I slutet av programmet pratades det om förlåtelse. Förståligt nog kände inte de här tjejerna att de var redo att förlåta. Men - Oprah sade en sak, och jag har hört henne säga det förut, som verkligen slog an hos mig.
Foregiveness is giving up the hope that the past could have been different.
Det är precis det jag har gjort, gällande den mobbing jag utsattes för. Jag har accepterat att det var så och gått vidare. Jag har förlåtit. Därmed inte sagt att jag har släppt in vissa människor i mitt liv, men jag har accepterat att det var som det var och att det har skapat den jag är idag. Ingenting kan ändra på det.
Innan jag började min utbildning till yogalärare satt jag i enskilt samtal med min blivande mentor och vi pratade om det jag hade i mitt förflutna. Han frågade om jag hade förlåtit. Mitt svar då var att vuxna jag hade gjort det, men inom mig fanns fortfarande lilla jag som aldrig kunde förlåta. Never ever.
När jag avslutade utbildningen hade jag till stor del släppt det greppet och gått vidare. Lilla sårade jag finns fortfarande därinne, kommer alltid finnas där och måste få ta sin plats, men jag känner inget behov av att låta henne diktera min tillvaro. Det förflutna kan inte ändras, varför ska då de känslorna som väcktes i mig då, fortfarande få bestämma i mitt liv? Tror inte det va. Men jösses vilken tid det tog att inse det.
Kraften i att ha gått vidare är påtaglig. Trots att jag haft en del motgångar det senaste halvåret så har jag haft mycket lättare att släppa taget. För har man släppt taget om det värsta som hänt en, tagit makten ifrån det, då är det attans så mycket lättare att släppa greppet om de små sakerna.
Jag är lycklig. I mig själv.
Fint skrivet :)
SvaraRaderaTack.
SvaraRadera