Marsfavoriter

Sista dagen på månaden tittar vi närmare på alla mina favoriter. Med tanke på att jag varit ganska slö den här månaden, har den ändå varit händelserik och jag har haft en massa hyss för mig. Men nu är det slut på mars för i år, så vi fortsätter programmet.

Fika på lokal på grund av anledningar, 22 mars 2025.

Bok: Jag har läst sju böcker i mars, och ingen av dem fick mer än 3 i betyg. Måste jag ändå välja får det bli Charlotte Brontës "Juvenilia" på grund av att den var mest intressant i litteraturhistoriskt perspektiv, men helst av allt vill jag inte välja en favorit under en medioker läsmånad.

Film: "Anyone but you". Vissa romantiska komedier är bättre än andra, helt enkelt.

TV: "The Rookie". Ungefär det enda jag tittat på, så inte så svår konkurrens.

Nagellack: Återigen från arkivet. Shall be my queen, från nu nedlagda märket a England.

Skönhet: Har skaffat ett nytt läppstift som jag gillar. Ett lite skirare läppstift som ska återfukta och nästan känns som ett läppbalsam. Tycker det är rätt bra tryck i färgen dock. Från H&M, Sheer brilliance lipstick, i nyansen Apple vibe.

Extra speciell rolighet: Var en dag i Chilipojkens nya hemstad, för kramar och allmänt mys. Har dessutom firat 26 år sedan min och älskade makens förlovning, bland annat med att få träffa den där brorsonen som snart ska flytta till USA där hans fru ska forska. Inte ett dugg orolig för det, med tanke på rådande politiskt klimat over there.

Favoritinlägg: Har gillat mitt FredagsFilm-tema i mars, med irländska filmer, så alla fyra FredagsFilm-inläggen.

"Hangsaman" av Shirley Jackson

Shirley Jackson räknas som en av de stora skräckförfattarna och hennes böcker har bland annat inspirerat Stephen King, och det är ju inte illa. Hon har bland annat skrivit boken "The haunting of Hill House" som nästan ordagrant ligger som grunden till en av mina favoritfilmer, som heter samma sak. Den från 1963, den andra från 1999 låtsas vi inte om. (Serien från 2018 är också bra, men absolut inte trogen boken.)
Förutom "Hill House" har hon också skrivit många noveller och flera romaner, och jag är nyfiken på hennes författarskap och vill läsa mer. I filmen "Shirley" är det boken "Hangsaman" hon jobbar på, så den blev nästa bok att införskaffas till mitt växande Shirley Jackson-bibliotek.

Bildkälla The StoryGraph

Natalie Waite ska snart åka iväg för att börja på college. Hon känner att det ska bli skönt att komma bort från sin familj, med en krävande far som försöker göra Natalie till sin avbild, och en mor som tappat alla illusioner om ett lyckligt liv. Natalie tar ofta sin tillflykt till en rik fantasivärld, och under en fest som hennes föräldrar är värdpar för, prövar Natalie olika personligheter på gästerna. Under kvällen är det en gäst som ger Natalie mycket uppmärksamhet, och morgonen därpå försöker hon intala sig att det aldrig hände.
Väl på college har Natalie svårt att få vänner. Hon hyser ett kort svärmeri för en av sina lärare, men kommer närmare hans hustru. Hon får höra talas om Tony, en elev som går sin egen väg, och Natalie beslutar sig för att bli hennes vän.

Det här är en ganska kort bok, men tempot i den är långsamt. Den är ofta väldigt introspektiv, och ibland blir det svårt att skilja på vad som sker på riktigt och vad som sker i Natalies rika fantasivärld. Boken slutar ganska abrupt, utan att vi egentligen får veta hur det går för Natalie, om hon blivit vän med sina känslor eller om hon är på väg mot ett större sammanbrott.
Jag hade svårt att ta till mig den här texten, inte bara för att Natalie känns som en opålitlig berättare utan också för att texten inte hittade hem till mig. Det kan vara att jag läste den på engelska och att det skedde en språkförbistring, eller så var det tonen i berättelsen som inte tala de till mig.
Även den här gången tycker jag inte att berättelsen i sig är skrämmande. Bitvis otäck, att följa med i Natalies vindlingar, och mörk i tonen, men det är sällan skräckigt, om vi säger så. Det känns ändå som en viktig text, och som att det var jag som missade något snarare än boken.

Mitt betyg på "Hangsaman" blev 2/5.

FredagsFilmen: Excalibur

Fortsätter på mitt irländska filmtema, för filmen "Excalibur" från 1981 är helt och hållet inspelad på Irland, även om berättelsen i sig är brittisk. Eftersom Excalibur var kung Arthurs svärd, så är det så klart om den Arthurianska legenden filmen handlar.

Bildkälla The movie database

Kung Uther har fått svärdet Excalibur av trollkarlen Merlin. När Uther dödas stöter han in svärdet i en sten, och Merlin förklarar att endast den som kan dra ut svärdet kan bli kung.
När den unge Arthur drar svärdet ur stenen faller det på honom att förena alla riddarna kring det runda bordet, och tillsammans med dem uppleva många äventyr och romanser.

