Oktoberfavoriter

Bloggmässigt har oktober varit den tystaste månaden på länge. Jag har gett mig själv datorfria dagar, och det är en av anledningarna. Så har jag varit rejält sjuk också och verkligen inte orkat. Knappt orkat mer än att ligga och fånglo på film eller stirra ut genom fönstret. Usch, verkligen inte roligt. Oktober brukar vara en av mina favoritmånader, med sina vackra höstfärger och ofta vackra väder, men i år har det varit så lite sol att oktober känts lite underväldigande. Kan nog hitta någon favorit ändå.

Bok/fic: När jag är sjuk har jag svårt för det där med att läsa bok. Jag har alltså knappt ens sneglat på den där tegelstensboken jag håller på med, på nästan en vecka. Bästa utlästa bok är annars "Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins. Älskade maken läser den just nu och har kommit till det där stadiet där man bara vill läsa vidare för att få veta.
Jag har läst fics däremot. De kan man förstora upp texten på så man inte behöver anstränga sina trötta ögon alltför mycket. Jag har inte läst någon som varit så pass bra att den känns nämnvärd dock. Läst om en och annan som jag vet jag tycker om, för ibland orkar man inte leta utan vill bara ha.

Film: Bio? Vad är det? Något vi har pratat om men inte kommit iväg på, är vad det är. Ingen tillräckligt intressant film på biorepertoaren just nu. Vi betar oss så sakteliga igenom den stora högen med dvd/blueray vi köpte på oss förra månaden dock. Nämnvärda där är "Ex machina" och "In the heart of the sea".

Tv-program: Ser mest fram emot veckans avsnitt av "Lucifer" och "This is us". Den sistnämnda väntar jag in älskade maken på just nu.

Frisyr: Same old, same old.

Kläder: Ny pyjams in da house - med katter på. En tröja med fladdermöss som Lilla E är jätteavundsjuk på. Och nej - det är inte för att jag gillar Halloween, det är för att jag gillar fladdermöss. Jag avskyr Halloween hjärtligt.

Nagellack: Ännu en månad med inte så mycket nagellack på tassarna. Jag var dock rätt så glad i The Alpha från indiemärket Darling Diva Polish.

Upptäckt: Vår skräpiga kastanj är bra till en sak i varje fall - man kan nämligen tvätta håret med kastanjerna. Efter en massa hackning, torkning och blötläggning - men det går. Utmärkt för mig som vill glesa ut mellan bikarbonatstvättarna.

Extra speciell rolighet: Var hemma hos mina päron förra helgen och åt middag, och träffade min utomordentligt trevlige brorson som plus i kanten. Dessutom fick jag ett exemplar av hans bok, som handlar om bridge, dedikerad "till min favoritfaster". Inte för att han har någon annan faster, men ändå!
Och så signerade Perny sin nya bok, den sista delen i Alvhilda-trilogin, på en bokhandel i stan för lite mer än en vecka sedan. Vet ni hur stolt jag är över henne? Jättestolt, är svaret på den frågan.

Mitt eget favoritinlägg: Det om Bond-skurkarna.

Is it over yet?

Jösses hare vad jag avskyr allt med Halloween. Enda fördelen är att man kan hitta tröjor med fladdermöss på, resten struntar jag högaktningsfullt i.

Vegetariska veckan

För ett par veckor sedan hade vi vegetarisk vecka i hushållet. Det var faktiskt Chilipojken som kom med förslaget, och vi övriga i familjen var inte sena att haka på. Jag tyckte såklart att det var en så pass rolig idé att jag bestämde mig för fotobevis av hela veckan.

Vi veckohandlar på lördagar, så vår vegetariska matvecka sträckte sig från lördag till fredag.
Vi startade upp veckan med bakat ris med halloumi och sallad. Det här är för övrigt en av mina favoriträtter. Inte så bra för midjemåttet kanske, så det gäller att inte äta det för ofta.

Söndag var lasagnedag. Receptet till den här lasagnen kommer från "Mera vego" och är ett sådant där som barnen, och deras föräldrar, kan efterlysa ibland.

