Vaknar och känner mig lite väl matt och hängig. Lite småont i halsen, snörvlig. Jaha. Jaja - jag ska ju inget göra idag, bara lacka naglarna, så jag kan väl vara sjuk då.
Skickar iväg familjen till jobb och skola. Stora J lyckades till och med försova sig. Så går det om man lägger sig och somnar om efter att man ätit frukost. Konstiga vanor hon har, den där ungen.
Bestämmer mig för att jag vill ha gröt till frukost. Ingen lingonsylt kvar. Som jag måste ha på min havregrynsgröt. Fick uppgradera mig till mannagrynsgröt med äppelmos.
So far quite good.
Borstar tänder, klappar katt, löser en sudoko. Knäpper på datorn.
Sitter som bäst och kollar in bilder på Essies kommande kollektion när mobilen ringer. Känner inte igen numret och tänker att det kanske är någon som vill boka yogapass eller om något av alla de miljontals jobb jag söker.
Men nej - det är påstridige mannen från Telenor.
Jag har börjat vänja mig vid att de ringer då och då och vill något, ibland bara för att höra om jag nöjd. Vilket jag varit. Fram till nu. Någon har inte fått lära sig vad ordet nej betyder, nämligen. Plötsligt skulle han och jag fixa ett nytt avtal.
På vad då, undrade jag?
Jo, jag skulle förlänga mitt abonnemang, få x antal fria sms varje månad och tada! en ny telefon!
Jag vill inte ha det, svarade jag. Om jag byter telefon vill jag först gå och titta på vad som finns, inte bara få en som han bestämmer.
Men varför då? Det skulle ju bli en sådan jag har nu.
Jag vill inte ha en sådan jag har nu. Och varför i hela friden byta något som fungerar?
Jo - för mobiltelefoner är förbrukningsvaror. Och jag har ju haft min i 2 år snart. Dags för en ny!
Men nu är ju inte jag den där snubben i deras reklam som byter telefon så fort det kommer en ny på markaden, så jag sade nej - jag vill inte byta/förlänga mitt abonnemang just nu och jag vill absolut inte ha en ny telefon.
Det slutade med att jag skrek i luren att jag inte var intresserad och avslutade samtalet.
Tror ni att Telenor precis har förlorat en kund? Som de har haft sedan de hette Eouropolitan? You bet!
Sedan dröjde det inte lång stund innan telefonsamtal 2. Jag satt faktiskt och författade ett mail till Telenors kundtjänst där jag ifrågasatte deras arbetsmetoder när hemtelefonen plingade till. Jo, för jag är så omodern att jag har en hemtelefon. Och inte surfar jag på mobilen heller fast jag skulle kunna. Rena rama stenåldern.
I varje fall - telefonen ringer och det är min nye platsförmedlare från Arbetsförmedlingen. Ni vet, den där "inskrivningsenheten för a-kassorna" som jag inte har fått någon hjälp av alls under det gångna året. Han ville höra hur det gick för mig och hade jag kanske goda nyheter för jag var ju på intervju i december. Nej - jag fick inte det jobbet. Heller.
Och så säger han att det är bara att fortsätta blablabla och jag verkar ju motiverad och driven. Men nej, rättar jag honom. Jag är inte alls motiverad. Jag har inte varit det på flera månader. Och här brast det. Jag blev ledsen.
Man kan väl säga som så att det slutade med att han sa att jag kunde ringa honom om jag "behövde prata". Jag tror han tyckte lite synd om mig.
Efter avslutat samtal ringde jag upp älskade maken och satt och storbölade.
För vet ni - jag tycker inte det här är värst roligt alltså. Jag vill ha ett jobb.
Vad var det för datum nu igen? Jaha - fredag den 13:e.