Fan-trailer, men den är i varje fall inte helt suddig och dan. Jag har så klart sett den här filmen, flera gånger till och med, och den bär stort ansvar för min vurm för Arthur-legenden. Känner att en omtitt är på sin plats. Ska bara skrubba fram två och en halv timme i kalendern först. Mycket popcorn blir det. 
Jag har turen att ha filmen i min filmsamling, men det finns att streama lite här och där, bland annat på SF Anytime.

Nagellacken i mars

Mars blev inte en vidare värst vällackad månad den heller, även om tre nya lack hittade hem till mig. Tre är också antalet lack jag burit den här månaden, varav två från arkivet. I den här ordningen.

Pahlish, The ghost shift
Innan jag tröttnade på "Doctor Who" var jag galet i allt whovian jag kunde hitta. Så när Pahlish släppte en massa Who-nagellack var det ganska givet att jag skulle skaffa dem. Den här kollektionen hette "All of time and space, part 1" och kom redan 2014. Inget som går att hitta nytt längre, med andra ord.
The ghost shift är ett mörkt silvergrått hololack. Tror att det är det lack från den här kollektionen jag har burit flest gånger.

a England, Shall be my queen
Numera vet jag att a England tyvärr har lagt ner sitt nagellacksskapande, så mitt favoritmärke finns inte mer. Tur att jag har alla (utom Manderley) som märket har kommit ut med, så att jag kan frossa fritt. 
Shall be my queen är ett vackert mörkt hallonrosa hololack, som var med i Tennyson's romance-kollektionen.

H&M, Oh my vanilla!
Inget nytt under solen att jag dras till nästanvita lack. Inte heller nytt att jag även gillar gult, och det är just åt det gula hållet det här nästanvita lacket drar. Så klart inte jättekul att måla med, och självklart lyckades jag mosa det med glasögonskalmen på några naglar innan det hade härdat, men. Jag tycker det är fint ändå.
Månadens enda nya lack, dessutom, och det sitter på just nu.

"Kvinnan som stal mitt liv" av Marian Keyes

I mitt grannskap finns det ett sådant där litet bokskåp, där man kan låna en bok, eller ta en bok, eller lämna en bok. Dit går jag ibland om jag har någon bok som jag inte vill ha kvar längre, men som någon annan säkert kan gilla. Ganska sällan hittar jag något till mig själv, för det är mest deckare och "Den lilla något vid stranden" eller annat som jag bara inte orkar med, men vid ett av dessa tillfällen stod det en Marian Keyes där. En jag inte hade läst. Så jag plockade på mig den, och nu har jag läst den.

Bildkälla The StoryGraph

Stella Sweeney har levt drömlivet i New York, men nu är hon tillbaka i Dublin med svansen mellan benen. Hon försöker komma på fötter igen, genom att skriva sin andra bok efter framgångarna med den första, "En blinkning i taget", som kom till efter att hon drabbats av en svår och ovanlig sjukdom.
Efter den fantastiska vistelsen i New York är hon nu tillbaka i vardagen igen. Utan jobb, med en arg son och en skrivkramp som känns överväldigande. Hur ska hon göra för att komma på rätt spår igen?

En gång i tiden var Marian Keyes lika med en bra bok för mig. Sedan hände något, och det har nu gått många år sedan jag läste hennes böcker senast. Och jag tror mig minnas varför. Jag tycker helt enkelt inte att det är värst bra.
I den här boken irriterade jag mig på i stort sett alla. På tjurige sonen Jeffery, knäppe ex-mannen Ryan, bittre kompisen, Zoe, de dömande föräldrarna, systern Karen som har en väldigt onödig förmåga att bara se fel hos Stella - särskilt hennes kropp. Och kanske framför allt på Stella själv, som aldrig verkar kunna stanna upp och lyssna utan snabbt fattar ett beslut och sedan järnhårt hållar fast vid det, med eller (oftast) utan alla fakta. 
Jag gissar att det ska vara roligt att Stella frossar i kakor fast hon borde gå ner fem kilo för att slippa ha damchinos på sig, men kroppshetsen och fettfobin tröttnade jag på direkt. Och den genomsyrar såklart hela boken.
Boken är uppdelad i fyra delar; Jag, Han, Hon, Jag. Här trodde jag att perspektivet skulle skifta, men det är Stella som berättar hela tiden, i en tidslinje som absolut inte är rak utan tvärtom ganska hoppig, särskilt i den första delen. Det är lite jobbigt att läsa en bok helt och håller ur perspektivet från någon jag inte gillar, utan snarare tycker är ett mähä. De delar som berör Stellas sjukdom är de bästa, det blir till och med lite intressant ibland. I övrigt - inte så värst.

"Kvinnan som stal mitt liv" fick 2,5/5 i betyg.

"Maträtternas historia" av Ted Wärnåker

Bland årets bokreafynd fanns det inte bara romaner, utan också en och annan faktabok. Som en historiebok om mat. Och eftersom jag gillar både historia och mat, ville jag så klart läsa den.

Bildkälla The StoryGraph

Boken innehåller precis det som man kan ana av titeln. I alfabetisk ordning presenteras historian bakom olika maträtter, från bearnaisesås till Wallenbergare. Det är troliga ursprung, kuriosa, presentation av kockar och namngivare till rätterna, och även en del myth busting kring vissa saker som man kanske benhårt trodde på en viss version av. Ibland finns det flera som tar åt sig äran för en maträtt, särskilt om den blivit riktigt populär.
Varje maträtt inleds med en beskrivning av dess ingredienser, men recept finns inte med här. Blir man sugen på något får man alltså själv leta reda på ett recept.
Boken är lättläst och snabbläst och bläddervänlig. Kanske inte en bok för alla, men jag med mina nischade intressen uppskatta den. 

