Augustifavoriter

Tävlingen är avslutad, en vinnare är utsedd och kontaktad. Mer om det en annan dag för idag är det den sista dagen i augusti och jag ska skriva om månadens favoriter precis som jag brukar.

Det har varit en rätt så okej månad, tycker ni inte det? Fint väder och skolstart. Så skönt att få in vardagsrutiner igen, och extra skönt för mig som mamma att mina barn stormtrivs på sin skola.

Födelsedagsbarn: En BFF och båda mina döttrar. Samt att det igår var 100 år sedan min farmor föddes, men hon finns inte i livet längre. 

Kläder: Det har varit mycket träningskläder den här månaden, men min senaste favorit är en t-shirt jag var tvungen att ha fastän den var blå. Den har nämligen texten "It's ok - isn't it?" Ligger i tvätten just nu.

Film: Ingen bio nu igen. Att det ska vara så jädra svårt att få till! Kan inte minnas att jag sett någon film som varit ny för mig heller, mest en massa jag sett förut som vi sett om med barnen. Så pass på den.

Bildkälla Fanpop

Tv-program: Jo, jag gillar ju "Merlin". Som är det enda jag har sett förutom "Queer as folk", där jag tittat om lite och precis ska börja se avsnitt jag inte sett förut, och "Battlestar Galactica" som jag ser med älskade maken. Men "Merlin" blir mitt val för månaden. Fastän att jag bara sett första säsongen.

Bok/fic: Månadens favoritbok blir "Desperation" av Stephen King, även om den inte nådde upp till toppbetyget.
Den här månaden har jag läst yttepyttelite fics. Håller just nu på med en omläsningen av en Klaine-fic som är lika bra som den är lång, över 205000 ord. "Near misses" heter den och är skriven av Flaming_muse. Och eftersom den är så bra så blir den månadens bästa, även om jag i skrivande stund har lite kvar i den.

Nagellack: Gloriana från A England är månadens enda 5:a. Välförtjänt.

Frisyr: Ska boka klipptid. Det blir första gången på två år någon annan är jag själv kommer sätta saxen i mitt hår. Och jag är livrädd! Känner mig superfjantig. Annars har det mest åkt upp på huvudet för att jag inte ska bli så svettig i nacken. Det har ju varit varmt!

Upptäckt: Jag var inne och tassade på det häromdagen, men det här med stavgång är ju riktigt kul alltså. Något som har gjort det extra kul är att inte bara traska omkring i villaområdet där jag bor, utan att gå i motionsspår. Jag som inte varit i ett motionsspår sedan skoltiden återupptäcker tjusningen med det nu när jag inte har en visselpipsblåsande lärare som hetsar en att springa fast man inte orkar. Så - jag har upptäckt motionsspår igen. Fina grejer!

Extra speciell rolighet: Min och älskade makens Stockholmsresa i början på månaden. Så skönt att åka iväg bara han och jag och göra vad vi ville i vår takt. Och äta glass.

Populäraste blogginlägget: Om man har en tävling på bloggen så får man en del träffar på det inlägget. Så klart. Jag hoppas bara att folk läste vad jag tyckte om boken också, innan de scrollade till tävlingen.

Mitt favoritinlägg: Jag finurlade länge på inlägget #operationrörafläsket och jag är rätt så nöjd med det.

Tävling!

Det är lite väl dåligt med bidrag till tävlingen för att vinna ett signerat exemplar av Pernilla Lindgrens bok "Alvhilda - Lidandet". Så kom igen nu - sista chansen är idag. Och man kan alltså vinna en bok! Som i inte-behöva-betala-för-den-själv. En bok som jag gav betyget 4/5 för att jag tyckte den var så bra och slukade den från pärm till pärm som om den hade varit en gräddbakelse.
Dessutom kommer Pernilla bjussa på en kod som gör att vinnaren kan köpa första delen till ett rabatterat pris, men man kan faktiskt läsa "Alvhilda - Lidandet" självständigt. Den handlar delvis om samma saker som  första boken, men sedd med andra ögon, ur en annan vinkel.

Frågan jag vill ha svar på är alltså följande:
Det ligger en del tankeverksamhet bakom omslagen till böckerna om Alvhilda. Första boken är grönskande grön, andra boken är eldigt orange, vilken färg tror du att den tredje delen kommer ha? Så gissa nu och skicka ditt svar och din adress till mrsdatasweden@gmail.com innan midnatt för din chans att vinna. Skriv "Alvhilda" i ämnesraden.

Tävlingen är endast öppen för deltagare i Sverige. Lycka till!

#operationrörafläsket

Före. Hoppas jag.

Jag kanske ser glad ut, och humöret är det inget fel på det flesta dagar numera, men även om jag är glad är jag missnöjd också. Jag skrev ett inlägg i januari om att vara snäll mot sig själv och det har jag inte varit. Eller så har jag varit för snäll, så där så att det blir bakslag av hela tjottablänget. Gjort mig själv björntjänster när jag tillåtit mig själv att bara flytta mig från soffan till köket hela dagarna. Och jag har käkat mig till en ganska så präktig mage, en mage jag verkligen inte trivs med ett enda dugg.
Inne i mitt huvud är jag nämligen smal. Jag var det innan jag fick mitt första barn. Jag kunde dricka grädde och äta chips utan att gå upp ett enda gram. Just nu väger jag mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv, inräknat när jag varit som tyngst under mina graviditeter. Inte undra på att det ser ut som att jag är på smällen!
Inte för att jag vill bli lika tunn som jag var då, för då var jag faktiskt ofrivilligt underviktig, men jag skulle vilja bli lite mindre. Gå ner ett par storlekar. Och jag vill hitta glädjen i rörelser igen.