Måndag middag var falafel med bröd, grönsaker och frittar. Tyckte mina falafel blev 'sådär' den här gången, men de dög väl. Behöver en matberedare om jag ska göra falafel igen, det är alldeles för besvärligt att bara använda mixerstaven.
Även det här receptet kommer från "Mera vego".

Tisdag med urmakarpasta. Vi kallar den så för att idén kommer från älskade makens lillasyster, som är just urmakare. Pasta, röd pesto - jag gör min själv numera, kidneybönor, fetaost och kanske lite oliver också.

Onsdag är ofta soppdag här hemma. Här har jag gjort en skördesoppa med lök, morot och rotselleri som mixats slät med lite creme fraishe. Sedan stekte jag trattkantareller med lite vitlök, att toppa soppan med. Så gott!

Torsdagen blev lite fancy. Även här ett recept från "Mera vego", i detta fall gnocchi med rostad butternutpumpa. Jag gjorde inte gnocchin själv. Den här gången...

Vegetariska veckan avslutades med dumplings och vårrullar med nudlar, dipsåser och grönsaker. Både dumplingsarna och vårrullarna kommer från frysdisken. Betyget blev - det här äter vi igen.

En väldigt lyckad vecka matmässigt. Alla tyckte om all maten. Nu är ju inte vegetariskt något nytt för den här familjen då vi äter det ganska ofta, men vi tyckte alla att det var roligt att ha en temavecka så här. Vi var även alla engagerade i maten, råvarorna och tillagningen - något jag tyckte var extra roligt. Det är inte ofta jag får så mycket hjälp i köket eller familjen samlad till matbordet så snabbt.
Det här med temaveckor kommer självklart komma oftare på familjens matrepertoar. Kanske inte nödvändigtvis vegetariskt, man kan ha landstema till exempel. Italiensk vecka..... Mmmm!

"Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins

10 dagar sedan jag läste ut den här boken. På tiden att jag skriver om den då kanske. Så går det när man blir sjuk och inte orkar göra något mer avancerat än att sova.

Bildkälla Goodreads

Rachel är alkoholiserad och arbetslös. Varje dag tar hon ändå tåget in till London - samma tid varje dag. I ett av husen längs med spåret bor ett ungt par som Rachel fantiserar om. Hon kallar dem Jason och Jess och hon ger dem det perfekta liv som hon en gång hade. En morgon får Rachel se något som skakar om henne. Nu äntligen får hon chansen att visa att hon inte bara är kvinnan på tåget.

Jag hade en startsträcka på den här som varade några dagar. Inte för att det inte var välskrivet, mest för att jag bara inte var superintresserad till en början. Kriminalromaner är kanske inte min favoritkopp med te, men de duger om de är smarta. Jag anser att det här är en smart kriminalroman. Nog för att jag listade ut ganska snabbt vem som var skyldig till brottet och vad som hade hänt, men det var så fint innästlat och finurligt hoptrasslat att det ändå var spännande att läsa. Och om man inte, som jag, snabbt listar ut det så är det säkert ännu mer spännande än vad jag tyckte, och jag tyckte att det var spännande.
Karaktärerna är välskrivna och mångbottnade. Man har sympatier för de flesta, även de bi-karaktärer som tvingats följa med av bara farten i det kaos som uppstår. Allt från Rachels rumskompis till den rödhårige killen på tåget och poliserna som kanske inte gör ett superbra jobb alla gånger. De har sår de bär på, hemligheter. Det är när man väljer vad man gör med dessa som det blir intressant.

Boken berättas utifrån tre kvinnors perspektiv och i olika tidslinjer som möts i slutet. Rachel är vår huvudperson, men vi får även höra från Megan - Jess i Rachels fantasivärld, och Anna - Rachels ex-mans nya fru. Det blir en intressant krock mellan förutfattade meningar och sanningen som till slut kommer fram.

Så ja - det är välskrivet och spännande, och när jag väl kom över den där mentala tröskeln så gick det i en rasande fart att läsa ut boken. Jag gav den betyget 4/5.