Mitt betyg på "Maträtternas historia" blev 3/5.

Bullet journal i april

Min hjärna har haft väldigt svårt att förstå att det snart är april, så att det blev ett och annat fel när jag gjorde i ordning mina aprilsidor i min bullet journal är egentligen inte så konstigt. Och det är ju trots allt fortfarande mars, så atte.

Jag vet att många gör sina marssidor gröna på grund av St Patrick's Day, men nu firar jag inte ens Sveriges nationaldag, så jag ser ingen anledning att fira något annats lands nationaldag heller. För mig är det april som är grönt. Man skulle kunna tro att det är för att grönskan börjar komma fram i och med vårens intåg, men så är det inte alls. Min mamma fyller år i april och grönt är hennes favoritfärg, så är det med det.
Tombow 126 heter Light olive, och till det en mörkt grön Stabilo fineliner. Washitejperna vet jag inte varifrån de kommer, men jag vet att den med monstrera på varit den tänkta tejpen denna månad ett bra tag. Och sedan fick jag syn på två rullar med frimärksklistermärken med blommotiv och kunde inte hålla mig. Mamma har nämligen väldigt gröna fingrar också.
Som vanligt börjar vi med en månadsöversikt, och på den än så länge tomma sidan kommer det högst sannolikt hamna en dikt eller något.

Kassabok, månadens långläsning och nagellacken på nästa uppslag.

Flera gånger den här månaden tänkte jag att jag skulle skriva lite roligt, så att det skulle bli lite lekfullt. Gränsen till skitfult var visst hårfin, och det var där jag hamnade här. Nåja, det blir ju mest jag som får lida när jag tittar på mina träningssidor.

Nej då, jag skrev inte alls mars först och fick tejpa över med washitejp för att rädda det hela lite hjälpligt. Vad får dig att tro det? Gjorde inga andra fel på det här uppslaget heller... Säger vi.
Månadens att-göra och lite om vad som händer och har hänt i april finns det plats för, och på andra sidan slänger vi in en vane- och humörkoll precis som vanligt.

Och så avslutar vi med en titt på ett av veckouppslagen. Gjorde om en aning med min minikalender och min minikoll. Mer utrymme för kreativitet, anteckningar eller bara tomrum.
Alla citat i april handlar om blommor, natur och trädgård.

FredagsFilmen: Circle of friends

Har det märkts att jag har tema irländsk film i mars? För här kommer en till. Också den från 1990-talet, för det var tydligen då jag tittade på film från Irland. Tänkte vi kunde titta närmare på ett romantiskt drama den här gången, baserad på en bok av Maeve Binchy.

Bildkälla Reelgood

Barndomsvännerna Benny (Bernadette), Eve och Nan återser varandra efter många år, när de alla blir studenter på universitetet i Dublin. Benny förälskar sig den snygge rugbyspelaren och läkarstudenten Jack, och snart börjar de dejta. Vänskaper sätts på prov, när dödsfall och oväntade graviditeter återigen tvingar isär de tre vännerna.

Det här var en sådan där film som alla mina kompisar (och jag) såg och älskade. Egentligen är den inte värst märkvärdig, utan har samma teman som så många andra. Kärlek med förhinder, vänner som sviker, föräldrar som inte förstår. Ni förstår. Men den har ändå något särskilt. Kanske är det bra skådespeleri, bland annat från Minnie Driver i sin genombrottsroll, kanske är det bara en bra film i sin genre.

"The Colorado kid" av Stephen King

"The Colorado kid" är en bok i en serie som kallas Hard Case Crime. Helt enkelt deckare i pocket. En sådan där bok som gärna läses ganska snabbt, och som man kunde/kan hitta billigt lite varstans, på tågstationer, i kiosker, i mataffären. Idén med kioskdeckare är kul, och i den här serien finns både gamla godingar och sådana som skrivits speciellt för serien. Som en trio Stephen King, där "Tje Colorado kid" blivit den sista jag läst. De andra två är "Later" och "Joyland".

Bildkälla The StoryGraph

På en ö utanför Maines kust hittas en man död. Han har ingen ID på sig, och det ska dröja mer än ett år innan han identifieras, tack vare två idoga reportrar och en kriminalteknikstudent.
Att finna hans identitet visar sig dock vara den enkla delen av mysteriet kring mannen och hans död. Var det en naturlig död? Eller ett brott som är omöjligt att utreda? Eller något ännu underligare?

Det här är en kort bok, och den hade antagligen gått fort att läsa om jag tagit mig tid för den. Nu hade jag så mycket annat för mig förra veckan, att den blev liggande både en och två dagar, men dryga 160 sidor King borde gå rätt så fort för den som vill läsa något litet och snabbt.
Boken är en sådan där någon eller några berättat en spökhistoria, eller ett mysterium, för en villig publik. I det här fallet är det två reportrar som berättar för en journaliststudent om det underliga fallet med Colorado kid, som hände på ön nästan 30 år tidigare. Det förekommer således avbrott för att fixa kaffe och gå på toaletten, så själva gåtan tar inte upp så mycket utrymme i boken. Däremot fina relationer, och en dos av medmänsklighet.
Jag tyckte aldrig att det blev värst spännande, men lite intressant var det ändå. Funkar bra som en godnattsaga.