För att peppa mig själv på vägen startade jag upp haschtaggen #operationrörafläsket på Instagram och rapporterar in vad jag gör. Jag försöker göra något varje dag, även om det "bara" blir en promenad med de där sötnoshundarna jag är ute och går med ibland.

Så här är det - jag saknar löpträningen något enormt. Jag gillade, överraskande nog, att bli högröd och svettig och känna den där jag-dog-nästan-men-jag-lever-känslan, som kunde uppstå när jag fick hjärtat att slå sådär fort och hårt. Levande kände jag mig. Problemet är bara att jag har väldigt besvärliga knän. Att de knäpper är en sak, det låter bara men gör inte ont, men jag har sedan tonåren haft problem med att ena knät smärtar och låser sig om jag överanstränger det. Lägg till det en överrörlig rygg som jag ständigt försöker kompensera med benen och höfterna så blir summan den här - ajsomfan!
Jag har alltså bestämt mig för att inte försöka mig på det här med löpning igen för min kropp säger helt enkelt nej tack. Och det är att vara snäll mot mig själv.
En annan sak som är snällt mot själv är att istället hitta en ny motionsform, eller nygammal snarare. Jag har nämligen dammat av mina kära gåstavar och börjat stavgå igen. Om jag älskar det? Ja.

Och så har jag hittat ner till yogastudion igen, den där som jag så bekvämt har inhyst i min källare men inte har besökt för att utöva yoga i på ett år eller mer nu. Ännu en sak som min depression åt upp för mig. Jag börjar dock hitta glädjen där igen, känna det där suget att få gå in i yogarörelserna igen.
När jag mådde som sämst mentalt så låg yogandet så långt ifrån mig att jag var tvungen att släppa det helt ett tag. Jag visste att om jag tvingade mig själv att yoga så skulle jag börja hata det, och eftersom jag älskar yoga, och ville fortsätta älska yoga, och det har hållit mig över ytan förut så ville jag inte tappa lusten för det för alltid. Att pausa var det enda vettiga, även om jag höll på att bli tokig på folk som tjatade på mig att jag skulle yoga för det ska vara så bra. News flash! Yoga hjälper inte mot allt. Yoga är inte någon mirakelgörare.
Men! Yogan har lärt mig att lyssna in och känna efter vad jag behöver och vad jag mäktar med. Och den här pausen har varit bra för mig. Glädjen nu efter ett avslutat pass är obeskrivlig - det känns skönt ända in i själen. Dessutom har jag snart kommit halvvägs i mitt bhakti mantra mål, för jag älskar visst att sjunga mantran också, en annan sak jag nästan hade glömt bort.

#operationrörafläsket är alltså min sporre för att få  in mer rörelse i mitt liv igen. Jag känner så tydligt att det hjälper mentalt också, jag känner mig klarare i knoppen än på mycket länge. Efter en stavgångspromenad kan jag vara så endorfinrusig att jag bara ler, fastän att svetten dryper på mig och jag vet att jag var redo att ge upp första kilometern. Allra bäst tycker jag faktiskt om att gå 5 kilometer. Det tar en timme ungefär, rensar hjärnan, ökar flåset och eftersom jag går med älskade maken är det en stund för oss att prata med varandra om andra saker än middag, barn, skola och andra vardagliga ting.
I morgon är det dags för en förmiddagstur i spåret igen. Idag har jag planerat att göra ett kort corepass och ett yogapass för rygg och nacke. Jag har nämligen bestämt mig för att visa den där sladdriga ryggen vem det är som bestämmer genom att bygga upp muskelkorsetten jag har. Och fastän jag bara har hållit igång sedan början av augusti så känner jag redan att det ger resultat. Hoppas bara peppen håller i sig nu.

Heja mig!

Desperation i Desperation

Nu när jag inte bara sitter och glor in i min dator längre betyder det att jag betar av böcker på löpande band. Mitt mål för året var att läsa 30 böcker 2015, och jag har 5 böcker kvar för att nå det målet. Just nu har jag tre böcker utlästa som jag inte skrivit om här, men snart är det bara två, varav den ena är den bokcirkelbok som ska avhandlas på söndag.

Bildkälla Goodreads

Som bekant tycker jag om att läsa böcker av Stephen King, så det kan kanske ses som lite konstigt att "Desperation" har legat i olästa högen i sisådär 3 år eller mer. Nu var det alltså dags kände jag. Smart val av mig. Älskade maken frågande mig om det var den läskigaste King jag läst på länge eftersom jag pratade så mycket om den under läsningens gång, och ibland efterårt också, men det är den egentligen inte. Det förekommer bara en del creepy crawlies som jag har lite svårt för i verkliga livet, så det kändes lite guckigt att läsa ibland. Det hände att jag var småäcklad emellanåt, men det är ingen ovanlig känsla när jag läser King å andra sidan. Han är bra på att gå in på detaljer och att levandegöra sina miljöer och händelser så att man /jag/ ser det framför mig, som på en filmduk.