Det ligger en hög med kläder vid sidan om rälsen. Ljusblått tyg - kanske en skjorta - hoptrasslat med något smutsigt vitt. Det är förmodligen skräp, en del av ett lass som dumpats i den lilla snåriga skogen bortanför järnvägsvallen. Det kan ha lämnats kvar av någon av teknikerna som arbetar med den här delen av rälsen, de är här allt som oftast. Eller så kan det vara något annat. Mamma brukade säga att jag har livlig fantasi; det sa Tom också. Men jag kan inte hjälpa det, när jag får syn på de där bortslängda trasorna, en smutsig t-shirt eller en ensam sko, är det enda jag tänka på den andra skon och fötterna som passade i dem.
Tåget rycker till och skrapar och gnisslar sig tillbaka i rörelse igen, den lilla klädhögen försvinner utom synhåll och vi rullar vidare mot London i rask joggingtakt. Någon i sätet bakom mig suckar uppgivet och irriterat; 8.04-tåget från Ashbury till London kan pröva tålamodet hos den mest härdade pendlare. Resan ska ta femtiofyra minuter, men det gör den sällan: den här delen av rälsen är urgammal, nedsliten, ansatt av signalproblem och eviga reparationsarbeten. 
Tåget kryper fram; det skakar förbi magasinsbyggnader och vattentorn, broar och skjul, förbi blygsamma viktorianska hus vars fyrkantiga ryggar är vända mot spåret.
Med huvudet lutat mot vagnsfönstret ser jag de där husen rulla förbi likt en sekvens ur en film. Jag ser dem som andra inte ser dem; inte ens deras ägare ser dem förmodligen ur det här perspektivet. Två gånger om dagen erbjuds jag, för bara ett ögonblick, en inblick i andra liv. Det är något trösterikt med åsynen av främlingar, trygga i sina hem.

Tv-hösten enligt Jenny

Spoilervaning när jag skriver om tv. Som vanligt.

Efter en period med mycket flitigt tv-tittande blev det ett par veckor med nästan inget alls. Förutom att en massa av de serier jag följer har startat sina nya säsonger.

Mitt senaste/nuvarande maratonprojekt är "Reign". Vill man ha en historiskt korrekt serie ska man hoppa över den här, vill man däremot se fina klänningar, kärleksförvecklingar och ond magi så är det här serien för dig. Jag har hunnit ungefär halvvägs genom första säsongen, men tittar väldigt långsamt just nu, så det dröjer nog någon vecka till innan jag gör en första säsongssammanfattning.

För några veckor sedan såg jag det utlovade sommarspecialavsnittet av "Hit the floor". Det som hade hintats om att det skulle bli ett långfilmslångt avsnitt med fokus på bröllopet mellan Ashah och Derek, blev 40 minuter hoprafsat knytande av en massa lösa trådar. Sist jag kollade hade inte VH1 slutligen bestämt sig om seriens vara eller icke vara, men med tanke på att precis allt fick en lösning i det här avsnittet, så gissar jag att det är tack och hej nu. Känns helt okej för mig.

Sedan finns det serier jag har bestämt mig för att släppa. "Supernatural" har jag inte bemödat mig med de senaste åren, så det är ingen nyhet direkt. Har saknat Dean, Sam och Castiel exakt inget alls.
"Teen wolf" kommer också att få stryka på foten, har jag slutligen bestämt mig för. Jag hade tänkt se säsong 5 och 6 på ett bräde efter att säsong 6 visats, men nu har jag bestämt mig för att strunta i det. Spoilers som nått mig om vissa ships som jag bara inte kan med, var det som till sist blev avgörandet i min veliga hjärna.
"Sleepy Hollow" kommer inte heller få tillbaka mig. Det är visst klart med en ny säsong, men när den kommer vet jag inte, och eftersom jag inte vill se serien längre så spelar det egentligen ingen roll. Säsong tre var ganska trist, och när Abbie blev utskriven/dödad så fick jag liksom lite nog.