"The Colorado kid" fick 3/5 i betyg av mig.

Tom liten grej

Inte så värst mycket den här månaden, bara fem förpackningar sedan sist. En del som tar slut snart, men det hann inte hit den här gången.
Bara favoriter som tagit slut sedan sist.

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Om jag redan börjat på en ny likadan? Självklart.
Betyg 5/5

Mask me up. Foot peeling mask.
Parfymfri fotmask som får sitta på en halvtimme och sedan väntar man några dagar, i mitt fall fyra, och så - hoppsan hallå! - börjar fötterna flagna bort alla de döda hudcellerna. Kvar blir lena fossingar, och jag kommer absolut köpa på mig den här fotmasken, eller en liknande, igen. Hittade den på Normal.
Betyg 5/5

Holika Holika. Aloe soothing essence. 50+ spf. Face. Waterproof.
Behöver jag säga mer än titeln? Kanske att det här är den bästa solskyddsprodukten för ansiktet jag någonsin testat, och att jag så klart redan börjat på en ny tub. Spf är en del av min hudvårdsrutin för dagen, och borde vara samma lika för dig också. 
Betyg 5/5

Pixi. Botanical Collagen Tonic.
Den här tycker jag så mycket om att den har hittat hem till mig igen. För tredje gången, om jag inte minns helt uppåt väggarna. 
Betyg 5/5

It's skin. Rose. Moisture & vitality mask sheet.
Ytterligare en favorit, den här gången bland arkmaskerna. Och inte bara för att jag fullkomligt älskar rosdoften på den här. Huden känns mjuk och återfuktad efter användning, och jag köper den gärna igen.
Betyg 5/5

Sett på TV: The Rookie, säsong 3

Spoilervarning på TV-avsnitt.

Säsong två slutade med en cliffhanger, och jag kastade mig sålunda över säsong tre för att få se upplösningen. Den tredje är den kortaste säsongen hittills, med 14 avsnitt, och gick alltså hyfsat snabbt att titta klart på. Om säsong tre också slutade med en cliffhanger? Så klart den gjorde. Har redan börjat med fyran. 

Bildkälla Prime Video

Nolan har blivit ditsatt av Armstrong för de brott Armstrong begått. Tillsammans med Harper jobbar han för att rentvå sig själv och sätta dit Armstrong en gång för alla. Det lyckas, men Nolan blir bestraffad med en månads extra tjänst som rookie för att han och Harper gjorde en egen utredning utan klartecken från överordnande. Nolan bestämmer sig också för att sätta sig i skolbänken igen, och äntligen ta sin collegeexamen.
Lucy och Jackson ska snart bli färdiga poliser, och börjar fundera på vad de vill göra med sina poliskarriärer. Lucy har dessutom tagit till sig en ung tjej som bor på gatan, och försöker hjälpa henne komma på fötter igen. 
När Lopez blir befordrad får Jackson en ny handledare, där Jackson snart märker av problematiska tendenser. Profilering och rasism utgör hans nya handledares stil, och Jackson känner behov av att få bort den typen av polis från kåren. Han får betala ett högt pris.
Lopez och Wes bildar familj, då Lopez blir gravid straxt efter deras förlovning. Bröllopsbestyren blir dock överväldigande, och Bradford kliver in som man of honour.

Alyssa Diaz som spelar Angela Lopez blev gravid på riktigt, och den graviditeten skrevs in i handlingen. Lopez har också en ganska lång berättarlinje med en colombiansk knarkdrottning som kallas La Fiera. Av någon anledning måste denna La Fiera åka till Los Angels titt som tätt och nu när Lopez befordrats blir det ofta hennes uppgift att jobba med henne, något som spiller över även i Lopez privatliv. Och det är även här den stora cliffhangern över till säsong fyra sker.
Den tredje säsongen har fått mycket kritik för att vara "woke", då den behandlar svåra ämnen som polisbrutalitet och polisens behandling av icke-vita misstänkta. Säsongen släpptes våren 2021, mitt under en tid med masker och Black Lives Matter-protester. Att då tycka att serien är "woke" när den behandlar dagsaktuella händelser säger mer om den som uttryck åsikten, än om själva serien. Jag tycker det är bra att serien inte bara handlar om högprofilerade brott med massa raffel, utan också kan visa att polisen kan hjälpa till även på gräsrotsnivå. För att bygga upp ett nytt förtroende, förhoppningsvis. 

FredagsFilmen: The Commitments

Fortsätter nostalgiblicka mig tillbaka till mitt 1990-tals många biobesök. "The Commitments" var en sådan där självklar film, som alla i min bekantskapskrets såg minst en gång. Jag hann se den tillsammans med min pappa också, under ett besök hemma, något år innan han gick bort. Ganska underbart att se honom bli småkär i en film som handlar om musik från hans egen ungdom, fast i ett nytt koncept. För här är det soul för hela slanten.

Bildkälla Rotten tomatoes

Jimmy Rabbitte upptäcker att hans hemstad Dublin, Irland saknar ett bra soul-band. Han tar på sig rollen som manager och skapar "The Commitments". Lite kontroversiellt kanske, att idel vita ska spela musik som skapats av färgade, men det finns sätt att kringgå det också. "The irish are the black of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the North Side Dubliners äre the blacks of Dublin. So say it once, say it loud. I'm black - and I'm proud!"
Det ska dock visa sig att det inte är helt lätt att hålla ihop ett gäng ganska nya vänner, med egna starka viljor.