Gruvstaden Desperation ligger i Nevadas öken, längs med Highway 50. Här arbetar den nitiske polisen Entragian som på motorvägen stoppar bilförare och arresterar dem för diverse förseelser för att kunna lagra dem i sitt häkte. Entragian är nämligen inte riktigt sig själv längre, något som blir tydligt när han lägger in frasen "Jag ska döda er" i Miranda-varningen när han arresterar Peter och Mary Jackson. Och dödandet är flitigt förekommande i Desperation, det verkar bara vara djuren och Entragian som fortfarande lever. När man har försökt väcka nytt liv i den sinade gruvan har man nämligen råkat spränga sig lite för djupt ner och nått ner till det mytomspunna Kinaschaktet där inte bara kinesiska gruvarbetare spökar utan där något ondskefullt släppts lös och vill frigöra sig.

Det här är en kamp mellan det onda och det goda, mellan Gud och något sorts helvete i jordens innandöme. Det kan stundtals kännas lite tjatigt med alla böner och syner från Gud, där den unga pojken David framställs som en inte helt igenom glad profet. Han får lida en del för sin vänskap med Gud, kan man väl säga. Trots det så trivdes jag bra med en här boken och den gick i en rasande takt att läsa.
Det finns en tvillingbok till "Desperation" utgiven under pseudonymen Richard Bachman som heter "Väktarna" på svenska och "The regulators" på engelska. Jag har inte läst den, men den ligger numera på min milslånga önskelista på AdLibris.
Jag gav "Deperation" betyget 4/5.

Det här är en mardröm, tänkte han, väl medveten om att det inte var det. Det måste vara en mardröm. Jag vet att det känns verkligt, men det måste vara en dröm.
"Ni kan inte mena allvar," sade Mary, men hennes röst var andlös och chockad. Rösten hos någon som visste bättre. Tårarna började fylla hennes ögon igen. "Det kan ni bara inte."
"Ni har rätt att tiga," sade den store polismannen med sin robotröst. "Skulle ni välja att tala, kan allt ni säger komma att utnyttjas mot er i domstol. Ni har rätt till juridiskt biträde. Jag kommer att döda er. Har ni inte råd att anlita advokat kommer rättshjälp att tillhandahållas er. Förstår ni era rättigheter som jag har förklarat dem för er?"
Hon iakttog Peter med vitt uppspärrade och skräckslagna ögon, frågade honom ordlöst om han hört meningen polismannen lagt till i ramsan utan minsta förändring i robotrösten. Peter nickade. Nog hade han hört det, alltid.

Ni glömmer väl inte bort att tävla om ett signerat exemplar av Pernilla Lindgrens bok "Alvhilda - Lidandet"? All information finns att läsa i det här inlägget, sista dag är på söndag. Och svaret är en gissning så gissa på. 

Säsongssammanfattning: Merlin, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Så blev det. I väntan på skolstart började jag titta på "Merlin". Nu är skolorna igång igen och jag har bestämt mig för att varva "Merlin" med "Queer as folk" om det inte blir så besvärliga cliffhangers i säsongsslut att det baske mig inte går att vänta på att få se nästa avsnitt.

"Merlin" handlar om den unge mannen Merlin som kommer till Camelot för att tjäna kung Uther Pendragon och hans son Arthur. Han har en märklig magisk gåva som måste döljas till varje pris då all typ av magiskt utövande är olagligt och bestraffas med döden. Det blir svårt att dölja förmågorna för en skarpsynt Arthur när det visar sig att Merlins öde är att beskydda Arthur så att han ska kunna axla kungamanteln och förena hela Albion.

Bildkälla Fanpop

Favoritavsnitt: 1x04 "The poisoned chalice". Merlin dricker ur en bägare avsedd för Arthur och blir förgiftad. För att rädda honom ger sig Arthur ut på egen hand för att finna ett motgift.
1x09 "Excalibur". En riddare återvänder från de döda för att söka hämnd och bara ett svärd kan döda den som redan är död.
1x13 "Le mort d'Arthur". Ett monster härjar i Camelots omgivningar och sårar Arthur dödligt. För att rädda hans liv måste Merlin göra ett byte, men frågan är om han är beredd att betala priset den gamla religionen kräver.

Favoritkaraktär: Merlin. Jag blir lite "sqwee" över honom.

Favoritpar:  Nix pix kakmix.

Bäst i säsongen: Färgade skådespelare! Bara sådär! Jippi! 

Värst i säsongen: Måste. Släppa. Allt. Jag. Vet. Om. Arthur-legenden. Namnen och vissa omständigheter stämmer, resten är inte riktigt vad jag är van vid från mitt rigorösa fangirlande över Arthur och riddarna kring runda bordet.

Övriga kommentarer: Jag har sedan ungdomsåren varit förträffligt förtjust i Arthur-legenden och plöjt böcker och filmer och tv-serier med det temat som en furie. Alltså är det bra underligt att jag missade den här serien. Det är ju inte det att jag inte vetat om dess existens, jag vet till och med att den visats på SVT, men jag missade att börja titta på den helt enkelt. Ett misstag som nu rättas till.

