 |
| Bildkälla AdLibris |
En kall vinterkväll kommer sjömannen som vill bli kallad Ismael till ett värdshus i New Bedford. Det finns inga lediga rum, men han erbjuds dela säng med harpuneraren och kannibalen Queequeg. Ismael och Queequeg blir oväntat de bästa vänner och beslutar sig för att söka plats ombord på samma valfångstskepp.
De mönstrar på skeppet Pequod vars kapten är Ahab. Efter flera dagar till sjöss visar sig äntligen kaptenen på däck och berättar om sitt egentliga syfte med resan - att jaga och döda Moby Dick, den mytomspunne vita valen som tog hans ena ben.
Så tar Pequods resa en ny riktning. Istället för att fånga så många valar som möjligt blir målet endast Moby Dick - en färd mot seger eller undergång, hämnd eller död.
Hur många fler än jag har varit avskräckta från att läsa "Moby Dick" för att man har hört att boken ska vara så seg och tråkig och rörig? Jag hade fel. Jag råkade visserligen hitta en adapterad och förkortad version, så det kan ha viss del i varför jag tyckte att boken faktiskt var rätt så lättläst. Dessutom är den både stundtals rolig och ofta spännande. Boken floppade rätt så rejält när den kom ut, mycket beroende på att den innehåller genreblandningar. Ibland är det memoarer, ibland en äventyrsroman, ibland naturromatisk, ibland naturvetenskaplig, ibland skriven nästan som ett manus med långa tankemonologer.
Tänker jag på Shakespeare? Ja, mer än en gång. Ahab är en shakespearianskt tragisk karaktär och hela romanen känns som "Hamlet" på havet.
Drivkraften är hämnd, kampen mellan vad som är gott och vad som är ont och frågan om vad som egentligen är vad av de två. Det är en kamp mellan Ahab och Moby Dick där Ahab ser sig själv som fullkomlig och en representant för det goda, Gud, medan Moby Dick är ondskan, Satan. Men är det verkligen så?
Som ni märker - boken väcker en del frågeställningar och grundar sig väl för diskussioner om både bokens upplägg och de frågor den tar upp.
Just de olika sätten att framföra texten på var bidragande till romanens svala mottagande. Det var först i början av 1900-talet som "Moby Dick" fick sin upprättelse, och den räknas nu som ett amerikanskt nationalepos.
"Moby Dick" är delvis baserad på verkliga händelser. Dels upplevelser Herman Melville själv haft när han arbetat på valfångstskepp, dels berättelser från förlisningen av valskeppet Essex 1830, där en kaskelot rammade och sänkte skeppet. Denna händelse nämns också i romanen samt utgör grunden till boken "In the heart of the sea" av Nathaniel Philbrick, samt filmen med samma namn, där Ben Whishaw spelar rollen som Herman Melville. Själva Moby Dick är högst troligen baserad på en verklig val - den vita kaskeloten Mocha Dick som satte skräck i haven under 1800-talets början. Han överlevde hundratals attacker innan han slutligen besegrades och dödades 1838.
Jag gillade som sagt den här romanen väldigt mycket, mer än vad jag trodde faktiskt. Mitt betyg blev 4/5.
Kalla mig Ismael. För några år sedan - det kan göra detsamma hur många - när jag hade mycket få slantar i min börs och ingenting särskilt som intresserade mig iland, kom jag åter på tanken att ge mig av ut till sjöss och se lite närmare på havssidan av världen. Det är ett sätt jag tar till när jag vill driva bort min melankoli och stimulera blodomloppet, en utväg jag använder när jag börjar få ett bistert drag kring munnen. När en våt och fuktig november råder i min själ, när jag kommer på mig själv med att ofrivilligt stanna till framför begravningsentreprenörernas fönster och tvångsmässigt skuggar alla likprocessioner jag möter, när min hypokondri får sådan överhand över mig att jag måste ta hela min karaktärsstyrka till hjälp för att inte ge mig ut på gatan och slå av folk deras hattar, ja, när hela mitt väsen protesterar på sådana här vis, och fler därtill, då inser jag att det är hög tid för mig att ge mig av ut till sjöss, så fort jag kan, i stället för att skaffa mig en revolver och skjuta mig en kula för pannan. Cato kastade sig med stoiskt lugn på sitt svärd. Det är inte min melodi. Jag föredrar att gå ombord på en båt.