Alltså. Ord kan inte riktigt beskriva hur mycket jag tycker om den här filmen. Musiken gör en stor del av den, såklart, men berättelsen bakom framträdandena är också så där härliga att se att det bara blir lite varmt i hjärtat. Det här är roligt, dramatiskt och en stor kärleksförklaring till soul. En film som är på min absoluta topplista. Så. Bra. 

"Juvenilia" av Charlotte Brontë

Tänk dig att du skulle bli en världsberömd författare. Tänk dig sedan att efter din död så kommer alla dina dagboksanteckningar och gamla skoluppsatser, eller den där novellen du skrev när du var 12 år och gömde i en byrålåda, att dyka upp och granskas i sömmarna av litteraturvetare världen över. En mardröm? Ändå är det just precis en sådan bok jag precis har läst, med Charlotte Brontës tidiga texter. Mer intressant än bra, kan vi sammanfatta det.

Bildkälla The StoryGraph

Om man redan vet lite om syskonen Brontë och deras författarskap, så är man troligen redan medveten om den fantasivärld de skapade tillsammans. Anne och Emily hade sina delar av denna värld som de skrev berättelser om, och Charlotte och brodern Branwell hade sina, och ibland samarbetade de alla fyra. Dessa fantasivärldar befann sig i Afrika, och var befolkade med den ena karaktären mer aristokratisk än den andra i ett mycket rikt, och smått förvirrande, persongalleri. Landskapen påminner mer om de i England än hur det verkligen ser ut i Afrika, och här finns sällan skådade rikedomar.
I boken "Juvenia" samlas sex av Charlotte Brontës ungdomsverk från 10 av hennes levnadsår. Det första skrev hon när hon var endast 13 år gammal, och boken avslutas med långnovellen "Henry Hastings" som hon skrev när hon var 23 år. Här finns även några korta dagboksanteckningar som ger uttryck för Charlottes längtan efter något annat än det hon just då hade, en lärarinnetjänst på en skola där hon själv varit elev. 
Det går att i de här berättelserna se fröet till den författare hon skulle bli, både i stil och personporträtt. En liten glimma Jane Eyre här, lite Lucy Snowe ("Vilette") där. Redan tidigt visar hon att hon kan bygga upp en berättelse, och det är en ganska mogen ton i handlingarna - om jag jämför med mina egna skoluppsatser och deras "sen så". 
Däremot blir det segläst. Till skillnad från de starka kvinnoporträtt hon senare skulle skriva, så är kvinnorna här oftast ömtåliga väsen, och männen är de viktigare karaktärerna som får bära berättelserna. Det är svårt för mig att lägga handlingen i Afrika, där de här fantasivärldarna befinner sig, eftersom de känns så typiskt engelska. Särskilt då i någon sorts högaristokratisk värld, där det kryllar av kungligheter och juveler mest överallt.

Boken är alltså mer intressant än bra, men jag tycker ändå att "Juvenilia" förtjänar betyget 3/5.
Dessutom - borde inte det här räknas som fantasy? Jag tycker det i varje fall.

Hårtvätt-Dagens

 

Låt: Eftersom jag mellan varven jobbar med klassplaner, så sitter jag och gnolar på olika mantran. 
Outfit: Grå tröja och blå leggings från H&M. 
Smink: Nej.
Doft: Nybakat.
Nagellack: Inget.
Läser: Månadsbokar mig med "Yoga från insidan" av Josephine Selander. Liten aning kvar i Charlotte Brontës "Juvenilia", och sedan planerar jag att läsa lite Stephen King.
Frukost: Te, macka med ägg, ost och kalkon.
Fika: Te och kanelbulle.
Middag: Pasta med krämig citronsås, och lite mozzarella som behöver ätas upp.
Pryl: Min röda Kitchen Aid artisan. Fast att den är från USA. Fick den trots allt när jag fyllde 40, och det är snart 14 år sedan. Dessutom bra deghjälp nu när jag bakar så mycket.
Motion: Yoga, motionscykel. Och en promenad för att få lite frisk luft också.
Kvällsnöje: Krama älskade maken och klappa på katten. Ta det lugnt, med andra ord.
Att tillägga: Håret var inte i närheten av torrt på bilden här ovan.

Sett på TV: Dune: Prophecy, säsong 1

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Är vi egentligen förvånade över att det i kölvattnet av succén med "Dune"-filmerna även skulle dyka upp en och annan TV-serie. För jag är det inte. Först ut är "Dune: Prophecy" som hade premiär på Max i november, och nu är förnyad för en andra säsong.
Serien utspelar sig 10.000 år innan händelserna i filmerna, och handlar om Bene Gesserits tillblivelse.

Bildkälla Hollywood reporter India

Åttio år efter att en allians av människor besegrade de tänkande maskiner som höll på att förgöra dem, kämpar två av systrarna Harkonnen för att behålla familjens makt. De är båda anslutna till Systerskapet, där Valya är abbedissa och Tula hennes trogna tjänare.
Inom systerskapet verkar allt vara i sin ordning, men när deras inflytande i den kejserliga familjen Corrino hotas, och en syster mystiskt dör på ett våldsamt sätt, börjar tron om att en gammal profetia är på väg att uppfyllas uppstå. För att komma till problemets kärna utför de en ritual, som kommer kasta nytt ljus på sådant som hände i systrarna Harkonnens yngre år.