Som vän av "Gilmore girls" är jag såklart oerhört pepp på att Netflix blåst liv i serien med fyra långfilmslånga avsnitt, ett per årstid, som kommer i november. Jag vill bara på återbesök i Stars Hollow, med alla mysiga karaktärer. Jag hoppas att Luke och Lorelai är tillsammans. Och jag hoppas att Rory är tillsammans med.... någon helt ny. Jag var Team Logan, skulle kunna gilla Jess också, men absolut inte Dean. Men allra mest tycker jag att det vore bra om Rory hade träffat någon ny, som behandlar henne väl och respekterar henne och hennes välmående.

Som jag skrev ovan har även många av de serier jag valt att fortsätta följa kickat igång sina nya säsonger. Först ut var "American Horror Story" som har ett annorlunda upplägg den här säsongen. En mockumentär av ett slag, med massa blod såklart, men inte så spretig som ett par av de förra säsongerna varit. Dessutom ska den visst vara kortare med endast 10 avsnitt och avslutas i år. Ingen hiatus över jul och nyår alltså. Känns bara bra.
Jag gav "The Flash" några avsnitt att övertyga mig om fortsatt tittande, och en av de bidragande orsakerna till att jag väljer att stanna kvar stavas Tom Felton. Draco Malfoy alltså. Jag befarar att han kommer visa sig vara säsongens big bad, men jag hoppas inte för jag gillar hans karaktär.
"Lucifer". "Supergirl", "Brooklyn Nine-Nine" och "Shameless" ligger också på veckoschemat. Jag har inte bestämt mig om "Legends of tomorrow" än.

En ny serie jag börjar titta på, och som jag tycker att du också ska unna dig, är den helt underbara "This is us". Jag tänker inte avslöja några detaljer, bara säga att serien handlar om några människor som delar samma födelsedag och hur deras liv ser ut. En väldigt karaktärsdriven serie, med utmärkta skådespelare som är en fröjd för ögat. Älsket på den här serien är oändligt. Se den!

Edit 21/10: Efter tre minuter på avsnitt två, säsong två av "Legends of Tomorrow" stod det klart. Nope. No more. Icke sa nicke. Hej då.

Tyst

Det som var tänkt som en datorfri dag i fredags blev en datorfri helg. En väldigt skön datorfri helg. Så pass att jag bara tittar in här för att säga hej. Jag lever. Jag mår bra. Jag mår så pass förträffligt att jag känner att jag kommer vara uppkopplad på the internet webs ganska sparsmakat ett tag framöver.

Förresten är 2016 året då Jenny gör slut med det ena sociala mediet efter det andra. En stor anledning till att jag ens slog på datorn idag, förutom för att uppdatera vilken bok jag läser, var för att avaktivera mitt Twitterkonto. Varje litet steg bort från alla dessa "sociala" medier är ett stort kliv framåt för mig och mitt själsliga välmående.

Vi ses nog snart, men om det blir väldigt tyst vet ni varför. Jag gör annat helt enkelt. Läser. Klappar katt. Ser på film. Promenerar. Dricker te. Bakar. Lagar mat. Mediterar. Andas.
Lever.

Nobelpriset 2016. Aka Är ni fulla?

Varje år när Nobelpriset i litteratur ska tillkännages sitter jag som på nålar. Så även i år då jag till och med började följa en Nobelprisbevakning redan klockan 12 - priset tillkännagavs klockan 13. Och ja - jag kände av lite nervöst pirr för jag tycker det är superspännande.
Som vanligt höll jag på Joyce Carol Oates.

Så det fanns ju inga gränser för min besvikelse när det tilldelades Bob Dylan. Varför? Sedan när räknas sångtexter som litteratur? Jo visst, det finns poesi i sångtexter och de kan vara väldigt betydelsefulla - men va?
Var det tröstpris till USA eller något?
Inte förtjänt.

Polarpris ja - litteraturpris nej. För han gör musik - inte litteratur.

Bildkälla Independent

Betyder det här att Jocke Berg får priset nästa år?