"Alvhilda - Lidandet" + en liten tävling

Det här med att skriva några rader om en av sina bästa vänners böcker kan vara lite läskigt. Det här är ju liksom en av Pernillas bebisar, tänk om jag inte tycker om den! Nu gjorde jag det som tur var, trots att jag en gång för mycket länge sedan var så arg på det första utkastet av den här boken jag läste att jag på riktigt ringde upp Pernilla och klagade på den "satans gnällspiken till människa" som hon skrev om. Det har blivit bättre sedan dess, kan vi säga.

"Alvhilda - Lidandet" av Pernilla Lindgren är den andra delen i trilogin som frågar sig "Vem är Alvhilda?" Det här är Stephens berättelse, han som sedan barnsben varit förälskad i och besatt av Allie. Som jagas av odjuret inom sig som törstar efter blod. En dag bestämmer han sig för att göra slut på allt men hindras i sista stund av Henri, en man som bär på många hemligheter. Men frågan är om Stephen har räddats till något bättre eller till något ofattbart hemskt. En resa till ett annat landväcker både förhoppningar och farhågor.

Jag hade alltså väldigt svårt för Stephen när Pernilla skrev om honom i det där utkastet, och jag tyckte han var tvärjobbig i de första boken "Alvhilda - Uppvaknandet". Väldigt mycket ack-ve-mig-som-inte-får-flickan-jag-vill-ha-som-jag-vill-ha-henne-jag-som-offrar-allt-för-henne. Men nu när jag får lära känna honom, ta dl av hans tankar och känslor, så känner jag att det kanske är lite synd om honom trots allt. Jag får en annan förståelse för honom och är med på varför han säger och gör vissa saker. Där han i Allies ögon bara var jobbig och desperat är han i sin egen berättelse trofast och självuppoffrande. Jag vill inte möta honom i en mörk gränd, men...
Det är bra berättat och ganska så rejält spännande även för mig som läst historien förut. Jag fastnade snabbt i berättelsen och kände det där drivet att bara läsa lite till. Så pass att jag läste ut den på bara lite mer än en dag.
Dock var det en sak som störde mig lite och det var återblickarna på Stephens barn- och ungdomsår. Inte för att jag tyckte de var oviktiga - tvärtom väldigt viktiga, spännande och bra - utan sättet de presenterades på. Här hamnade de under tre stjärnor i slutet av de kapitel de var med i, och det tog ett tag för mig att hitta det mönstret. När jag läser vill jag kunna se direkt att det är något nytt som händer, att något annat kommer till tals. Jag hade önskat att återblickarna fått vara kursiverade, i mina ögon är det lika med att nu kommer ett annat tankesätt in. Kursiverad stil är lika med tankar, drömmar eller återblickar när de förekommer i böcker, i varje fall för mig.
Och ja - jag har diskuterat med Pernilla varför det inte blev kursiverad text men jag gillade inte svaret jag fick så jag vill bara påpeka här att jag inte gillade hur återblickarna var upplagda.

Mitt betyg på "Alvhilda - Lidandet" blev 4/5. Tredje och sista delen i Alvhilda-trilogin beräknas komma ut till våren 2016.


Allt annat försvann. Ljudet av glada barn och skolans klocka som ringde in blev till ett brus i bakgrunden. Som om en tunnel omfamnat oss och tagit bort omvärlden, såg jag bara henne: flickan med de gröna ögonen. Ögonen lyste, de var så gröna, tittade på mig, såg rakt in i mig, smärtade mig, krävde mig, kvävde mig. Bröstkorgen blev som en vulkan, öppen och brännande. Magman kokade i mitt bröst, redo att kasta sig ut och dränka världen i eld. Jag föll skrikande till marken. Asfalten var hård men såren som revs upp på mina knän och händer kändes inte. Jag brann. Mitt inre förtärdes i smärtor och dödsångesten slet tag i mig när den osynliga rustningen träddes på min oskyldiga kropp.
"Alvhilda, " kom över mina läppar, högt och hysteriskt.
"Alvhilda." Jag upprepade ordet utan att förstå innebörden av det.

Om ni läste rubriken till det här inlägget så förstår ni vad som ska hända nu. Det är ju nämligen så att om man har turen att känna en författare så får man möjligheten att kunna tävla ut ett signerat exemplar av hennes senaste bok, den som jag precis har skrivit om här.
För att ha chans att vinna ett signerat ex av "Alvhilda - Lidandet" av Pernilla Lindgren, vill jag att ni mailar mig svaret på en liten fråga. Bland de som svarat rätt kommer jag låta random.org dra en vinnare.

Det sägs ju att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men i det här fallet ligger det mycket jobb och finurlande bakom omslagen till Alvhilda-böckerna.
"Uppvaknandet" är grön, "Lidandet" är eldigt orange. Vilken färg tror du att den tredje delen kommer ha? Japp - man får gissa.
Maila ditt svar samt adress till mrsdatasweden@gmail.com senast söndag 30 augusti 2015, skriv Alvhilda i ämnesraden. Tävlingen är endast öppen för deltagare i Sverige.
Lycka till!

Synnerligen oinspirerad

Om det känns glest mellan inläggen här så beror det på att jag just nu inte riktigt har inspiration att blogga. Jag hittar på andra saker att göra och använder inte min dator lika mycket som jag brukar. Jag läser knappt ens fics på den just nu och det är ju lite häpnadsväckande i sig. Men den kommer kanske tillbaka snart igen - lusten att blogga. Inspirationen att skriva något.

