklagade blev behandlade. Av polisen främst, eftersom de inte direkt skötte sitt jobb här. Hade de gjort det hade de kanske fått fram de som verkligen begått brottet, och oskyldiga män hade inte behövt sitta fängslade i 15 år. 
Den här filmen känns alltså djupt in i hjärtat, och bjussar dessutom på ett fantastiskt soundtrack, med bland annat Sinead O'Connor och Bono från U2.
Filmen finns att streama bland annat på SF Anytime.

Sett på TV: The Rookie, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på tv-inläggen.

Jo men hej cliffhanger! Tur att jag kunde fortsätta titta direkt på säsong tre, och slapp vänta flera månader. 
Säsong två tog vid där den första slutade, och sedan gick det raskt några veckor.

Bildkälla Rotten tomatoes

Efter ett avvärjt terroristhot är det dags att ta halvtidsprovet för våra rookies. Det går bättre för vissa, och sämre för andra.
Samtidigt finns det mycket bus att bekämpa, och Nolan får dessutom en ny handledare som inte alls är förtjust i hans charm. Många högprofilerade brott hamnar också på dagskiftet, och ibland kan det bli personligt. 
Även privat händer det mycket i polisernas liv, och ibland kan det kännas svårt att skilja på jobb och privatliv.

Det märks att den här serien snabbt blev populär, för nu börjar den ena gästskådespelaren efter den andra dyka upp. Vissa i bara ett eller ett par avsnitt, andra i längre narrativ. Några blir jag dessutom gladare av att se än andra.
Fortfarande tycker jag att det är riktigt bra, även om det känns lite osannolikt att alla högprofilerade brott dimper ner i knät på just de här poliserna. Serien är såklart allra mest Nolans, men i den här säsongen tyckte jag att West tog ett kliv bakåt och blev ganska passiv. Till skillnad från Chen, som fick ta hyfsat stor plats den här säsongen, större än i den förra.
I den här säsongen får Nolan en ny handledare, och det beror på att Afton Williamson, som spelade Bishop, valde att avsluta sitt kontrakt då hon inte fick gehör för den rasism och de sexuella inviter från en annan skådespelare som hon anmält. SPännande att en serie om poliser och polisiärt arbete kunde sjabbla bort sig så illa att en av huvudskådespelarna valde att hoppa av, kan man tycka. Båda de medarbetar e som hon anklagade fick så småningom gå från sina positioner, men det känns nästan som en eftertanke med facit i hand. 
Jag fortsätter streama "The Rookie" på Netflix, och har så klart redan börjat nosa på säsong tre. Det går som sagt inte att hålla sig, när de slutar säsongerna med rafflande cliffhangers.

Februaris utlästa

Fem böcker ligger det i högen över februaris utlästa böcker. Flera av dem är rediga tjockisar också, så jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Längst av dem är såklart "De tre musketörerna" som på grund av sina många av sidor blev mitt val som långläsningsbok i både januari och februari.
Dessa fem böcker blev det, som vanligt i ordningen uppifrån och ner.

"För in de döda" av Hilary Mantel är den andra delen i Thomas Cromwell-trilogin, om intriger i kungahuset under Henrik VIII. Här handlar det mycket om Henriks spirande känslor för Jane Seymour, och hur han tröttnat på Anne Boleyn och bristen på manlig arvinge. Allt sett från den kungliga rådgivaren Thomas Cromwells synvinkel. En väldigt bra bok, om en spännande tid i Englands historia. Mitt betyg blev 4/5.

"Watership Down" av Richard Adams var en segläst liten rackare. Några kaniner flyr från sin gamla boplats för att söka en ny, och upplever många äventyr på vägen. Stundtals spännande, ,ed väldigt långtråkig mellan de där spännande partierna. Betyget blev 2,5/5.

"Dit floden för dig" av Shelley Read var läsning för Plejaderna. Lättläst med teflonvarning. Om Victoria och hennes tragiska liv, med avstamp från en relation med en förbjuden man. Jag gav den 1,5/5 betyg, Plejadernas medelbetyg blev 1,8.

"De tre musketörerna" av Alexandre Dumas är alltså den väldigt långa långläsningen. 15 sidor om dagen i januari och större delen av februari. En välkänd äventyrsroman om d'Artagnan och de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis. Massor av väna damer också, bland annat superskurken Milady som tillsammans med kardinalen alltid försöker sätta käppar i hjulet för våra äventyrsbröder. Mitt betyg blev 3/5.

"Gwendy's final task" av Stephen King och Richard Chizmar är den tredje och avslutande boken o Button Box-trilogin. Här kämpar Gwendy både mot ondsinta makter och en tidig Alzheimer, för att ta hand om knapplådan en gång för alla. Hintar av "Det" och "Mörka tornet". Betyget blev 4/5, vilket också är betyget för hela trilogin. Februaris favoritbok.

Plejaderna om "Dit floden för dig" av Shelley Read

Det var en liten rar bokcirkel som träffades i helgen. Två av oss hade fått förhinder, och vi var bara tre som läst boken. Det där sista tycker jag sådär om... Hur som haver, vi smaskade på marängdajmtårta, drack te och pratade om mycket. Inte bara bok, såklart, utom mer om sådant som hänt i Örebro och sådant som hänt i ett vitt hus byggt av slavar. Vi är knappast döva och blinda för omvärlden, även om vi ibland kunde önska att vi var det.
Fast vi träffades ju såklart för att prata om en viss bok, och det gjorde vi också. Ibland.