Det här är en visuellt vacker serie, men den kändes (i mitt tycke) alldeles för lång. Efter mer än 6 timmar har vi äntligen fått berättat sådant som hade kunnat berättas på halva den tiden. Med andra ord tyckte jag att det här var ganska segt, och ofta långtråkigt. Vissa karaktärer tyckte jag även var så jobbiga att jag inte riktigt orkade med dem och vad de hade för sig. Det slutar dramatiskt, och det finns många frågetecken att räta ut när sista bildrutan den här säsongen är visad. På så sätt är det bra att det ska komma en säsong till, men med tanke på hur lång produktionstiden är på den här serien så kommer det säkert dröja så pass länge till dess att jag inte kommer minnas vad den här första säsongen handlade om.

En serie för den som älskar science fiction i allmänhet, och "Dune" i synnerhet. Det finns bra saker i serien, och jag kommer titta vidare. Men en liten aning mer handling och mindre långa passager vore önskvärt.

"Skärvorna" av Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis är mest känd för sin roman "American psycho", som jag läste när det begav sig på 1990-talet. Och den var ganska vidrig. Jag tror att jag kan ha läst en bok till av honom, men jag vet inte vilken i så fall. Och nu har jag läst hans autofiktiva roman "Skärvorna" som blivit hyfsat omskriven.

Bildkälla The StoryGraph

Hösten 1981 går sjuttonåriga Bret sista året på high school, på en privatskola i Los Angeles. Han vill gärna ligga bra till i den sociala statusen på skolan, men bryr sig annars mest om film, böcker, sex och droger. Dessutom har en stark fascination för seriemördaren Trålaren, som riktat in sig på ungdomar i staden.
När en ny elev, Robert, börjar i klassen blir Bret snabbt misstänksam mot honom. Hans berättelse om varifrån han kommer verkar inte stämma.
När en klasskamrat försvinner och sedan hittas död, tror sig Bret veta vem som ligger bakom dödsfallet, och vem Trålaren verkligen är.

Det här är en sådan där bok som inte var direkt dålig, men den var samtidigt inte bra. Den känns väldigt kall i tonen, och jag tyckte det var jobbigt att skilja författaren Bret från den här bokens fiktiva Bret. Just det han gett sin huvudkaraktär sitt eget namn gör att jag ofta undrar vad i den här boken som är sant, om ens något. Det är inte första gången han använder sig själv som romankaraktär, och min gissning är att det finns korn av sanning i just karaktären med hans namn, men allt annat är hittepå. Hoppas jag i varje fall.
Det är en moraliskt grå berättare vi har här, och i slutet på boken lämnas fler frågor obesvarade än besvarade. Vi vet inte om det som händer verkligen har hänt, eller om det bara är i bok-Brets fantasi det mesta utspelar sig. Den är nämligen välmarinerad i både alkohol och droger, och ofta verkar han vara så inne i ett eller annat rus att han inte vet riktigt själv vad som händer omkring honom.
Boken är också väldigt explicit. Både i sina skildringar av sex, som ändå känns känslokalla, och i sina skuldringar av våld. Det förekommer också många otäcka skildringar av djur som plågats, och jag tillhör skalan som ibland kollar in sidan "Does the dog die" för att slippa bli ledsen, så det var nog det jag hade svårast för. 
Boken var ändå spännande, trots mina invändningar, och jag plöjde den sista halvan rätt så fort. Jag skulle däremot inte vilja säga att den är lättläst eller snabbläst, för det är mycket som händer som gör att jag behövde pausa lite för att hämta mig. Kanske inte direkt en bok som letar sig in i drömmarnas rike, men snudd på. Den innehåller också flera repetitioner, där samma sak berättas igen nästan ordagrant. Som en déjà vu, snudd på. Ibland var de ganska tätt på varandra, ibland kunde de komma ganska långt isär. Just den detaljen kunde jag tycka kändes lite konstlad.

Så. Saker som var bra, och saker som inte var det. Saker som gav mig avsmak, och en massa musik jag känner igen och gärna lyssnar (om) på.
Mitt betyg på "Skärvorna" blev 3/5.

FredagsFilmen: In the name of the father

Innan jag blev den biomörkerskygga varelse jag är idag så rände jag på bio väldigt mycket. Som i att det räckte med att gå förbi biografen, känna popcorndoften, och bestämma sig på stället att det var filmtajm. När jag gick på bio som allra mest så var jag bland annat och såg den utmärkta filmen "I faderns namn", eller "In the name of the father" som den heter i original. 

Bildkälla Rotten tomatoes

Gerry Conlon är en småtjuv som kommer på kant med IRA och flyr till London ett tag. Samma kväll som en pub utsätts för ett sprängdåd av IRA har Gerry och hans kompisar kastats ut från kollektivet de bott i, och sovit i en intilliggande park.
Gerry arresteras för dådet och med ojusta metoder har han fåtts att erkänna, och även hans pappa blir fängslad. De döms, och nu följer en 15 år lång kamp för att rentvå sina namn och bli släppta ur fängelset.