What I eat in a day #9 - Vegetariska veckan

Den här veckan äter hela familjen vegetarisk mat. Det var barnen, med Chilipojken i spetsen, som kom med förslaget om en helt vegetarisk vecka, och jag och älskade maken var inte sena att anta förslaget.
Eftersom vi veckohandlar på lördagar så började vi vegoveckan då, och är alltså inne på dag fyra idag. Det här var min dag tre.

Vaknade till en helt genommulen och tråkig dag, och det var inte fotoljus för fem öre. Men det här är alltså min älskade kopp Earl Grey, som varje morgon - om jag inte väljer ett annat te så klart. I skålen är det en blåbär- och citronchiapudding med kokos, quinoacrispies och hackade dadlar.

Dagen innan åt vi vegetarisk lasagne till middag, och lyllo mig så blev det rester som jag kunde äta till lunch. Hemmagjord pizzasallad också.

Eftermiddagsfika blev några minipretzels och mer te. Jag fotograferade inte alla mina tekoppar, men Q-muggen fick påfyllning några gånger under dagen.

Till kvällsmat gjorde jag falafel som vi åt med pommes frites, libabröd, pizzasallad, tomater och en god örtsås som älskade maken rörde ihop. Om ni undrar om det är roligt att göra falafelsmet med stavmixer är svaret nej. Tillfällen jag saknar den där matberedaren som gick sönder och som vi inte ersatt än.

Några skedar turkisk yoghurt med honung och granola utgjorde mitt "kvällsgodis".
Jag drack dessutom vatten under hela dagen, men sådana hamnar aldrig på bild på grund av tråkigt att se.

Bondskurkar!

En dag där jag nyss läst nyheten att Daniel Craig visst vill fortsätta spela James Bond, och där en talesperson för producenterna nyligen gick ut och sade att Craig är deras förstahandsval - jo det är en bra dag. Så pass bra att jag bestämmer mig för att skriva en liten skvätt om något av det viktigaste i Bond-universumet - skurken som Bond ska bekämpa.

Nu finns det ungefär lika många Bond-skurkar som det finns Bond-brudar, så det här inlägget kommer handla om de skurkar jag tycker har varit mest minnesvärda. Helt och hållet min egen åsikt alltså, och man får tycka att jag har fel. Men det har jag så klart inte.

Vi tar väl Bond-skurken nummer ett först. Ernest Stavro Blofeld alltså. Den mest frekvent återkommande skurken och Bonds ärkefiende. Så är han överhuvud för SPECTRE också, den mäktiga brottsorganisation som ständig försöker sätta käppar i hjulen för Secret Service i allmänhet och Bond i synnerhet. Dessutom direkt ansvarig för Teresa Bonds död i filmen "I Hennes Majestäts hemliga tjänst".
Blofeld kännetecknas av sin vita katt och ett läskigt ärr över ena ögat. Han har spelats av många, Telly Savalas och Donald Pleasence för att nämna ett par, och nu senast i "Spectre" spelades han av Christoph Waltz.

Auric Goldfinger är också en utmärkt skurk. Som namnet antyder helt besatt av guld och han bestämmer sig för att göra en stöt mot Fort Nox. Och köra en av sina fiender i en bilkross. Han är också chef över Oddjob med den vassa hatten. Vad mer kan man begära?
Kanske att han kan prata engelska. Gert Frobe dubbades av Michael Collins då Frobe hade överdrivit sina engelskakunskaper något. Oddjob spelades av Harold Sakata.
"Do you expect me to talk?"
"No mr Bond. I expect you to die!"

Xenia Onatop från "Goldeneye" är en så fantastisk skurk att hon skulle kunna förtjäna ett helt eget inlägg. Komplett galen och tänder sexuellt på att döda. Favoritmetoden är att klämma ihjäl sina offer mellan sina starka lår. Om det är mitt i sexakten - desto bättre.
Femke Jansen spelar Onatop med bravur.

När vi är inne på de kvinnliga skurkarna måste vi nämna Rosa Klebb, kvinnan som gav skor med väldigt spetsiga skor ett ansikte. I filmen "From Russia with love" spelas denne SPECTRE-medlem av Lotte Lenya.

