Jag hoppas och hoppas på att få bli lite firad.
Frukost på sängen, lite gos, kanske en syrénkvist att lukta på. Inte mycket. Bara något som visar att jag är uppskattad. Att det var snällt av mig att bära, föda, amma, klä, mata, bada, trösta, läsa för, natta och gosa med de där tre små liven jag kallar för mina barn.
Varje år blir jag aningens besviken.
Ett år när jag beklagade mig och tyckte att älskade maken kunde hjälpa de små att fira mor så hasplade han ur sig: "Du är ju inte min mamma".
Tack för den.
Så vägrar jag konsekvent att hjälpa barnen att fira fars dag, som hämnd. Den brukar de ha koll på själva däremot och uppvaktar både med små teckningar och en massa pussar.
Av någon konstig anledning hade jag i varje fall hopp om att jag i år skulle bli firad, trots att mors dag i år infaller dagen efter älskade makens födelsedag.
Det hade antytts. Pratats om fina teckningar och så.
Dumt av mig.
Vaknade ensam i sovrummet och stapplade in på toa för att pinka. Make och barn i vardagsrummet. Borde ha anat oråd när tvn var på...
Blev beordrad att lägga mig igen. Av maken.
1 minut senare dyker maken upp med min frukost. Bara maken. Barnen tittar på tv.
Äter min frukost. Ensam. För maken valde att titta på Star Wars med barnen. Mellan två avsnitt lyckades han få dem att gå in och ge mig en kram. Inte utan protester. Pliktskyldigt.
Kan ju lugnt påstå att jag är besviken och att jag anser att detta är den värsta mors dag någonsin.
Blev inte direkt bättre när älskade maken frågade varför jag såg "sunkig" ut.
För att jag är jävligt ledsen kanske?