Fast imorgon har jag planerat ett alldeles speciellt litet inlägg så håll korpgluggarna öppna för det!

Skickar er vidare med en liten video till ett helt underbart litet musikstycke ni inte får missa.

Ljósið - Ólafur Arnalds

FredagsFilmen: Jenny's wedding

Nej, jag ska inte gifta mig - jag är redan gift liksom. Jag har bara hittat en film jag är nyfiken på som heter just "Jenny's wedding",  med Katherine Heigl i rollen som Jenny som ska gifta sig.

Bildkälla Bustle

En romantisk dramedy om Jenny som vill gifta sig med sin flickvän Kitty. De lever öppet som par utom inför Jenny's föräldrar som tror att Kitty är en rumskompis. När så Jenny kommer ut för sin familj i samband med att hon och Kitty förlovar sig, leder det till stora slitningar i familjen.

Read the readings-Dagens

Låt:  "The great commandment" med Camouflage.
Outfit: Top från Monki, kjolen har jag sytt själv av en klänning från HochM.
Smink: Inte idag heller.
Nagellack: Blue space från Gina Tricot.
Frisyr:  Alltså - jag knölade upp mitt oborstade hår i en sorts knut när jag skulle träna i förmiddags och där har det blivit kvar. Tydligen.
Doft: Deo.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Rostade mackor, den ena med avokado och stekt ägg, den andra med hallon- och granatäpplemarmelad. Och så te såklart.
Fika: Te och banan.
Middag: Renskavsgryta med potatismos och lingon. Lilla E fyller 12 år idag, och på sin födelsedag får man bestämma maten och det var tydligen Rudolf som önskades i år. Och glass till efterrätt. 
Pryl: Paket.
Sysselsättning: Sjunga en stump, förfasas över korsspindel, läsa, träna. Ja ungefär så.
Träning: 10 minuter corepass, 20 minuter yogapass för rygg och nacke, promenad. 
Kvällsnöje: Läsa bok.
Att tillägga: Min bebis fyller 12 år. Herrejösses. Mina barn börjar bli stora. Betyder det att jag är vuxen nu?

Granola eller müsli - det är frågan?

Sak jag började fundera på medan jag laddade upp bilden till det här inlägget - heter det granola? Eller är det helt enkelt müsli? Jag har fått för mig att müsli bara är att grynen är blandade och att granola är rostad, men det kanske inte är någon skillnad alls?

Nåja, jag kallar det här för granola i varje fall. För jag rostar den och äter den till frukost ganska så jätteofta.

Egentligen har jag inget direkt recept när jag gör min granola. Det brukar bli det jag har hemma. Eftersom jag älskar nötter så är det många olika i min granola. Ibland sötar jag med äpplejuice, ibland med honung. Ibland dräller jag ner lite kanel eller kardemumma, ibland klipper jag ner torkad frukt. Men på ett litet ungefär ser det ut så här.

Granola - ger ca 1,5 liter

6 dl havregryn
2 dl valfria hackade nötter. Den här gången blev det osaltade jordnötter, hasselnötter och mandel.
1 dl solroskärnor
1 dl pumpakärnor
1 dl kokosflingor
½ dl sesamfrön

Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Vill man krydda med till exempel kanel eller kardemumma eller någon annan favorit tillsätter man 1 tsk av kryddan här, eller efter smak.
Och nu blöter vi ner dem! Jag använder en av dessa två metoder:

1 dl koncentrerad äpplejuice
3 msk kokosolja eller...

½ dl vatten
½dl honung
3 msk kokosolja

Blanda och värm så att kokosoljan/honungen smälter vilket går fort. Blanda ner med grynen så att det blir jämnfuktigt. Bred ut blandningen i en långpanna klädd med bakplåtspapper och rosta i 125 grader varm ugn 20 - 30 minuter tills önskad färg uppnåtts och granolan torkat. Rör om minst var 10:e minut så att blandningen blir jämnt rostad. Har det fått färg men inte torkat så stäng bara av ugnen och låt plåten stå kvar så torkar den utan att ta färg.

När allt svalnat brukar jag blanda ner 1 dl linfrön för jag vill inte rosta dem. De får någon bismak om de värmts som jag inte uppskattar, men gör som du vill. Vill jag ha torkad frukt i är det nu jag blandar ner den, medan granolan fortfarande är på plåten. Mina favoriter är vingummiliknande torkade jordgubbar som jag köper i Stockholm för det är bara där jag vet var de är. Äpplen är gott också, och aprikos eller blåbär. Däremot är jag inte så förtjust i russin eller gojibär, men vet du vad - man blandar ner precis vad man vill! Det är det som är det fina i kråksången med att göra sin egen granola eller müsli eller vad den nu heter.
Häll upp på burk med lock och ät den när andan faller på!

Följer man mig på Instagram, @mrs_data, så kan man se hur jag använder min granola eftersom jag envisas med att visa upp min frukost nästan varenda morgon.

Nära hem

Jag fortsätter att pricka av punkter på min Läsutmaning. Nu har jag 15 kvar, av de 50 jag startade med. Det finns vissa jag tror jag kommer misslyckas med dock, men det är okej det med. Det har i varje fall varit jätteroligt att stå där med pennan efter varje avslutad bok och bocka av i rutorna.

När jag läste Alice Munros novellsamling "Nära hem" kunde jag pricka av punkterna "En bok jag påbörjade men aldrig avslutade" och "En novellsamling". 