Jaws är en sådan där skurk som blev så poppis hos publiken att han fick komma tillbaka i en andra film. I "The spy who loved me" är han skurkig och som bara den och bits med ståltänderna så ofta han kan. I filmens slut antas han vara död, men han återkom sedan i filmen "Moonraker" där han böt sida och hjälpte Bond att klara av filmens huvudskurk Hugo Drax - allt för kärlekens skull. Han spelades av Richard Kiel.

I min favoritfilm "Skyfall" spelad skurken av Javier Bardem. Raoul Silva är en före detta Secret Service-agent som är en sorts spegelvärldsvariant av Bond. Han är omåttligt förbannad på M och allt han gör är för att hämnas på henne för att hon övergivit honom när han blev tillfångatagen. En skurk som drivs av hämdbegär snarare än en önskan om världsherravälde, är alltid en bättre skurk i mina ögon. Mycket av det som gör "Skyfall" till en så förbonkat bra film, vilar på Silvas axlar.

Jag har säkert glömt jättemånga skurkar. Det finns ju allt från de där som verkligen ställer till massvis med ofog till de som bara åker på däng och blir dödade av Bond direkt. De finns de som tillför Bond något annat än att förvandla honom till en mordmaskin, och det finns de som överlever gång på gång. Vanligast är dock att de dör, i de flesta fall är det Bond som står för dödandet också. Det är ju trots allt James Bond som är huvudpersonen.

Tre tomma no. 20

Det här har legat i lådan i nästan en månad utan att jag tagit mig i kragen och fotograferat det. Skyller helhjärtat på att jag är lite höstlat. Men nu är den är, nummer 20 i serien "tre tomma".

Organic world Maroccan Argan oil. Moisture rapair Hair treatment oil. Det här har varit min go to hårolja sedan jag började med no poo. Egentligen konstigt med tanke på att den innehåller cyclopentasiloxane som är en silikon och ungefär motsatsen till no poo, men jag har inte haft några problem att tvätta ur den alls, även med mina sulfatfria metoder. Den kommer inte hitta hit igen dock, just nu använder jag kokosolja.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5. Hade den varit silikonfri hade betyget blivit en femma.

Firebird. Mini soap, Saltwater. Som jag nämnde i förra inlägget med tre tomma, så fick jag med ett par minitvålar från Firebird när jag beställde en parfymolja. Den förra gillade jag inte, den här älskade jag. Så fräsch och trevlig dogt att jag funderar på att köpa den i stor storlek och kanske som parfymolja och/eller hudlotion också. Tvålen funkade bra också, den mumsiga doften var bara en extra bonus.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Apoliva Ört och natur. Hud- och nagelolja. Vad ska säga om den här lilla godbiten då? Jag älskar den och det här var den tredje flaskan jag gjorde slut på. Fjärde flaskan är under användning. Min favorit bland nageloljor, förutom Nail food från Scratch nails. Den här luktar och verkar ungefär likadant men kostar hälften så mycket. Finns på Apoteket.
Glasåtervinning. Plaståtervinning på korken.
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Sucker Punch

Förra fredagen tog jag en datorfri dag och tittade på film istället. En av de filmerna jag såg var "Sucker punch" som faktiskt överraskade mig med att inte vara komplett usel. Helt klart värd de där 20 kronorna jag betalade för den när jag hittade den i en rea-back.

Bildkälla PCWallart

Babydoll blir tvångsintagen på mentalsjukhus av sin styvpappa. Som ett sätt att klara av sin tillvaro tar hon tar sin tillflykt till en fantasivärld, där hon med hjälp av fyra andra intagna försöker finna ett sätt att rymma från anstalten.

"Sucker Punch" har fått rejält med kritik, bland annat över de minst sagt avslöjande kläderna. Det här är en film där flickor är offer för manliga individer och deras planer, men de är inte direkt några damsels in distress. I slutändan är det tjejerna som hjälper sig själva, på olika sätt.
Jag hade hört den där kritiken, men även de som gått till starkt försvar till filmen och dess budskap. Att kostymerna enbart förekom i fantasivärlden och därför var valda av tjejerna, som ett vapen mot männen och de faror som omgav dem. De kanske inte var de mest praktiska om man slåss mot drakar, jätteninjor eller nazister dock. Mitt största problem var att karaktären Rocket såg ut som Link från Zelda-spelen...

