#operationrörafläsket

Före. Hoppas jag.

Jag kanske ser glad ut, och humöret är det inget fel på det flesta dagar numera, men även om jag är glad är jag missnöjd också. Jag skrev ett inlägg i januari om att vara snäll mot sig själv och det har jag inte varit. Eller så har jag varit för snäll, så där så att det blir bakslag av hela tjottablänget. Gjort mig själv björntjänster när jag tillåtit mig själv att bara flytta mig från soffan till köket hela dagarna. Och jag har käkat mig till en ganska så präktig mage, en mage jag verkligen inte trivs med ett enda dugg.
Inne i mitt huvud är jag nämligen smal. Jag var det innan jag fick mitt första barn. Jag kunde dricka grädde och äta chips utan att gå upp ett enda gram. Just nu väger jag mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv, inräknat när jag varit som tyngst under mina graviditeter. Inte undra på att det ser ut som att jag är på smällen!
Inte för att jag vill bli lika tunn som jag var då, för då var jag faktiskt ofrivilligt underviktig, men jag skulle vilja bli lite mindre. Gå ner ett par storlekar. Och jag vill hitta glädjen i rörelser igen.

För att peppa mig själv på vägen startade jag upp haschtaggen #operationrörafläsket på Instagram och rapporterar in vad jag gör. Jag försöker göra något varje dag, även om det "bara" blir en promenad med de där sötnoshundarna jag är ute och går med ibland.

Så här är det - jag saknar löpträningen något enormt. Jag gillade, överraskande nog, att bli högröd och svettig och känna den där jag-dog-nästan-men-jag-lever-känslan, som kunde uppstå när jag fick hjärtat att slå sådär fort och hårt. Levande kände jag mig. Problemet är bara att jag har väldigt besvärliga knän. Att de knäpper är en sak, det låter bara men gör inte ont, men jag har sedan tonåren haft problem med att ena knät smärtar och låser sig om jag överanstränger det. Lägg till det en överrörlig rygg som jag ständigt försöker kompensera med benen och höfterna så blir summan den här - ajsomfan!
Jag har alltså bestämt mig för att inte försöka mig på det här med löpning igen för min kropp säger helt enkelt nej tack. Och det är att vara snäll mot mig själv.
En annan sak som är snällt mot själv är att istället hitta en ny motionsform, eller nygammal snarare. Jag har nämligen dammat av mina kära gåstavar och börjat stavgå igen. Om jag älskar det? Ja.

Och så har jag hittat ner till yogastudion igen, den där som jag så bekvämt har inhyst i min källare men inte har besökt för att utöva yoga i på ett år eller mer nu. Ännu en sak som min depression åt upp för mig. Jag börjar dock hitta glädjen där igen, känna det där suget att få gå in i yogarörelserna igen.
När jag mådde som sämst mentalt så låg yogandet så långt ifrån mig att jag var tvungen att släppa det helt ett tag. Jag visste att om jag tvingade mig själv att yoga så skulle jag börja hata det, och eftersom jag älskar yoga, och ville fortsätta älska yoga, och det har hållit mig över ytan förut så ville jag inte tappa lusten för det för alltid. Att pausa var det enda vettiga, även om jag höll på att bli tokig på folk som tjatade på mig att jag skulle yoga för det ska vara så bra. News flash! Yoga hjälper inte mot allt. Yoga är inte någon mirakelgörare.
Men! Yogan har lärt mig att lyssna in och känna efter vad jag behöver och vad jag mäktar med. Och den här pausen har varit bra för mig. Glädjen nu efter ett avslutat pass är obeskrivlig - det känns skönt ända in i själen. Dessutom har jag snart kommit halvvägs i mitt bhakti mantra mål, för jag älskar visst att sjunga mantran också, en annan sak jag nästan hade glömt bort.

#operationrörafläsket är alltså min sporre för att få  in mer rörelse i mitt liv igen. Jag känner så tydligt att det hjälper mentalt också, jag känner mig klarare i knoppen än på mycket länge. Efter en stavgångspromenad kan jag vara så endorfinrusig att jag bara ler, fastän att svetten dryper på mig och jag vet att jag var redo att ge upp första kilometern. Allra bäst tycker jag faktiskt om att gå 5 kilometer. Det tar en timme ungefär, rensar hjärnan, ökar flåset och eftersom jag går med älskade maken är det en stund för oss att prata med varandra om andra saker än middag, barn, skola och andra vardagliga ting.
I morgon är det dags för en förmiddagstur i spåret igen. Idag har jag planerat att göra ett kort corepass och ett yogapass för rygg och nacke. Jag har nämligen bestämt mig för att visa den där sladdriga ryggen vem det är som bestämmer genom att bygga upp muskelkorsetten jag har. Och fastän jag bara har hållit igång sedan början av augusti så känner jag redan att det ger resultat. Hoppas bara peppen håller i sig nu.

Heja mig!