Jag började läsa den här för flera år sedan, innan Alice Munro fick Nobels litteraturpris till och med, och det var 2013 hon fick det. Mitt i en novell hade jag slutat också. Eftersom det här rör sig om noveller började jag inte om från början - kanske fuskade jag med det men det struntar jag i i så fall. Däremot började jag från början i den novell jag slutat mitt i. Och jag förstod varför jag slutat där - just den novellen var rena sömnpillret. Jag skojar inte när jag säger att jag tog en tupplur efter att ha läst den.

Det är så klart svårt att sätta betyg på en novellsamling. Det beror på novellen helt enkelt. Vissa av dem, som ovan nämnda "Monsieur les Deux Chapeaux" till exempel, hade ett näst intill sövande tempo, medan andra höll en fast i ett järngrepp. Jag har gett ett betyg i min läsdagbok, men jag tycker det känns så orättvist att döma 12 verk över samma kam att jag inte kommer dela med mig av det.
På det hela taget är det bra. Novellerna börjar ofta på ett helt annat ställe än de avslutas, och flera av dem hade man gärna sett att de var romaner, även om man ändå är nöjd med de dryga 30 sidor de har fått. Om jag förstår varför hon fick Nobelpriset? Ja.
Min favoritnovell och den jag tänkt mest på efter att jag läst den är nog "Utbrott", som inläggets textutdrag är hämtad från. Alltid en spännande känsla att läsa om kall vinter när man upplever några av denna sommars varmaste dagar, men det funkade. Perfekt miljö för den novellen.

De två personerna som dog var några och sexti. De var båda långa och välbyggda och en aning överviktiga. Han var gråhårig och hade ett fyrkantigt, ganska platt ansikte. En bred näsa förtog intrycket av perfekt värdighet och stil. Hennes hår var blont, en silverskimrande blondhet som man inte längre betraktar som konstgjort - trots att man vet att den inte är naturlig - därför att så många kvinnor i den åldern lägger sig till med den. På annandag jul när de hälsade på hos Peg och Robert, hade hon en ljusgrå klänning med smala glänsande ränder, grå strumpor och grå skor. Hon drack gin och tonic. Han hade bruna byxor och en krämfärgad tröja och drack whisky utspädd med vatten. De hade precis kommit hem från sin semester i Mexiko. Han hade prövat på drakflygning. Hon hade inte velat.

"Nära hem" är en samling som Bokförlaget Atlas gjort där fyra noveller valts ut från Alice Munros tre första novellsamlingar som utgavs på svenska: "Jupiters månar", "Kärlekens vägar" och "Äpplen eller apelsiner".

This feeling called a smile-Dagens

Låt:  "Walking in the sun" med PANG!
Outfit: Top och haremsbyxa från HochM.
Smink: Absolut inte.
Nagellack: Swag från HochM. 
Frisyr:  Inbakad fläta. Som jag gjort själv! Tycker det är skitjobbigt att fläta håret rakt neråt - därav mina ständiga sidflätor.
Doft: Deo och jag själv. Lite bulldoft kanske.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Bacon och ägg, te.
Fika: Te och nybakad kardemummabulle.
Middag: "Grillad" fläskkotlett, klyftpotatis, bea, sallad. "Grillad" för att gasen tog slut i gasolgrillen och jag stekte dem i grillpannan på spisen i stället.
Pryl: Diskmaskin.
Sysselsättning: Läsa, träna, baka, köpa diskmaskin, peppa älskade maken när han installerar diskmaskinen.
Träning: 10 minuter corepass, 20 minuter yogapass för rygg och nacke. Det har inte blivit någon promenad idag dock och jag längtar ut lite.
Kvällsnöje: Säg det du!
Att tillägga: Dagens stora grej har alltså varit att vi skaffat ny diskmaskin idag. Vi fick ut lite på hemförsäkringen för den som nästan brann förra helgen, så vi kände vi kunde slå till på en som vi tittade på tidigare i veckan redan nu. Nu är det bara problemen med min dator kvar. Den tar ström nu i varje fall, tack vare att älskade maken är duktig med lödkolven. Det var en kabel som gått av helt enkelt.

Soundtrack of my life

PANG! - Walking in the sun

Now, the wind is at my back and I'm

Sailing on a ship thats all I do

Well, I've blown so many chances that I

Ain't gonna blow this chance with you

I've been losing long enough to know

When I finally won

And even a blind man can tell

When he's walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Now, the wind is at my back and I'm

Sailing on a ship thats all I do

Well, I've blown so many chances that I

Ain't gonna blow this chance with you

Been losing long enough to know

When I finally won

And even a blind man can tell

When he's walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Cried enough tears to know

This feeling called a smile

Been walking in the dark long enough to know

I finally see the light

I've been running long enough to know

When I finally won

Even a blind man can tell

When he's walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Now, the wind is at my back and I'm

Sailing on a ship thats all I do

Well, I've blown so many chances that I

Ain't gonna blow this chance with you

Been losing long enough to know

When I finally won

And even a blind man can tell

When he's walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

Walking in the sun

When it rains it pours

En olycka kommer sällan ensam heter det. Stämmer rätt så bra vill jag lova.