Bildkälla The StoryGraph

När sjuttonåriga Victoria Nash av en slump träffar Wilson Moon är det början på en passionerad relation. Den är dock förbjuden och hemlig. När katastrofen inträffar måste den gravida Victoria fly från sin stränga far och sin alkoholiserade bror på familjens persikofarm, och fly upp i bergen. Men livet i den övergivna jaktstugan blir inte vad hon hoppats på, och snart finner hon sig stå inför sitt livs svåraste beslut.

Boken tar sin början under sent 1940-tal och tar sig sedan framåt mot 1971. Det är dock många tillbakablickar i Victorias berättelse, och ibland kunde det vara svårt att hänga med i var vi befann oss i tidslinjen. Jag hade gärna sett ett annat upplägg på boken där, med ett före och ett efter, men jag förstår samtidigt att författaren väldigt gärna ville starta boken med mötet mellan Victoria och Wil. Boken är lättläst, och det tog inte alls långt tid att läsa den. Kanske inte på ett positivt sätt dock, för det var lite teflonkänsla över berättelsen. Som att jag alldeles nyss var tvungen att kolla upp vad huvudpersonen hette, för jag hade liksom glömt bort att hon hette Victoria... Karaktärerna är ganska slätstrukna, så det kan ju vara en anledning. Jag tyckte inte riktigt om någon av dem heller, utan tröttnade ganska snart på hur himla eländigt livet var för dem.
Det känns som att det ska vara något tema om systerskap och att övervinna hinder, men. Det drunknar i all tragik. Det är död mamma och död älskad kusin, elak bror, alkoholiserad krigsveteran till morbror (som bara verkar vara med för att berätta ytterligare en tragisk historia), sträng pappa som har svårt att visa känslor, förlorade barn, en smågalen tant som förlorat hela sin familj, en trångsynt småstad, rasism. Och dessa persikor. Blev så väldigt trött på att läsa om persikor och persikoträd. Och ett och annat vattendrag som någon sorts sammanbindande länk.
Boken har en ton av vemod över sig, och jag kunde föreställa mig hur hela bokens berättarröst var sådär dämpad och liksom lite tragisk. Känner ni hur tragiskt och eländigt allt är? Gråter ni nu? Men nej, det gjorde vi inte. Däremot himlade jag med ögonen en hel del. Särskilt åt liknelser i stil med "grusgången var lång som en vargs ylande". Say what now? 
Boken har jämförts med "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens, och jag kan förstå varför. Ensam tjej som klarar skivan på egen hand mot alla odds. Jag var inte så förtjust i "Kräftorna" heller, men den hade en sak - ett väldigt vackert språk med fantastiska naturskildringar. Det tyckte jag inte att "Dit floden för dig" hade.

Vi var rörande överens om att det här inte var något för oss. Högsta betyget blev 2/5 och jag gav 1,5/5. Medelbetyget hamnade på 1,8.

"Gwendy's final task" av Stephen King och Richard Chizmar

Den tredje och avslutande boken i Button box-trilogin blev även den favoritboken den månad jag läste den. Den här gången har det gått ungefär 26 år sedan förra boken, och Gwendy har ett uppdrag kvar som involverar knapplådan.

Bildkälla The StoryGraph

Gwendy Peterson är numera senator. Hon befinner sig på ett viktigt uppdrag som för henne mot stjärnorna.Men hon motarbetas av onda krafter, och den tidiga alzheimers hon drabbats av. Tiden håller på att rinna ut, och frågan är om Gwendy ska kunna hindra en katastrof från att hända, en som kan innebära slutet på allt.

Den är inte direkt vänligt sinnad, den där knapplådan. Alla böckerna i den här trilogin har fått mig att tänka på andra böcker i Kings digra bibliotek, men här är parallellerna till Mörka Tornet inte direkt diskreta. På det sättet kan det vara bra att ha läst Mörka Tornet, men det är absolut inte nödvändigt, böckerna om Gwendy står bra på egna ben också. Här förekommer även Castle Rock, och staden Derry med en viss clown. Och röster i kloakerna. Yikes!
Precis som med de andra böckerna i trilogin är det snabbläst. Historien drivs hela tiden framåt, och det är både spännande och lite hjärteknipande. Boken varvas mellan sitt nu (2026) och tillbakablickar i Gwendys liv från tiden efter den förra boken. Vi får på så sätt veta vad som hänt i hennes liv fram till nu, när det är dags att ta farväl. Riktigt hjärteknipande slut, för mig som tyckt mycket om Gwendy. Passande och fint, men lite sorgligt ändå.
När den här boken gavs ut visste inte författarna vilka som skulle bo i Vita Huset år 2026, eller vem som skulle vara vicepresident. Så det var väl en lyckad gissning att Gwendy tycker att vicepresidenten alltid varit lite korkad. Skrockade gott åt det.

Mitt betyg på "Gwendy's final task" blev 4/5, och det är även det betyg jag ger trilogin som helthet.