"The Gospel of Loki" av Joanne M. Harris

Det är ganska många år sedan nu som jag i skolan och lärde mig om asatron och nordisk mytologi. "Ganska"...
Jag lånade sålunda Stora J:s bok "The Gospel of Loki - The epic story of the trickster god" av Joanne M. Harris. Jag fick vänta på den ett bra tag - J tog ungefär ett år på sig att läsa den...

Bildkälla Goodreads

Med demoner som föräldrar och född ur kaos sågs det inte med blida ögon när Oden förde med sig Loke till Asgård som sin edsvurne blodsbroder. Han möts av misstänksamhet och behandlas illa av de andra gudarna, så pass att allt det de trodde om honom såg han till att infria.
Profetian säger att när Ragnarök kommer så står Loke inte vid asarnas sida, utan på motståndarnas. Det är en profetia med många vindlingar och fällor, men en som måste ske. Asarna måste gå under och med dem allt det de skapat.

Det här är alltså Lokes vinkel av asatron. Vi få känna på hur sviken och förrådd han känner sig och vad som driver honom att göra allt det han gör. Varför han luras och bedrar och förråder han med.
Berättelserna är välbekanta om man läst nordisk mytologi, men här ses de med Lokes ögon - var han inte med så berättas det bara om det i stora drag, om det är viktigt i slutändan för Lokes berättelse.
Det bästa av allt? Nordisk mytologi utan att förvanskas a la Marvel. Trots en brittisk författare. Tack gode Oden för det!

Jag har däremot vissa problem med texten som gör att jag förstår att det tog J nästan ett år att läsa ut boken. Språket känns lite fjantigt och stundtals tjatigt. Boken är skriven i jag-form, som att det är Loke själv som berättar, och det är en massa "Yours truly" och "Your humble narrator" istället för det där jag-et. Det blev lite suckarnas bro över läsningen då och stundtals kände jag att det var direkt tråkigt. Inte så tråkigt att jag lade ifrån mig boken månadsvis, men att det tar en vecka att läsa en bok på straxt över 300 sidor med ganska stor text, även om den är på engelska, tyder på att jag kanske inte direkt var superroad.
Loke framställs ofta som en tjurig tonåring. Det fattades bara att han skulle smälla i dörrar och vråla till Oden om att han "fattar ingenting" så hade bilden varit komplett. Med tanke på att det står på baksidan av boken att det här skulle vara Joanne M. Harris första vuxenbok känns den väldigt ungdomsbokig i sin framtoning och i sitt språk. Sedan vet jag inte om jag uppskattar att hon tillskrivs boken som en "epic fantasy novel" när vad hon gjort är tagit den nordiska mytologin och kört den genom ett filter som kallas Loke. Fan fiction ja, episk fantasyroman - mnjäe - jag tycker ju inte det.

Trots det tyckte jag ändå att det var såpass trevligt att återknyta bekantskapen med asarna att jag valde att ge boken betyget 3/5.

I know a tale, o sons of earth.

I speak it as I must.

Of how nine trees gave life to Worlds

That giants held in trust.

OK. Stop. Stop right there.
That was the Authorized Version. The Prophecy of the Oracle, as told to Odin Allfather by the Head of Mimir the Wise, and dealing, in thirty-six stanzas, with all of the history of the Nine Worlds, from 'Let there be light' to Ragnarók.
Pretty neat, don't you think?
Well, this isn't the Authorized Version. This is my version of events. And the first thing you have to understand about this little narrative is that there is no real beginning. Or real end, for that matter; although, of course, there have been many of both. Multiple endings, multiple beginnings, woven together so tightly that no one can tell them apart any more. Endings, beginnings, prophecies, myths, stories, legends and lies, all part of the same big carpet; especially the lies, of course - which is what you knew I'd say, me being the Father and Mother of Lies, but this time it's at least as true as anything you'd call history.
See, this is the thing about history. His story. That's all it is. The Old Man's version of events, which basically the rest of us are supposed to accept as the undisputed truth. Well, call me cynical, but I've never been one to take things on trust, and I happen to know that history is nothing but spin and metaphor, which is what all yarns are made up of, when you strip them down to the underlay. And what makes a hit or a myth, of course, is how that story is told, and by whom.