Näst sista juli upphörde vårt kylskåp att fungera. Som tur var hade vi inte jättemycket mat i det eftersom det var i slutet på veckan, innan vi handlar ny mat. Planerade inköp och sådär - tydligen bra av mer än en anledning.
Rumstemperatur i en kyl är ingen hit. Vår var dessutom en kombinerad kyl/frys och även om frysen höll kylan betydligt bättre så steg temperaturen där med. Tur då att vi har en liten frys i källaren, som numera är vår enda frys.
Så fort älskade maken kom hem från jobbet begav vi oss alltså ut på kylskåpsjakt. Efter besök i tre olika butiker bestämde vi oss för en kyl utan frys, betalade, åkte hem med den, installerade den, fyllde på den mat och den är helt underbar. Genast började tankar om en ny, större frys födas också.

Så i lördags hade vi kalas för Stora J, som fyllde 23 år igår *hipp hurra*. På kvällen laddade vi diskmaskinen, startade den och gick och lade oss. Några timmar senare vaknar jag av att älskade maken går fram och tillbaka över tröskeln i vårt sovrum. Då han ibland har hyss för sig på natten trodde jag att han var i någon sorts där halvdvala och gick i sömnen. Frågade honom vad han höll på med och han svarar med att han tror att det kanske kommer börja brinna i vår diskmaskin och just precis då känner jag hur illa det luktar. Som av bränd elkabel.
Han hade alltså vaknat, behövt gå på toaletten och på väg tillbaka till sovrummet känt en otäck lukt. Han följde näsan in i köket, såg att displayen på diskmaskinen slocknat och när han kände på den var den jättevarm. I stigande panik hade han slitit ut den från sin plats under diskbänken. Eftersom klockan var ett på natten och vi ville sova och diskmaskinen var varm, förpassades den ut i trädgården. Så nu har vi ingen diskmaskin.
Här tycker jag att det är ganska lugnt däremot. Vi äger ett diskställ, vi har diskborste och diskmedel och det fungerar utan diskmaskin även om det är bekvämt med en.
Då är jag mer orolig för att tvättmaskinen ska ge upp - den har vi trots allt haft i 15 år och reparerat två gånger och varit beredda på att snart byta ut. Just nu får det vänta dock. Känns lite drygt bara att känna behovet att köpa både ny kyl och ny diskmaskin inom loppet av 10 dagar...

Och så blev det igår.
Jag har haft problem ett tag med att få min dator att gilla Biltema-kabeln som ersatte originalkabeln till min dators strömtillförsel. Igår vägrade den ta ström överhuvudtaget och det verkar inte som att problemet enbart sitter i kabeln utan även i min dator. Jag gillar min dator. Jag gillar att ha en dator som är min, med mina bilder, mina bokmärken, mina inställningar och min invanda fingersättning på tangenterna. Jag skulle kunna klara mig med att låna älskade makens dator, absolut, men jag vill ha min egen. Mer än jag vill ha en ny diskmaskin till och med. Jag kan handdiska.

Men det känns ju inte helt kul, det gör det inte. Vi har lite känslan av - vad går sönder härnäst?

I found a tidal wave-Dagens

Låt:  "Swim" med Jack's Mannequin.
Outfit: Spetslinne från HochM, kjolen är en omsydd klänning från samma ställe.
Smink: Ögonbrynsskugga från Clinique, blusher från Sleek, ögonskuggor från Medusa och Covergirl, mascara från L'Oréal, läppbalsam från Lollipops.
Nagellack: Sea breeze från HochM. 
Frisyr:  Hoptvinnad knut.
Doft: Vanilla touch från HochM.
Smycke: Ringarna. Slängde på mig ett par bananörhängen Stora J gav till mig också. Hon avskyr bananer nämligen.
Klocka: Nej.
Frukost: Yoghurt med olika frön, nötter och kakaonibs. Alltid te.
Fika: Te och tårta. Någon fyller 23 på måndag och det firades idag.
Middag: Varm macka.
Pryl: Tårtspade.
Sysselsättning: Veckohandla, läsa ut bok, fira älskad unge i förhand, hälsa på sväronen som kommit åter från utlandet.
Träning: Nej
Kvällsnöje: "Battlestar Galactica" vilken minut som helst. Dags att börja titta på säsong 3.

Life's gonna drop you down like the limbs of a tree-Dagens

Låt:  "Jump" med Madonna, som även är veckans fredagslåt på min Spotify/FB-lista.
Outfit: Prickig klänning från Monki, tröjan har min mamma stickat. Hade blommiga skor från HochM också. Hur många mönster kan jag ha samtidigt? Idag var det tre. 
Smink: CC creme från Lumené, ögonbrynsgel från Model co, blusher från So Susan, ögonskuggor från HochM och Sleek, ögonpenna från Nyx, mascara från L'Oréal, läppstift från HochM.
Nagellack: Can't hear myself pink! från OPI. Matchade fint med rosé minsann.
Frisyr:  Bakåt"kammat" och ihopsatt i någon sorts rufsig, låg knut.
Doft: Truth or Dare från Madonna. Det bidde visst Madonna-tema idag! Det var inte avsiktligt - jag lovar och svär. Tycker bara att den doftar rejält som sommar. Den och Light blue från Dolce et Gabbana, men den sistnämnda är slut....
Smycke: Ringarna och silverörhängen jag har fått i julklapp av mina barn. Tror de är från Glitter.
Klocka: Min randiga Lambretta Cielo.
Frukost: Wakey wakey eggs and bakey! Ägg och bacon alltså, och rostad macka med hallon- och granatäpplemarmelad. Alltid te.
Fika: Te och citrondröm.
Middag: Spagetti och köttfärssås med en driva parmesan på. Och grönsaker så klart!
Pryl: Reparationspåse.
Sysselsättning: Jobbelijobb, svettas, läsa.
Träning: Cykeltur fram och tillbaka till jobbet. Tog i lite extra på hemvägen för hjärtats skull.
Kvällsnöje: Antar att det blir film och popcorn, för det är så vårt fredagsnöje brukar se ut.

