Joföratte... Kände ett visst behov av att vara lite vitsig i rubriken. Plejaderna är alltså den bok/läsecirkel jag startade upp för några år sedan, om nu någon missat det, och igår träffades vi hemma hos C för att diskutera hennes första val av bok som heter "Bumerang" och är skriven av Tatiana de Rosnay. Hennes bok "Sarahs nyckel" avhandlade vi i cirkeln förra sommaren och det var trevligt att få återknyta bekantskapen med henne och hennes författarskap.
För att citera från bokhovleverantören AdLibris:
"Antoine Rey är utled på sitt jobb och han avskyr att vara skild och ensamstående med två truliga tonåringar. När hans syster Mélanie fyller fyrtio, överaskar han henne med en helg vid Atlantkusten, där de brukade tillbringa barndomens somrar. Besöken väcker en mängd glömda minnen och Mélanie får en upprörande flashback. På vägen hem, precis när hon ska berätta vad som upprör henne, krockar de med bilen och Mélanie blir allvarligt skadad. Inget är lätt för Antoine som son, make, far och bror. Men så möter han den avspända och sexiga Angèle, en obduktionstekniker som ger ny mening år orden liv, kärlek och död."
Det var handlingen det - men vad tyckte vi då, alla fem närvarande? Lite allt möjligt skulle det visa sig. En av oss tyckte det var en chick lit utan en chick. Någon annan älskade den nästan besinningslöst. En tredje tyckte det var bra men vissa moment störde. Och så var det lite om det här med tempus...
Boken är nämligen skriven i presens, vilket måste vara det svåraste som finns att skriva i så det blir bra och trovärdigt. Och att hålla sig till present konsekvent genom en hel bok är mycket svårt. Jag tyckte hon misslyckades med det och upplevde ett jädra fladdranade mellan tempusformerna. Att all dess återblickar, och de är många, är skrivna i imperfekt är ju förståligt, men jag tyckte det var bra mycket inkonsekvenser i tempus genom hela berättelsen. Ett kapitel kunde börja i ett tempus men sluta i ett annat även om hela kapitlet berör samma tillfälle.
En annan sak vi diskuterade var berättartonen i boken. Den är nämligen skriven med en man som huvudperson och vi spekulerade i huruvida författaren tror att man måste vara lite grov i mun då. Vi kunde ju jämföra med "Sarahs nyckel" med en kvinnlig huvudperson, och den var absolut inte lika grov i språket. Här, med Antoine som berättare, får vi könsord, beskrivningar av rullande i sänghalmen både med och utan sällskap, och ingående beskrivningar av hans upptäckt av hustruns otrohet. Lite för mycket information. Lite grann som en omotiverad sexscen i "Game of thrones"... Det tillför ingenting till berättelsen att veta vad han gör med högerhanden liksom...
I övrigt var det en helt okej bok. Den kanske inte högg tag och behöll greppet och den hade ingen fördjupning i någon relation, men den var vardaglig och lite småputtrig. Vi vill dock påpeka att om man läser någonstans om att det här ska vara en psykologisk thriller, så håller inte vi riktigt med om det. Jovisst har det förekommit ett mystiskt dödsfall och det är minnen från förr som spökar, men någon thriller är det inte. Förvänta er inte det.
Betygen var allt från två till fyra och medelbetyget med fem röster blev 3,1. Helt okej alltså. Vissa av oss älskade den mer än andra, men ingen tyckte att det var ett bottennapp.
Även nästa gång kommer vi återknyta bekantskapen med en författare vi läst förut. I:s första val föll nämligen på "Sirila gentlemän sökes" av Karin Brunk Holmqvist. Dags för en rolig bok, med andra ord.