Ändå - "Sucker Punch" var helt okej underhållning och hade ett fantastiskt soundtrack, i flera fall med röstpålägg från skådespelarna själva för att ge en extra dimension till filmen.

Soundtrack of my life

The Beatles - Tomorrow never knows

Turn off your mind, relax and float down stream

It is not dying, it is not dying

Lay down all thoughts, surrender to the void

It is shining, it is shining

Yet you may see the meaning of within

It is being, it is being

Love is all and love is everyone

It is knowing, it is knowing...

...that ignorance and hate may mourn the dead

It is believing, it is believing

But listen to the colour of your dreams

It is not living, it is not living

So play the game "Existence" to the end...

...Of the beginning, of the beginning

Of the beginning, of the beginning

Of the beginning, of the beginning

Of the beginning, of the beginning

"Metro 2034" av Dmitrij Gluchovskij

Det händer inte ofta att jag läser mig igenom högen med böcker-jag-ska-läsa, innan jag får påfyllning på den, men så var fallet efter att jag läst ut "Metro 2034" av Dmitrij Gluchovskij - den gick nämligen väldigt fort att läsa. Jag har ju redan bekantat mig med livet i tunnlarna genom "Metro 2033", och kom snabbt in i boken den här gången. Resten gick av bara farten.

Bildkälla Goodreads

På den sydligaste bemannade stationen i Moskvas metro, Sevastopolskaja, väntar man spänt på ett livstecken från spaningspatrullerna som sänts till en grannstation. När dagarna går utan att något hörts ger sig den erfarne och gåtfulle översten Hunter ut på en vandring i tunnlarna. Som medhjälpare tar han med sig Homeros, en man som tidigare arbetade i metron och som känner dess vindlingar och historier bättre än någon annan.

Den här boken kan läsas fristående från "Metro 2033" om man vill, men jag skulle rekommendera att läsa den först. "Metro 2034" är inte riktigt lika bra, men det funkar. Jag saknar den där beskrivningen av tunnlarna och stationerna, den där miniatyrvärlden som skapats i tunnelsystemet.
Här är det mycket tankar kring mänskligheten och dödlighet - vad som kommer finnas kvar när mänskligheten dött ut helt och hur vi ska kommas ihåg om det någon gång kanske åter finns intelligent liv på vår planet som gräver ut de sista resterna efter atomkriget. Vad blir vårt eftermäle?
Mycket känns igen från förra boken, det är mycket traskande i tunnlar, många olika människoöden, och ett försök att hindra en katastrof med en annan katastrof.

Den här gången finns det med en tjej! Jag vet inte om hon tillförde så mycket direkt, mer än som en sorts drivkraft för några av de manliga karaktärerna och deras handlingar och som en sorts musa åt Homeros. Men ändå - det är ungefär 100% mer kvinnor än i första boken.
Dessutom - stort plus för att det den här gången fanns en tydlig karta över Moskvas Metrosystem tryckt i boken. I "Metro 2033" fanns det en karta, men den var så mörk och svårläst att jag tog till Google för att förstå hur tunnelsystemet såg ut.

Som med förra boken tappar den lite i slutet, som jag tyckte gick alldeles för fort och nästan hetsades fram. Det var lite som att de sagt att boken inte fick överskrida 400 sidor och författaren egentligen hade mer att säga men nu fick bråttom att hinna berätta klart innan sidorna tog slut. Jag hade gärna haft lite mer kött på benen där, inte den där superhetsiga flykten genom tunnlarna som kändes lite grann som "sen så, sen så". Det är inte dåligt, men känns lite hastigt och plötsligt inpå. Lite av "vad hände egentligen?"

