lördag 19 november 2016

"Avalons dimmor" av Marion Zimmer Bradley + en kommentar

En gång för en massa år sedan läste jag "Avalons dimmor" som jag lånade av min bästis. Sedan köpte jag mitt eget exemplar på en bokrea, ställde in den i bokhyllan och glömde bort den. Tills nu, när en av punkterna på årets läsutmaning var att läsa en bok med fler än 600 sidor. "Avalons dimmor" har 945 sidor, så den punkten är avprickad.
Jag mindes den här boken som bra och spännande, men tydligen har jag blivit lite mer kräsen de senaste 25 åren eller så, men mer om det längre ner.

Bildkälla Goodreads
"Avalons dimmor" berättar den arturiska legenden utifrån kvinnorna som omgav honom. Om trolldom och kärlek, kampen mellan det gamla och det nya och framför allt om hur kristendomen tränger undan de gamla gudarna och riterna.

Det tog lång tid för mig att läsa den här boken. Dels blev jag sjuk under läsningens gång och orkade verkligen inte med att jonglera med ett kilo bok i sängen - särskilt inte när sagda bok var ganska tråkig stundtals.
Som sagt har den 945 sidor i den utgåva jag äger, vilket ger en boklängd på någonstans kring 420.000 ord, vilket är ungefär lika mycket som hela "Sagan om ringen"-trilogin. Och det här är tydligen bara den första boken i en serie. Jag kommer inte läsa övriga delar.
All denna boklängd hade kunnat vara fantastisk. Det är trots allt en fantasyberättelse om riddartiden med starkt kvinnligt perspektiv och mycket intriger och ränkspel, men... Det är inte bra skrivet.
Boken lider svårt av alldeles för många onödiga ord, upprepningar och döda passager. Kill your darlings! Det är inte intressant att läsa samma sak i ungefär samma ordalag om och om igen. Det blir tråkigt när det liksom inte händer något mer spännande än att Morgaine faller i trans när hon spinner. Morgaine hann bli förbannad över att Arthur "brutit sitt löfte till Avalon" ungefär 50 gånger innan hon till slut protesterade lite och satte igång den kedjereaktion av händelser som så småningom ledde till slutet.
Det hann tjatas om gud och gudinna, synd och straff och heligt/oheligt ungefär åttahundrafemtioelva gånger i denna berättelse och jag drabbades av känslan av att författaren tycker att läsaren är lite dum i huvudet och behöver bli ordentligt korvstoppad med samma information för att den ska fatta.
Men jag fattar fortfarande inte. Hur denna bok inte kunde bli kraftigare redigerad.

Eftersom boken är berättad ur kvinnligt perspektiv så blir det mycket sitta på sin kammare, dricka vin och beordra bak av honungskakor, karda-spinna-väva, fläta hår och annat tråk. Promenader ibland. Frestas att ligga med någon - ack så syndigt! Det blir inga strapatser, mer än i omkväden eller om någon drabbas av en släng av synskhet. Inga sök efter heliga Graaler, inget dräpande av drakar, inga tornerspel, inga strider mot elaka saxare. Inte värst mycket action jackson helt enkelt.
De kvinnor vi möter är främst Morgaine, Guinevere och Morgana - systern, hustrun och mostern till Arthur. Mamma Igraine blir ointressant för storyn så fort hon klämt ur sig Arthur, Sjöns härskarinna Viviane må vara mäktig men behandlas liknande som sin syster Igraine. Out of sight - out of mind.
Allra bäst tyckte jag om när Morgaine berättade, tråkigast hade jag när det var Guinevere. Maken till ängslig människa! Med tanke på vilken satans dumbom hon framställs som är det ett rent under att hon lyckades få både Lancelot och Arthur att älska henne - på livstid. Maj gawd. Själv höll jag på att somna av hennes snoozefest-passager där hon försökte bli med barn och grubblade över hur syndig hon var och 'är det inte bäst att jag ber lite till och får Arthur att bära ett baner med ett kors istället för det som hans far förde för han är ju en kristen kung. Tror jag. Eller? Och är det inte väldigt otäckt att vistas utomhus och kanske kan jag bli med barn om jag ber lite till och pratar med prästen och wowsa! vilken snygg häck Lancelot har, Kevin harpolekare däremot är jätteful. Och jag undrar om lite fler böner kan göra att jag blir med barn och kan föda en son åt Arthur'. Lite så. *gäsp*

Summa summarum - jag gillade inte så värst. Det finns så klart poänger med boken och passager som var verkligt spännande, intressanta och tänkvärda, men resan till dessa passager skedde genom betydligt tråkigare dimma än den som döljer Avalon. Boken hade lätt kunna ha samma innehåll och vara hälften så lång och dubbelt så bra.
Som det är nu ger jag "Avalons dimmor" betyget 2/5.

Morgaine rodnade. "Jag har aldrig haft en tanke på att det skulle ha med anständighet att göra om man fäster upp kjolarna för att kunna ta sig uppför ett berg lättare - nog vet väl ni män att vi kvinnor har ben precis som ni? Det kan väl ändå inte verka stötande och oanständigt att visa upp något som ni män ändå utan svårighet kan föreställa er. Jag vet ju att det finns kristna präster som påstår motsatsen, men de tycks ju ha för sig att människans kropp skapades av någon djävul och inte alls av Gud och att ingen man ens kan skåda en kvinnokropp utan att gripas av ett rasande begär att besitta den."
Då såg han åt sidan och hon förstod att han tydligen var blyg och osäker innanför den där yttre självsäkerheten och blev glad över den saken.

Det finns ännu en anledning till att jag funderade på att lägga ifrån mig den här boken för gott, där bara envishet gjorde att jag ändå läste ut den.
Nu ska man kanske inte döma verket efter personen som skapade verket, men jag fick lite ny information om Marion Zimmer Bradley under läsningens gång som gjorde att jag hade svårt att plocka upp "Avalons dimmor" igen efter den där sjuka veckan.
Efter MZB död har hennes dotter anklagat henne för att ha misshandlat och sexuellt utnyttjat henne då hon var 3-12 år gammal. Hon var inte heller det enda offret. Dessutom blev MZB man, Walter Breen ett flertal gånger dömd för sexuella övergrepp mot barn, varav dottern var ett offer. Sista domen kom året innan han dog, han dog i fängelset under avtjänande av en 10-årig dom. Dessa brott ska MZB ha varit väl medveten om och även hjälp till att dölja.
Med den här informationen var det inte helt lätt att fortsätta läsningen av boken. Det gav lite dålig smak i munnen helt enkelt.
För mig är det alltså svårt att på något sätt rekommendera den här boken, eller någon annan av Marion Zimmer Bradley. Vill man ändå läsa dem rekommenderar jag att man läser dem i e-format från förlaget Victor Gollancz Ltd. som låter alla intäkter gå till välgörenhetsorganisationen Save the Children i USA.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.