Också ett Moment 22

Älskade maken har haft ont i halsen de senaste dagarna. Han misstänker att det är streptococker, men då han känner sig bättre nu är det liksom ingen idé att gå till vårdcentralen och få antibiotika. Eller för den delen en korrekt diagnos.

Det var bakgrundshistorien det.
Att han har detta halsonda har nämligen lett till att han snarkar på nätterna. Högt. Oavsett sovställning och höjd på huvudet. Så fort han somnat har snarkningarna börjar, och där ligger jag. Kan inte somna. Om jag somnar blir jag väckt och kan inte somna om. Och så håller det på. Om och om igen.

Jag har försökt med att stryka honom över kinden och det funkar. I 10 sekunder ungefär - sedan är snarkandet igång igen. Han har nästan fått skavsår på kinden av mina små smekningar. För jag är en vänlig själ som unnar honom hans nattsömn. Särskilt som han har ett jobb att gå till.
Fast det är ju sant - jag har knuffat till honom mer än en gång och fräst år honom att han snarkar. Även den mest tålmodiga fru kan känna att det blir jobbigt efter ett tag.

Natten till igår, måndag alltså, fick jag tvärnog och lämnade honom där i sängen och lade mig för att sova på soffan istället. Äntligen skulle jag få några timmars sömn!

Halv sju på morgonen vaknade jag av att älskade maken inte hade stängt av sin väckarklocka innan han gick in i duschen. Efter en rätt så obekväm natt på en alltför smal och knölig soffa med en galen katt som sällskap. En katt som använt mig som kombinerad studsmatta/madrass hela natten.
Där jag trodde att jag skulle vara utvilad var jag istället totalt jävla utpumpad av brist på sömn.

Hela dagen gick som i ett töcken. Jag var hemma hos världens bästa Perny på te och prat och varnade för att jag kunde vara extra flamsig på grund av tröttma. Om jag var det minns jag inte ens, däremot minns jag att vi hade trevligt.
På kvällen skulle jag på Odd Fellow och jag tackade min lyckliga stjärna för att tiden för mötena har ändrats så att jag kom hem igen innan klockan åtta. Jag satt nämligen och var utmattad. Så där trött så att det man har blicken riktad mot bara flyter ihop i ett töcken. När älskade maken hämtade mig satt jag och grät i bilen. Inte bara för att jag var trött utan för att jag fått konkret bevis på att det vi gör inom Odd Fellow ger resultat.

När jag kom hem kände jag mig helt färdig och ville helst bara sova. Kroppen skrek av sömnbrist. Hjärnan däremot ville inte höra talas om sådant utan var på högvarv.
Så där låg jag och var för stressad för att somna och blev stressad över att jag inte kunde sova för att jag var stressad. Fint.

Har trots detta sovit ganska bra bredvid en älskad make som gått från att låta som ett borrtorn till att bara låta som en cirkelsåg. Dessutom hämnades jag visst. Jag väckte nämligen honom i natt. För att jag snarkade.