"In the name of the father" nominerades till sju Oscars, men vann ingen av dem. Konstigt nog. Daniel Day-Lewis gör som vanligt en utmärkt gestaltning av Gerry Conlon. Filmen är baserad på verkliga händelser, och det var en sådan där film där både jag och mitt biosällskap blev heligt förbannade på hur Gerry, hans pappa och de andra anklagade blev behandlade. Av polisen främst, eftersom de inte direkt skötte sitt jobb här. Hade de gjort det hade de kanske fått fram de som verkligen begått brottet, och oskyldiga män hade inte behövt sitta fängslade i 15 år. 
Den här filmen känns alltså djupt in i hjärtat, och bjussar dessutom på ett fantastiskt soundtrack, med bland annat Sinead O'Connor och Bono från U2.
Filmen finns att streama bland annat på SF Anytime.

Sett på TV: The Rookie, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på tv-inläggen.

Jo men hej cliffhanger! Tur att jag kunde fortsätta titta direkt på säsong tre, och slapp vänta flera månader. 
Säsong två tog vid där den första slutade, och sedan gick det raskt några veckor.

Bildkälla Rotten tomatoes

Efter ett avvärjt terroristhot är det dags att ta halvtidsprovet för våra rookies. Det går bättre för vissa, och sämre för andra.
Samtidigt finns det mycket bus att bekämpa, och Nolan får dessutom en ny handledare som inte alls är förtjust i hans charm. Många högprofilerade brott hamnar också på dagskiftet, och ibland kan det bli personligt. 
Även privat händer det mycket i polisernas liv, och ibland kan det kännas svårt att skilja på jobb och privatliv.

Det märks att den här serien snabbt blev populär, för nu börjar den ena gästskådespelaren efter den andra dyka upp. Vissa i bara ett eller ett par avsnitt, andra i längre narrativ. Några blir jag dessutom gladare av att se än andra.
Fortfarande tycker jag att det är riktigt bra, även om det känns lite osannolikt att alla högprofilerade brott dimper ner i knät på just de här poliserna. Serien är såklart allra mest Nolans, men i den här säsongen tyckte jag att West tog ett kliv bakåt och blev ganska passiv. Till skillnad från Chen, som fick ta hyfsat stor plats den här säsongen, större än i den förra.
I den här säsongen får Nolan en ny handledare, och det beror på att Afton Williamson, som spelade Bishop, valde att avsluta sitt kontrakt då hon inte fick gehör för den rasism och de sexuella inviter från en annan skådespelare som hon anmält. SPännande att en serie om poliser och polisiärt arbete kunde sjabbla bort sig så illa att en av huvudskådespelarna valde att hoppa av, kan man tycka. Båda de medarbetar e som hon anklagade fick så småningom gå från sina positioner, men det känns nästan som en eftertanke med facit i hand. 
Jag fortsätter streama "The Rookie" på Netflix, och har så klart redan börjat nosa på säsong tre. Det går som sagt inte att hålla sig, när de slutar säsongerna med rafflande cliffhangers.

Februaris utlästa

Fem böcker ligger det i högen över februaris utlästa böcker. Flera av dem är rediga tjockisar också, så jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Längst av dem är såklart "De tre musketörerna" som på grund av sina många av sidor blev mitt val som långläsningsbok i både januari och februari.
Dessa fem böcker blev det, som vanligt i ordningen uppifrån och ner.

"För in de döda" av Hilary Mantel är den andra delen i Thomas Cromwell-trilogin, om intriger i kungahuset under Henrik VIII. Här handlar det mycket om Henriks spirande känslor för Jane Seymour, och hur han tröttnat på Anne Boleyn och bristen på manlig arvinge. Allt sett från den kungliga rådgivaren Thomas Cromwells synvinkel. En väldigt bra bok, om en spännande tid i Englands historia. Mitt betyg blev 4/5.

"Watership Down" av Richard Adams var en segläst liten rackare. Några kaniner flyr från sin gamla boplats för att söka en ny, och upplever många äventyr på vägen. Stundtals spännande, ,ed väldigt långtråkig mellan de där spännande partierna. Betyget blev 2,5/5.

"Dit floden för dig" av Shelley Read var läsning för Plejaderna. Lättläst med teflonvarning. Om Victoria och hennes tragiska liv, med avstamp från en relation med en förbjuden man. Jag gav den 1,5/5 betyg, Plejadernas medelbetyg blev 1,8.

"De tre musketörerna" av Alexandre Dumas är alltså den väldigt långa långläsningen. 15 sidor om dagen i januari och större delen av februari. En välkänd äventyrsroman om d'Artagnan och de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis. Massor av väna damer också, bland annat superskurken Milady som tillsammans med kardinalen alltid försöker sätta käppar i hjulet för våra äventyrsbröder. Mitt betyg blev 3/5.

"Gwendy's final task" av Stephen King och Richard Chizmar är den tredje och avslutande boken o Button Box-trilogin. Här kämpar Gwendy både mot ondsinta makter och en tidig Alzheimer, för att ta hand om knapplådan en gång för alla. Hintar av "Det" och "Mörka tornet". Betyget blev 4/5, vilket också är betyget för hela trilogin. Februaris favoritbok.