Betyget blir ändå 3/5. Jag kommer absolut läsa den "Metro 2035" som verkar komma senare i år, och jag kommer med största sannolikhet att läsa de böcker som finns utgivna i samma universum som "Metro"-böckerna, men av andra författare. Jag kommer inte spela spelet dock.

Varken forskarna eller författarna kan förutse framtiden, tänkte den gamle. År 2034 skulle människan för länge sedan ha erövrat minst halva galaxen, eller åtminstone sitt eget solsystem. Det hade man sagt när Homeros var liten. Men både författarna och forskarna hade utfått från att mänskligheten skulle handla rationellt och konsekvent. Som att den inte bestod av några miljarder lata, lättsinniga och nöjeslystna individer, utan snarare liknade en strävsam bikupa, utrustad med ett kollektivt förnuft och en vilja; som om det funnits några seriösa avsikter bakom erövringen av kosmos... I stället hade man tröttnat innan man ens nått halvvägs och gått över till elektronik och bioteknologi, utan att nå särskilt imponerande resultat på något av områdena. Utom kanske inom kärnfysiken.
Och nu stod han här, en vingbruten kosmonaut, livsoduglig utan sin gigantiska rymddräkt, en främling på sin egen planet, redo att utforska och erövra tunneln från Kachovskaja till Kasjirskaja. Allt annat kunde han och de andra överlevande bara glömma. Från underjorden såg man ju inte ens stjärnorna.

Relax and float down stream-Dagens

Låt: "Tomorrow never knows" med The Beatles.
Outfit: Från HM, men tröjan kommer från Monki och är samma som igår.
Smink: Nope.
Nagellack: Blood, teeth and bromance från Darling Diva.
Frisyr: Tofs, knut, fläta.
Doft: Frisk luft.
Smycke: Bara ringarna.
Klocka: Nope.
Frukost: Kokospannkakor med banan, kanel och honung. Te.
Fika: Kaffe och hallonmuffins.
Middag: Hemlagade kycklingnuggets med klyftpotatis och basilikasås.
Pryl: Värktablett.
Träning: Höstig långpromenad. Jag och resten av Sverige, enligt Instagram.
Kvällsnöje: Läsa och lägga mig tidigt för jag är trött.
Att tillägga: "Pixels" var inte fullt så dålig som jag befarade. Det hjälper nog om man gillar gamla arkadspel dock. Och kan stå ut med lite sexism utan att vilja kasta en tegelsten i tvn. Och att man dricker gindrinkar.

Surrender to the void-Dagens

Låt: "Tomorrow never knows" med The Beatles.
Outfit: Randig tröja från Monki, leopardmönstrade byxor från HM. Tyvärr utan fickor. Jag vill ha fickor. Fickor är praktiska på byxor. Det tycker tjejer också.
Smink: Inget.
Nagellack: Blood, teeth and bromance från Darling Diva polish.
Frisyr: Nytvättat, utsläppt och rent galet lockigt. Jag menar - jag får korkskruvslockar! Jag som trodde att jag hade "lite självfall" tills jag var 30, och inte visste att det kunde bli så här lockigt utan hjälpmedel innan jag slutade med schampo. Finns ungefär 100 anledningar till varför jag inte vill använda schampo, och bara en till varför jag vill - för att det är bekvämt.
Doft: Rain från Marc Jacobs.
Smycke: Enbart förlovnings- och vigselringarna.
Klocka: Inte det heller.
Frukost: Te och smörgåsar till säsongsavslutningen av "Mr. Robot". Say what?!
Fika: Kaffe med mjölk och hallonmuffins som Lilla E bakat.
Middag: Flygande Jacob med ris.
Pryl: Näsduk.
Träning: Nix pix.
Kvällsnöje: "Pixels".... Jag är inte riktigt nöjd med filmvalet, nej. Ska dricka gindrinkar också så att jag har lite roligt i varje fall.
Att tillägga: Jag vet - det ser ut som att jag precis dragit Cullen i svansen på bilden. Mest höll jag i den eftersom han slog mig i huvudet med den. Kanske därför jag gör den där minen. Eller så gör jag den där minen bara för att jag kan.