Säsongssammanfattning: Battlestar Galactica, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Man kan väl säga som så att tittandet på "Battlestar Galactica" går lite stötvis sådär. Ibland ser vi tre avsnitt på en kväll och sedan gör vi uppehåll på två veckor innan vi ser minst ett avsnitt per kväll i några dagar. Så det går ju inte fort, men det går. Och nu är vi färdiga med säsong två, som slutade lite segt men ändå spännande.

Bildkälla Alyssaverse

Favoritavsnitt: 2x05 "The farm". Starbuck vaknar på ett sjukhus på Caprica och fattar misstankar mot sin läkare.
2x08 "Final cut". En reporter tänker släppa en story om händelserna på The Gideon, men ombeds att göra ett reportage om Galactica i stället.
2x15 "Scar". Det uppstår osämja mellan Starbuck och Kat när de båda vill skjuta ner cylonskeppet de kallar Scar.
2x18 "Downloaded". Ett avsnitt berättat utifrån cylonerna med tyngdpunkt på de "reinkarnerade" versionerna av Sharon och Gina.

Favoritkaraktär: Starbuck. Eller Kara som hon heter när hon inte flyger rymdskepp.

Favoritpar:  Egentligen inget. Det förekommer kärlekshistorier men de bryr jag mig inte så mycket om faktiskt. 

Bäst i säsongen: Att det börjar bli så där spännande och bra som folk har talat om för mig att det skulle vara. Och att man kan ha livliga och givande diskussioner med sina vänner om den här serien, alltid roligt.

Värst i säsongen: Alltså - jag gillade ju Billy. *ledsen emoji*
Och upp i rymden med er igen. Hålla på på den där planeten och tramsa. Se bara hur bra det gick. Även lite slow clap för att ni valde Baltar till president. Starkt jobbar liksom eller nä.

Övriga kommentarer: Just nu i huset pågår det lite förvirring om antal avsnitt per säsong samt antal säsonger. Boxen vi lånat säger 5 säsonger med lite mixat antal avsnitt per säsong. IMdb hävdar bestämt att hela serien är fyra säsonger med 13 eller 20 avsnitt per säsong. Antalet avsnitt verkar stämma dock, men frågan är väl om jag kommer göra 4 eller 5 säsonssammanfattningar. Blir nog 5 som boxen tycker.

A human adventure + Norpan

Jag nämnde lite i förbifarten häromdagen att jag varit på en NASA-utställning i Norrköping, i samma veva som jag kramade bästis och klappade nakenkatt.
Utställningen heter "A human adventure" och är en vandringsutställning som handlar om rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen, samt de fortsatta rymdprogrammen. Vissa föremål har varit ute i rymden, men mycket är replikor. För mig som hade hoppats på att få se en lite grus från Månen blev det lite besviket, men på det stora hela tycker jag utställningen var intressant. Det hade så klart varit ännu roligare om jag fått titta ordentligt på alla saker, och inte haft sådana där barn som hade jättetråkigt och gick till mig och klagade för att de ville gå ut när de var färdiga. Sisådär en halvtimme innan jag var klar och en timme innan älskade maken var det.

Utställningen är alltså i Värmekyrkan i Norrköping och pågår fram till 30 augusti, så än finns det tid att se den.
Bildspam? Bildspam.

Sputnik! It's just a model... Shh!

En skiss som påminner om min tatuering? Jo jag tackar jag!

Ja det var var alltså ganska mörkt i utställningslokalen så bilderna blev rätt så suddiga.

Stolarna ser ju inte ett dugg bekväma ut!

Men nu var vi ju inte i Norpan enbart för utställningens skull. Sedan några år tillbaka bor en av mina bästa och käraste vänner i Norrköping så vi passade på att hälsa på henne också, samt att titta lite hur det ser ut i staden. Oturligt nog regnade det rätt så mycket, men innan utställningen hann vi i varje fall se var älskade maken är på jobbmöte ibland och lite av det gamla industriområdet.

Ät era grönsaker barn!

I've got this feeeeeling somebody's wathing me!

Om jag gillar att gå över öppna galler som är en bit upp? Även om det "bara" rör sig om sådär 2 meter? Nej. Och så två av mina barn.

Jag kröp längst med kanten här, älskade maken tog ett kort istället.

Jag och katten Steve. Hon var så förtjust i mitt galaxhalsband att jag var tvungen att gömma det under tröjan. Då var hon förtjust i tröjan OCH halsbandet.

Steve hos sin matte. Ögonen!

Eva är konstnär också, och gör bland annat jättefina väskor av återvunnet material, med små budskap på. Jag fick den här fina i present av henne.

Souvenir från utställningen. Den talade liksom till mig på mer än ett sätt.