Plejaderna om "Dit floden för dig" av Shelley Read

Det var en liten rar bokcirkel som träffades i helgen. Två av oss hade fått förhinder, och vi var bara tre som läst boken. Det där sista tycker jag sådär om... Hur som haver, vi smaskade på marängdajmtårta, drack te och pratade om mycket. Inte bara bok, såklart, utom mer om sådant som hänt i Örebro och sådant som hänt i ett vitt hus byggt av slavar. Vi är knappast döva och blinda för omvärlden, även om vi ibland kunde önska att vi var det.
Fast vi träffades ju såklart för att prata om en viss bok, och det gjorde vi också. Ibland.

Bildkälla The StoryGraph

När sjuttonåriga Victoria Nash av en slump träffar Wilson Moon är det början på en passionerad relation. Den är dock förbjuden och hemlig. När katastrofen inträffar måste den gravida Victoria fly från sin stränga far och sin alkoholiserade bror på familjens persikofarm, och fly upp i bergen. Men livet i den övergivna jaktstugan blir inte vad hon hoppats på, och snart finner hon sig stå inför sitt livs svåraste beslut.

Boken tar sin början under sent 1940-tal och tar sig sedan framåt mot 1971. Det är dock många tillbakablickar i Victorias berättelse, och ibland kunde det vara svårt att hänga med i var vi befann oss i tidslinjen. Jag hade gärna sett ett annat upplägg på boken där, med ett före och ett efter, men jag förstår samtidigt att författaren väldigt gärna ville starta boken med mötet mellan Victoria och Wil. Boken är lättläst, och det tog inte alls långt tid att läsa den. Kanske inte på ett positivt sätt dock, för det var lite teflonkänsla över berättelsen. Som att jag alldeles nyss var tvungen att kolla upp vad huvudpersonen hette, för jag hade liksom glömt bort att hon hette Victoria... Karaktärerna är ganska slätstrukna, så det kan ju vara en anledning. Jag tyckte inte riktigt om någon av dem heller, utan tröttnade ganska snart på hur himla eländigt livet var för dem.
Det känns som att det ska vara något tema om systerskap och att övervinna hinder, men. Det drunknar i all tragik. Det är död mamma och död älskad kusin, elak bror, alkoholiserad krigsveteran till morbror (som bara verkar vara med för att berätta ytterligare en tragisk historia), sträng pappa som har svårt att visa känslor, förlorade barn, en smågalen tant som förlorat hela sin familj, en trångsynt småstad, rasism. Och dessa persikor. Blev så väldigt trött på att läsa om persikor och persikoträd. Och ett och annat vattendrag som någon sorts sammanbindande länk.
Boken har en ton av vemod över sig, och jag kunde föreställa mig hur hela bokens berättarröst var sådär dämpad och liksom lite tragisk. Känner ni hur tragiskt och eländigt allt är? Gråter ni nu? Men nej, det gjorde vi inte. Däremot himlade jag med ögonen en hel del. Särskilt åt liknelser i stil med "grusgången var lång som en vargs ylande". Say what now? 
Boken har jämförts med "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens, och jag kan förstå varför. Ensam tjej som klarar skivan på egen hand mot alla odds. Jag var inte så förtjust i "Kräftorna" heller, men den hade en sak - ett väldigt vackert språk med fantastiska naturskildringar. Det tyckte jag inte att "Dit floden för dig" hade.

Vi var rörande överens om att det här inte var något för oss. Högsta betyget blev 2/5 och jag gav 1,5/5. Medelbetyget hamnade på 1,8.

"Gwendy's final task" av Stephen King och Richard Chizmar

Den tredje och avslutande boken i Button box-trilogin blev även den favoritboken den månad jag läste den. Den här gången har det gått ungefär 26 år sedan förra boken, och Gwendy har ett uppdrag kvar som involverar knapplådan.

Bildkälla The StoryGraph

Gwendy Peterson är numera senator. Hon befinner sig på ett viktigt uppdrag som för henne mot stjärnorna.Men hon motarbetas av onda krafter, och den tidiga alzheimers hon drabbats av. Tiden håller på att rinna ut, och frågan är om Gwendy ska kunna hindra en katastrof från att hända, en som kan innebära slutet på allt.

Den är inte direkt vänligt sinnad, den där knapplådan. Alla böckerna i den här trilogin har fått mig att tänka på andra böcker i Kings digra bibliotek, men här är parallellerna till Mörka Tornet inte direkt diskreta. På det sättet kan det vara bra att ha läst Mörka Tornet, men det är absolut inte nödvändigt, böckerna om Gwendy står bra på egna ben också. Här förekommer även Castle Rock, och staden Derry med en viss clown. Och röster i kloakerna. Yikes!
Precis som med de andra böckerna i trilogin är det snabbläst. Historien drivs hela tiden framåt, och det är både spännande och lite hjärteknipande. Boken varvas mellan sitt nu (2026) och tillbakablickar i Gwendys liv från tiden efter den förra boken. Vi får på så sätt veta vad som hänt i hennes liv fram till nu, när det är dags att ta farväl. Riktigt hjärteknipande slut, för mig som tyckt mycket om Gwendy. Passande och fint, men lite sorgligt ändå.
När den här boken gavs ut visste inte författarna vilka som skulle bo i Vita Huset år 2026, eller vem som skulle vara vicepresident. Så det var väl en lyckad gissning att Gwendy tycker att vicepresidenten alltid varit lite korkad. Skrockade gott åt det.

Mitt betyg på "Gwendy's final task" blev 4/5, och det är även det betyg jag ger trilogin som helthet.