Den som inga byxor har...

Vart tredje år besöker jag gynekologen för att göra ett cellprov. Alltså skrapa lite på diverse ställen i snipperiet för att kolla så att det inte finns något där som inte ska vara där. Cancer.

Idag var det dags igen.

Så där ligger jag med benen i vädret och blottar mitt kön för en vilt främmande människa. Det finns tillfällen man känner sig mindre utlämnad, om jag säger så. Dessutom fick hon böka runt lite för att kunna ta proverna och vissa delar av provtagningen kan vara rejält obehaglig. Särskilt om man spänner sig.

Så jag tog fram yoginin i mig och använde alla trick i boken för att kunna slappna av. Lunga djupa andetag, släppa, jobba igenom, sat nam på andetaget för att koppla av/bort.

När hela härligheten var över undrade hon hur det hade gått, och man såg på henne att hon var lite bekymrad eftersom hon fått rota och pilla lite. (Okej, okej. Man ska ta tre prover därinne på olika ställen, varav ett på livmodertappen, och i mitt fall hade livmodertappen "gömt" sig lite och hon fick pilla fram den.)

"Närå det gick fint!" svarar jag lite käckt, för det hade verkligen gått fint. Det är ju inte angenämt att någon rotar omkring därinne, men det är ett litet pris att betala för att få veta att man är (förhoppningsvis) cancerfri. Och det hade verkligen inte gjort ont. Alls. Hon var duktig, den tjejen.

Så jag förklarade att jag jobbade som yogalärare och hade tagit till alla yogaknep jag kunde komma på. Och dra på trissor - hon var intresserad av att börja med yoga och började fråga mig om var jag jobbade och vilka tider jag hade.

Man är väl inte dum och jag hade ett gäng visitkort i handväskan. Jag plockade fram ett och gav till henne innan jag ens hade fått på mig trosorna!

Men jag hade klänning på mig så det kändes inte så snuskigt att ragga nya elever med rumpan bar som man kanske skulle kunna tro.