"Library of souls" av Ransom Riggs

Så där ja. Ännu en serie utläst. En jag inte kommer återkomma till, och som dessutom gjort mig osugen på att se filmen. Man kan väl lugnt säga som så att Miss Peregrine och hennes underliga barn inte var min tekopp.

Bildkälla Goodreads

I den tredje, och sista boken, måste Jacob och Emma försöka befria sina vänner och sin ymbryn ur wights fångenskap. Deras sökande för dem in i en skrämmande loop i Londons värsta slum under den victorianska eran. Här får de både oväntad hjälp och överraskande fiender. Och Jacob lär sig mer och mer att hantera sin förmåga att kontrollera hollows.

Jag hade väldigt svårt emellanåt att motivera mig själv till att läsa den här avslutande boken. Jag tyckte den var seg och ganska ospännande, även i de spännande delarna. Jag fick lite intrycket av att ingenting riktigt hände, fastän det hände saker precis hela tiden. De var bara kanske inte alltid relaterade till bokens huvudsyfte.
Mycket av handlingen går också ett steg fram och sedan ett eller två steg bakåt. Det är lite som att varje seger måste sluta med en brakförlust så att man hamnar åter på ruta ett. Jag kan bli galen på sådant.
Jag har även slutligen bestämt mig för att jag inte alls gillar fotografierna. Särskilt inte när det så ofta känns som att vissa passager skrivits enbart för att peta in ett foto eller sju. Det är som att berättelsen får illustrera fotot istället för att fotot illustrerar berättelsen, och rätt så ofta tillför fotografierna inte ett dugg, utan de snarare stoppar upp historiens gång. Jag satt vid ett flertal tillfällen och funderade på hur mycket kortare de här böckerna hade blivit utan detta ständiga inpetande av fotografier, särskilt som fotografierna ofte beskrivs i texten exakt så som de ser ut.

Nu är ju inte jag målgruppen för de här böckerna, och faktiskt sitter jag och känner mig lite smågammal under läsningens gång. Jag är inte värst tilltalad av berättarstilen heller. Både person- och miljöbeskrivningarna känns sådär, lite luddiga i kanten liksom.
Jag försöker ta till mig det stora budskapet i böckerna, att det är okej att vara annorlunda. I de här böckerna är det till och med så att de udda delarna är värdefulla, och man kan bli älskad oavsett hur annorlunda man än må vara. Förutom så klart att man måste gömma sig för icke-underliga i tidsloopar, men det är en annan femma. Men nej - inte ens det budskapet kan jag riktigt ta till mig, för det är stundtals väldigt dolt bland springande från wights och antika fotografier.

För mig är det här ingen höjdarserie, men det finns ändå något där som gör att jag inte avskyr böckerna. "Library of souls" gav jag betyget 2,5/5 och serien som helhet ger jag 3/5.
Jag tror säkert att en annan läsare än jag skulle älska de här böckerna, och tycka att de där fotografierna tillför det där lilla extra. Någonstans måste det ju vara så, eftersom böckerna blivit bestsellers, och det till och med har gjorts film av Tim Burton. Men jag känner mig lite snuvad på konfekten. Jag hade så höga förväntningar och jag känner mig nu faktiskt till och med lite besviken. Jag ville verkligen tycka om dem, men jag tycker mest att de var lite "meh". De missade målet för mig. Och så kan det få vara ibland.

"Be very, very certain that's what you want," said the boatman. "Innocent lambs like yourselves don't always return from Devil's Acre."
"We're sure", I said.
"Very good, then. But don't say I didn't warn you."
"Only thing is, we don't have three goldpieces," said Emma.
"Is that right?" Sharon tented his long fingers and let out a sigh that smelled like an opened tomb. "Normally I insist on payment up front, but I'm feeling generous this morning. I find your plucky optimism charming. You can owe me." And then he laughed, as if he knew we'd never live to repay him, and stepping aside he raised a cloaked arm toward his boat.
"Welcome aboard, children."